Att inte vara stark

Gryningen kommer senare och senare; hösten med sina mörka skyar är här och rycker i dörren. Då klockan passerat sex steg jag missmodigt upp och slog på datorn. Den där exegetik-övningen skall lämnas in, och det fanns ännu uppenbara skavanker kvar att slipa på... Dessutom är det en salstenta i ett helt annat ämne idag. Hurpass förberedd känner jag mig inför den efter att ha koncentrerat mig på mitt 7-sidiga PM hela veckan? Tveksamt. Jag har en blek aning om vad det handlar om.
Ångestkvarnen mal, och dess buller blir allt högre. Jag har inte vare sig tid eller råd med ännu en (eller två?!) icke godkända uppgifter nu... Till en del är det förstås mitt eget fel om det går illa, men jag har verkligen svårt att koncentrera mig ordentligt, och jag ägnar alldeles för mycket energi åt att förlama mig med själva oron i sig... helt i onödan.

Borde jag inse att jag egentligen är en låtsas-intellektuell fejkstudent? Borde jag påminna mig om att den ursprungliga anledningen till att jag hamnade i skolbänken igen för några år sedan, mest var för att slippa vara en siffra i arbetslöshetsstatistiken?

Det hade nu dagats, om än under regntungt halvdunkel. Men då jag skrivit ut ett par obligatoriska exemplar av den lilla uppsatsen och lastat ryggsäcken för att dystert släntra hemifrån, förändrades plötsligt ljuset utanför fönstret. Solen bröt fram!

Låt den lysa! Så lite det kan behövas för att hoppet ska rinna tillbaka in i sinnet. Om så bara för en kort stund, låt mig se att livet finns därborta, att vägen inte har varit eller är i onödan. Jag vill orka fortsätta. Men jag måste också vilja vilja.

Kommentarer:
Postat av: Mona

Denna förrädiska vilja som så lömskt spelar en spratt. Ibland måste man kicka ass med sin egen vilja, liksom trycka upp den mot väggen och hotfullt väsa sanningar om vad som faktiskt SKA viljas.

Hoppas att dagen förblev solig!

KRAM!

2006-09-29 @ 12:19:06

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback