Effell's blogg

Vill betona att alkoholkonsumtion inte är något jag vill uppmuntra till. Tvärtom. Då jag emellertid själv inte är helnykterist vill jag varna eventuella absolutistiska läsare för att det förekommer starkvaror i detta inlägg.

Jag kan knappast beskyllas för att dricka vare sig särskilt regelbundet eller några större mängder, och sprit brukar bli långlivad i mina köksskåp eftersom jag helt enkelt inte tar mig för att dricka upp den. En kväll för någon tid sedan, då jag sökte något slags omväxlande alternativ till det gamla vanliga kranvattnet-smaksatt-med-äppelcidervinäger som jag vanligtvis dricker härhemma, fick jag dock ett ryck i just nämnda riktning; jag tyckte det var dags att försöka avverka de där "slattarna" som bara stått där.
Valet föll på en kvarvarande skvätt jamaicarom, och ett grogglas med isbitar gjordes iordning. Äntligen tog alltså den där gamla flaskan slut någon gång.

Och fråga mig inte om dryckens inverkan här, men en stund senare fann jag mig själv lyssnandes till en sjörövarsång, via Spotify... Först efteråt insåg jag kopplingen. Eller vad som kunde liknat en koppling.

Min bror håller på att avveckla sin laptop till förmån för en yngre, mindre och behändigare dito. Vilket innebär att emedan det nu inte är något fel på den gamla - ja, förutom då att den rent fysiskt är en ohanterlig koloss jämfört med den nya - så får jag helt enkelt "ärva" den. Om jag vill. Och eftersom jag totalt saknar all form av stilmedvetenhet och trendkänslighet, och därmed inte är särskilt kräsen då det kommer till teknikprylar, så tackar jag gladeligen ja.

En HP Pavilion från mitten av nollnolltalet är det, om det säger någon någonting. Eventuell munterhet från omgivningen känner jag att jag kan leva med. Eldprovet blir väl snarare att utröna hurpass behändig flerkilosklumpen ifråga är, då man tar den med sig ut på något fikaställe eller bibliotek.

Midsommarhelgen blev hyfsat stillsam men bjöd ändå för min del på både det ena och det andra. På själva "aftonen" var det sådant där familjevänligt, lokalt firande som gällde; lotterier, korvstånd, dragspel och ringdans för dem som ville. Och en klämkäck lekledare vid mikrofonen, givetvis. Som det ska vara i de sammanhangen.

Det mest minnesvärda med helgen var nog snarare dagen efter - d.v.s. midsommardagen. Jag hade nämligen lovat följa med en båtägande kamrat ut och segla bland Stockholmsskären...! Och som vanligt då jag gör något för första gången var jag skraj i halvannat dygn i förväg. Det var dessutom ingen liten nätt provtur som planerades. Tanken var att förflytta båten från Danviken till Ingarö, vilket är en bit och tar större delen av dagen. Om man lyckas, vill säga. Det gjorde inte vi, nämligen.

Redan på morgonen (då jag i min nervositet och förvirring givetvis lyckades bli försenad till avgångshamnen också) uppvisade himlen ett nyckfullt och snabbskiftande molntäcke. Hursomhelst kom vi iväg, och till en början såg det hela lovande ut. Vi tog oss långsamt ut ur viken per motor, men lagom till att vi befann oss på det något mer öppna vattnet utanför Djurgården började påtagligt mörka moln synas i norr. Plötsligt mullrade det till, och en blixt tycktes gå ned någonstans bortanför Gärdet.
"Det där är inte bra...!" hörde jag mig själv säga, och kompisen instämde tack och lov. Vi satte kurs rakt på Fjäderholmarna, för att helt enkelt söka skydd innan ovädret hann fram. Förtöjda vid en tankningsbrygga kröp vi in i ruffen, och snart smattrade tunga regndroppar mot taket. Det hela pågick en stund, och de otätade fönsterlister och andra kryphål för regnet som fanns avslöjade sig snabbt...

När det dragit förbi blev vädret desto bättre. Solen kom fram igen, men nu var dagen så långt liden att det kändes föga lockande att försöka ta sig ända till Ingarö. Så efter litet kryssande i rent nöjes- /övningssyfte återvände vi till hemmahamnen. Med mina mått mätt blev det i själva verket en alldeles lagom båttur. Vid sådär halvfyra-tiden var man tillbaka i stan.
Så det var min midsommar 2010. Och jag är tacksam för både erfarenheten och att det slutade lyckligt.

Angående föregående inlägg:
Simhallen brukar naturligt nog ha snävare öppettider på helger. På söndagar kanske den stänger kl 15 istället för sent på kvällen, osv. Detta tyckte ju inte jag var något problem igår, med tanke på att jag var tidigt ute.

Och det är ju i de lägena man drabbas av Murphy's lag. Eller hur?! Bara igår hade simhallen bestämt sig för att ändra om öppettiden fullständigt, och öppna kl 15 istället...! Så där stod jag med lång näsa. Typiskt att det dessutom var sista chansen som rann ut i sanden.

Så jag åkte till stan och tröstfikade bort mina pengar istället. Typiskt missbrukarbeteende, men jag hade ingenting planerat förrän framåt eftermiddagen.

Har lätt ryggskott idag. Tyvärr inget ovanligt. Jag var på väg att tappa upp ett varmt bad med skum och allt, åt mig, men kom på att det finns en ännu bättre idé. Simhallen stänger för sommarstädning i dagarna, så idag kan vara sista chansen till ett inomhus-bassängdopp under bekväma former innan man blir hänvisad till utomhusalternativet.
Så jag packar "gympapåsen" med badkläder, kanske för sista gången denna säsong. Om duscharna och bastun kommer att lindra ryggvärken återstår att se.

Idag spöregnade det när jag kikade ut genom sovrumsfönstret på morgonen. Och det är säkert inte många fler än mig som tänker "Jippi" i det läget, men jag har en god anledning. Det betyder nämligen att jag får använda min eminenta regnrock som annars mest hänger och skräpar i garderoben.
Gummistövlar, lång regnrock och sydväst (alt. bredbrättad hatt) gör att jag tar en långpromenad nästan lika obehindrat som om det varit solsken. Medan andra skyndar fram hukande och med plågat rynkade pannor, ivriga att få komma inomhus, sträcker jag på ryggen och spankulerar lugnt vägen fram. Plasten i rocken gör dessutom att det inte är några större problem att hålla värmen.

På minussidan hamnar däremot den doft som min filthatt avger då den blir blöt...

Redan nå'n gång vid eller strax efter gymnasietiden (det är alltså omkring tjugo år sedan) hade jag planer på att skriva en självbiografi. Vad nu det skulle vara bra för, sådär i 18-/19-årsåldern... Det "verkliga" livet har väl knappast börjat då?! Medveten om detta tänkte jag lite vitsigt döpa verket till Mitt liv, så här långt. Alternativt den aningen längre titeln Se vilket liv jag levt och hur jag har blivit, så kommer ni att vara tacksamma att ni inte blev som jag, och blev ni det ändå, så kan jag bara beklaga. Eller något sådant.
Antagligen räknade jag väl med att bli något slags halvkändis, eller i alla fall en inom-vissa-kretsar uppburen estet. För sådana kan ju komma undan med att skriva bokslut oavsett om de uppnått myndig ålder eller ej; det är ju bara att fortsätta med del två några år senare, och så vidare. Åtminstone så länge det finns intresserade läsare.

Så, med hjälp av dagboksanteckningar, almanackor, fotografier och andra tidsmarkörer började jag någon gång på 1990-talet att försöka återskapa mitt liv i skrift. Började, skall betonas. Arbetet är oavslutat och pågående. Eftersom datorn vid det laget kommit in i vardagsbilden fick den blivande självbiografin födas som ett digitalt textdokument, och sådana kan ju som bekant fyllas på utan att bläck och papper går åt. Denna fil putsas det ännu på med ojämna mellanrum, ty själva livet fortsätter ju, och senast dokumentet öppnades och dammades av var idag!
Jag kunde till min smärre bestörtning konstatera att de senaste noteringarna rörde 2005... Hög tid för uppdatering av läget, således!

Men sedan är det ju också så att en massa minnen plötsligt sköljer över en då man börjar rota i det gamla - i det här fallet då jag ögnade igenom den systematiskt årtalsindelade texten och läste om människor och händelser som passerat, känslor som pendlat och avgörande ögonblick. Det är smärtsamt och befriande på samma gång. Jag påminns om vilka aspekter av min tillvaro som till dags dato inte förändrats till det bättre, och samtidigt om att jag haft roligt många gånger som jag hunnit glömma.
Inspirationen att fortsätta på biografin återvände hursomhelst. Det har hänt en del sedan 2005. Eller kanske inte? Jag ska göra en ny inventering, kolla igenom senaste årens fotoskörd (vilken f.ö. ligger i datorn eftersom jag fick digitalkamera just det året), jämföra med gamla e-brev, o.s.v. Det är lite av arkeologiskt forskningsarbete över det, och sådant gillar jag. Sedan, när stoffet är samlat, får jag sålla och banta ned det till det väsentligaste för att få något slags röd tråd. Även det en intressant utmaning.

Skrämmande att vi redan är inne i juni...! Vart tog den här vintern och våren vägen?! För inte längesen låg grusiga, gråa snödrivor i gathörnen och enstaka blåsippor tittade fram. Nu står varje träd i full, grön blom och solen hettar farligt i nacken.
Fortfarande möter jag folk som hävdar att sommaren inte har börjat än, utan att det ännu bara är vår, och jag antar att de räknar efter skolterminer, medeltemperatur och sånt. Själv anser jag nog däremot att det är sommar nu. Och det stressar, för som vanligt trodde jag naivt att betydligt mer skulle hinna hända under transportsträckan januari-juni än vad som verkligen skedde. 

I fredags bjöds jag på lunch (av jobbet) på Rosendals café, och på något sätt kanske det blev den mentala gränsmarkeringen till sommaren för mig. Att se Djurgården i turistsäsongsdräkt utsuddade effektivt alla föreställningar om att "det är långt kvar". Hemma är det därmed städning av balkongen som gäller och införskaffande av nya blomster till lådorna där. Förra sommaren tillbringades alldeles för lite tid på den egna balkongen (vars beklagliga öde är att snarare få vara avstjälpningsplats för diverse skrot året om). Jag tror jag åt frukost där ungefär en gång, trots bra väder. Slöseri.

I helgen gifter sig som sagt en kusin till mig, och jag håller på och bläddrar i garderoben och väljer för ändamålet lämpliga paltor åt mig. Kostymen är nyligen kemtvättad och så finns det några stycken skjortor och slipsar att vraka mellan. När det kommer till skorna blir det inget val - jag äger för tillfället endast ett par svarta finskor, vilka jag nu har dammat av.

Våren börjar märkas mer och mer, både temperaturmässigt och i fråga om solljus. Det är skönt, efter en vinter av den typ vi tappat vanan inför. Nästan alltifrån att det snöade första gången i höstas har snön legat kvar istället för att smälta bort i flera omgångar, och nya oväder har gjort att vintern liksom växt till sig hela tiden, tills nu i dagarna. 
Tyvärr har jag i mycket känt mig mentalt stressad och missmodig de senaste veckorna, även om jag anar att mycket av det där är sådant jag skapar själv. Vet förresten inte riktigt vad jag ska tro där... I söndags deklarerade en vän - som jag ofta diskuterar psykologi med - att jag numera ser ut att må mycket bättre än för ett par år sedan. Det märks alltså en förändring? Samma sak säger min samtalsterapeut, och bekräftade nu i veckan detta med ett test han lät mig göra. Mig ovetandes var det i princip exakt samma test som jag gjort en gång tidigare, för ett par-tre år sedan, men nu visade resultaten på en klar förbättring av allmäntillståndet. Det låter ju bra, men varför känner jag det inte i så fall?
Det är möjligt att krisen faktiskt inte är lika djup den här gången, att jag har lättare att liksom "kliva ur mig själv" och se det hela lite mera objektivt. Det skulle i så fall vara en skillnad. Numera tar jag heller inga mediciner, och där råder delade meningar bland de erfarna, om vad som är bra och mindre bra. Själv vill jag gärna klara mig utan de kemiska hjälpmedlen.

