Noll koll på riksangelägenheterna

Fotbolls-VM är väl slut nu för längesen? Hur gick det då? Måste tyvärr erkänna att jag hänger med väldigt dåligt i de där idrottsliga sammanhangen. Före terminsslutet, då sommaren stod för dörren, promenerade jag längs Drottninggatan med en bekant som frågade mig om mina eventuella ferieplaner, och jag sade att jag inte hade nåt särskilt planerat alls.

"Så då blir det ju i alla fall VM på TV då?!"
" (Är det VM i sommar??) Öh, njaae... Jag vet inte, jag är egentligen inte så intresserad..."
"Nämen... nu får du faktiskt ta och skärpa dig!"

Jag vet, jag antar att jag borde väl faktiskt nån gång börja bry mig om de här livsavgörande tingen, de bestående värdena här i livet. Varför jagar jag futtigheter som kärleken, lyckan eller att bli en rättfärdig och god människa, då det faktiskt finns semifinaler att bevaka och prispallar som nationens hjältar måste hejas fram till? Hur kan jag vara en sån egotrippad landsförrädare att jag hellre ser på solnedgången från en strandklippa vid Mälaren än brölar tillsammans med supportrarna framför storbildsskärmen på Sports Bar?! Det är ju skandal, eller hur?
Precis som många av nämnda supportrar har jag ölmage, taskig kondis och gillar potatischips. De utseendemässiga och konstitutionella likheterna må vara stora. Det jag dock inte klarar av att dela med dem är själva övertygelsen om något slags egen förträfflighet... Jag menar, på något sätt känns det som en livslögn och ett önsketänkande att, då idrottsatleterna på TV fullgjort sitt hjältedåd, utropa något i stil med: "Vi vann!!"

För på något sätt är det väl ändå så, att så länge jag inte är beredd att själv dra på mig joggingdojjorna och lära mig dribbla en boll, så heter det faktiskt: "De vann". Eller?

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback