Effell's blogg

Om man vore helt "normal", alltså helt 100% genomsnittlig, betyder det att man alltid skulle har "rätt" svar i alla statistiska undersökningar? Och att man skulle ha exakt den ekonomin att man hade råd att nappa på alla de vanligaste erbjudandena?
Överallt, i vartenda gathörn på stan, är de, folket med pärmarna och logotyperna. Påfluget och efterhängset antastar de dig i förhoppning att du ska ha både tid och pengar över. Jag försöker gå omvägar, jag försöker undvika ögonkontakt, men förgäves.
-”Heej, ringer du med Comviq? Just nu har vi...”
-”Ursäkta, har du hört talas om Amnesty?”
-”Hello, do you speak English? I attend the international school of …”
Förresten går ju telefonen varm också. Borde jag verkligen inte tacka ja till att få SvD gratis på prov i ett halvår? Kanske är det bättre att ringa med Glocalnet? Och ja, jag har ju visserligen för längesen slutat prenumerera både på MrMusic och på Front’s kalsonger, men nu har de ju förbättrat sig, så varför inte försöka igen? Därför att det är onödiga utgifter.

Visst, många av de här sakerna handlar ju om välgörenhet. Jag var själv med i Världsnaturfonden i många år när jag var yngre, men slutade motvilligt av ekonomiska skäl. Jag har varit s.k. månadsgivare åt både Amnesty och Hjärt- & lungfonden, men tvingats avstå även från det då jag fått mitt finansiella facit i hand. Precis som alla andra blir jag således småirriterad då de stackars provisionsarbetande värvarna jagar mig såväl på gatan som i telefon.
”Hej, ursäkta, får jag stjäla en minut av din t...”
”Jag har inte råd!”

Något mer välvilligt ställer jag i så fall upp på statistiska marknadsundersökningar, då de åtminstone inte kostar pengar (för mig). Emellertid stupar det ofta på att det redan vid inledningsfrågorna visar sig att jag faller utanför den på förhand givna ramen.
-”Nähä, så du har inga barn...?! Ja, jag är ledsen men då tar nog intervjun slut här, för du är inte rätt målgrupp...”
-”Du har studentekonomi alltså? Och inget fast jobb. Ja, då kanske det här med pensionssparandet inte är riktigt aktuellt...”
När man någon gång hamnar i en intervju av mer allmänt slag, kan frågorna likväl vara svåra att ge ett vettigt svar på, helt enkelt därför att de rör sådant jag faktiskt inte funderar över särskilt ofta.
-”Hur tror du att Sveriges ekonomi ser ut om ett år?”
-”Tror du att korruptionen är hög eller låg i Litauen?”
Och vissa frågor vill man helst undvika att svara på alls.
”Vad är det konstigaste du förvarar i din garderob?” (Hmm, det nästan hörs att hon älskar att få ställa just den frågan) Helt osökt glider nu tankarna till den prydnadskopia av ett amerikanskt armégevär från inbördeskriget som förmodligen står nånstans längst inne i hörnet. Jag ids verkligen inte förklara alla detaljerna, men jag vill ju knappast dra kortversionen heller. I dessa tider, då psykotiska hemvärnsmän lemlästar både sig själva och andra med vapen de har hemma, törs man då berätta att man har ett gevär i garderoben?! Hon lär väl ringa polisen direkt. Desperat grunnar jag istället på vad som kan vara det näst konstigaste jag har, och minns den snidade käppen från Ryssland som jag en gång fått av Pappa.
”Eh... en käpp.”

Jag vill ha ett skelett, som jag kan knöla in där. Tills nästa gång jag får frågan.