Nå, nu är det påsk. Så värst mycket traditionell kyrkogång och sådant hinner det nog inte bli för mig. Jag skall umgås med släktingar jag känner att jag träffar alldeles för sällan och uppdatera läget där. I nästa vecka har jag förhoppningsvis nya upplevelser att minnas.

Glad Påsk!

Den traditionella fastan som skall råda såhär års har jag aldrig lyckats hålla särskilt bra, det har jag säkert nämnt tidigare. Men jag gillar tanken. Och även ur ett icke-religiöst perspektiv fyller den säkert någon funktion. Om inte annat vore det väl angenämt att fortfarande kunna komma i sina badbyxor lagom till Beach 2010...
Jag ska på en kusins bröllop i påsk, och vid inventeringen av finkläderna i garderoben kunde jag bara bittert konstatera att finaste kostymbrallorna inte längre går att knäppa över buken. Jag har den där typiska formen av "manlig" övervikt där allt samlas i något slags ölmage, medan resten av kroppen fortfarande ser hyfsat slank ut. Vore det lite mer jämnt fördelat skulle jag inte gnälla.

Semlan... vilken förledande frestelse denna kulinariska uppfinning innebär...! Undrar om hamburgar-formen dessutom på något undermedvetet plan bidrar...? Nej, nu spånar jag bara, och överdriver. Men konditorierna tävlar ju, bokstavligt talat, om att baka godaste och snyggaste semlan.
Idag blir det dock ingen för min del. Planerar däremot att slinka in på ett matställe och äta en buffé med ganska mycket grönsaker, på väg till kyrkan i eftermiddag.

Ovisshet är nog en av de saker jag ogillar mest, och t.o.m. är rädd för. Jag är väl lite av ett trygghetsfixerat kontrollfreak, helt enkelt. Avskyr överraskningar och ändrade planer. Jag är en sån som skulle kunna låta bli att gifta mig enbart av skräck för svensexan. Små grejer blir stora grejer för mig.
Då är det väl föga överraskande att bara en sådan sak som de senaste dagarnas kyla, snö och trafikkrångel har fått mig i en lätt obalans. Dessutom ömmar och oroar jag mig för andra, vilket väl borde vara en god egenskap, men jag måste behärska mig för att inte heller överdriva det och börja gå folk på nerverna. Balansgång.

En gång i veckan går jag apropå detta på en såndär liten Mindfulness-kurs i just stresshantering. Där får vi lära oss att försöka se på livet och tillvaron "utan värderingar", alltså utan att alltför mycket bedöma det vi tar in med våra sinnen. Typ: Himlen är grå. Jaha. Istället för: Ååh, jag hatar det här deprimerande vädret och allt det här gråa! Det är alltså en skillnad i hur man ser och tänker på det.
Det där icke-värderande perspektivet är vad jag skulle behöva och vilja kunna ta fram i de situationer då negativa tankar plågar mig eller då pulsen ökar av ångest eller stress. Dessvärre är det ingen särskilt lättillgänglig färdighet, utan något som kräver mycket övning. Och så är det nog för alla.

Godmorgon. Sitter så att säga "insnöad" i mina bortresta föräldrars hus, och drar mig i det längsta för att försöka skjuta upp dörren, få tag i skyffeln utanför och göra något åt alltihopa. Det ser så kaaallt ut därute...! På TV:s väderleksprognoser talar de om Klass 2-varning och tragedier med tak som rasat in i lagårdar och sporthallar och förmodligen dödat om inte människor så åtminstone en hel del djur.
Redan igår blev jag sittande på tunnelbanan mittemellan två stationer en stund, p g a halka och snö, och kaoset lär väl vara värre idag, med tanke på att vädret är det. Planen var att jag skulle hälsa på en kompis i Huddinge idag, och det är ju frågan om jag vågar försöka... Pendeltågen, och icke minst just tågen på Södertäljelinjen, är inte direkt kända för att vara motståndskraftiga mot oväder. Risken finns ju att man blir sittandes någonstans halvvägs i endera riktningen.

Ta hand om er alla därute!

Slösurfar en kort stund från kontoret där jag sitter och för stunden har alltför lite att göra. Inser ironin i att jag har större ro att ta tag i min blogg härifrån än hemifrån då jag är ledig. Därhemma distraherar alltmöjligt, och själva rummet är liksom inpyrt med tankar, historier, önskningar, borden och måsten som gör det svårt att bara luta sig tillbaka. Utom för att se på TV eller spela dataspel förstås. Så är väl det också att jämföra med en mild verklighetsflykt.

Jag har inte haft en giltig legitimation sedan någon gång i somras, och nu börjar det liksom bli dags att jag fixar en ny. Innan det uppstår någon situation där den verkligen behövs, menar jag.
Då ställs jag inför frågan hur det där egentligen går till nuförtiden. Mina tidigare leg fram tills nu har utfärdats på något postkontor, och nyheten sedan sist är ju att det så att säga inte finns några postkontor längre... Så vart går man? Obekräftade rykten har sagt mig att det är polisen som har hand om sådantdär numera. Och kanske måste jag hursomhelst gå till skatteverket först, och ordna fram ett färskt personbevis. Har något vagt minne av en sådan procedur.

Troligtvis skall det väl även tas nya "passfoton" på mig i samband med detta, vilket föranleder mig att kasta en granskande blick i spegeln. Vad har jag för frisyr egentligen?
Frillan uppepå huv'et är för tillfället inget att orda om. Jag klippte mig anständigt för bara några veckor sedan och "ser ut som folk". Det är mer skägget som jag vacklar och tvekar över. Ibland är det kort, ibland längre, ibland enbart stubb. Därför känns det som en bra strategi att helt enkelt ha lite skägg på ID-fotot. Precis såpass att kontrasten mot verkligheten inte blir för stor, vare sig jag för tillfället är slätrakad eller vildvuxen.

Så, då jag just nu alltmer börjar likna en ung Gustaf Wasa, är det dags att plocka fram trimmern och ansa lite. 
 

Hallå, januari är snart slut! Om jag ska få till någon krönika över förra året börjar det bli mer än dags nu. Nå, vad hände då i Effells liv 2009? För enkelhetens skull delar vi upp det i rubriker, så blir det systematiskt och lite mera hanterligt.

Mitt mående överlag:
I den ännu ej bortkastade fickalmanackan från -09 kan jag se hur jag i efterhand klottrat dit dagboksanteckningar för att markera de perioder då jag genomgått något slags svacka eller kris. Detta år inföll de, tack och lov, kortvariga "depressionerna" främst under högsommaren. Men en hel del trivsel och tillfredsställelse har det dock också bjudits mig under året. Det har således varit ett år med känslosvängningar åt båda hållen, så i slutändan jämnar det väl ut sig.

Utflykter och upplevelser: Jag är definitivt ingen globetrotter; det närmaste utlandsresa vi kommer är en dagstripp till Åland i våras. Mälardalen med tillhörande skärgård har annars präglat mitt sommarhalvår. Jag har skrivit om det redan, tidigare i bloggen. Väddö, Utö, Uppsala, m.m. Och frågan är om jag besökt Skansen så många gånger under ett och samma år som under -09 (jag fick genom kursen jag går chansen att följa med på flera guidade visningar).
Annat? Skrivande av egen poesi, och offentlig uppläsning av densamma, är något som jag ägnat mig åt mer under 2009 än tidigare. Jag har gradvis glidit från Internet och ut i den fysiska verkligheten, kan man säga.   

Avgörande händelser och milstolpar:
Tidigt på vårvintern skrevs jag, med hänvisning till min nu långvariga sjukskrivning, in på en AMS-utbildning som syftade till personlig utveckling, etc. Jag får erkänna mig positivt överraskad. Det har resulterat i - förutom nya, intressanta bekantskaper och lärdomar - en praktikplats inom kyrkan, med alltmer fast förankring. Att bli betrodd med seriösa arbetsuppgifter är åtminstone vad mitt självförtroende behöver.
Jag genomgick f.ö. i somras, efter flera års köande, en s.k. neuro-psykiatrisk utredning. Äntligen, säger jag. Det hela utmynnade i en diagnos i svart på vitt: Aspergers syndrom samt en lätt släng av ADD (d.v.s. ADHD fast utan det hyperaktiva inslaget).  

Största prestation:
Det största i år var nog att jag sprang Midnattsloppet. Jag hade redan vid förra nyåret svurit att jag minsann skulle ut och träningsjogga - med start på självaste nyårsdagen! Och ja, det gjorde jag ju. Svinkallt och halt var det den 1:a januari 2009. Och sen dröjde det väl nästan ett halvår innan jag joggade nästa gång... Loppet gick, även om jag inte sprang hela tiden, över förväntan. Får se om jag är taggad nog att anmäla mig i år igen.

Märkligaste minnesvärda upplevelse:
Det var någon gång nu i höstas. På ett säte i en buss hittade jag något som liknade en såndär liten portmonnä för kontokort. Jag öppnade den, och trodde knappt mina ögon. En polislegitimation! Ett par telefonsamtal senare kom en piket körande hem till mig i den sena kvällen för att hämta den. Konstapeln som tappat sitt leg var givetvis mycket tacksam att få det tillbaks.  

Lästa böcker:
* The Game av Neil Strauss. Biografisk skildring från början av 00-talet av hur ett antal unga men erfarna casanovor bildar ett särskilt community där de själva leder workshops i konsten att ragga tjejer.
* Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. Roman i DaVinci-koden-stil om ett dokument från korsfarartiden som antas kunna ha avgörande betydelse för den fortsatta världshistorien. Lättsam spänningsunderhållning med äventyr och vilda jakter á la Indiana Jones.
* Läsa tankar av Henrik Fexéus. Ett slags bruksanvisning i enkel amatör-manipulation, alltifrån trollkonsttrick till allmän social kompetens. 

Betyg till året:
På en skala 1-10 får det bli en sexa eller sjua. Sammantaget var det ett bra år. Inte strålande, men bra.

Sådär, bokfört. Nu går vi vidare.

Tjugondedag Knut är förbi, vilket officiellt lär betyda att julen är över och att pyntet skall plockas ned. Den städningen har jag sluppit. Eftersom jag inte ens var hemma i stan under själva julhelgen (det var såntdär åka-till-stugan-år som det varit vartannat år) blev det aldrig av att jag ens fick fram något julpynt. Och från och med denna vecka är jag tillbaks i vardagens hjulspår igen.

Nyårslöften och sånt då, undrar ni kanske? Utgångsläget har varit det gamla vanliga: försöka leva dels hälsosammare, dels mer fokuserat.
Resultat hittills: Sedan första måndagen i januari (alltså 4/1) dricker jag ingen läsk eller annan sorts sötad dryck. Undantag har jag gjort för en redan påbörjad flaska saft som fanns hemma i skafferiet sedan före årsskiftet, och som jag ogärna ville hälla bort. 
Härtill uppstår ju i och för sig en mängd intressanta frågeställningar om gränsdragningen. Exakt vad räknas som "sötad dryck"? Får jag fortsätta med sötningsmedel i kaffe? Kan jag ta en öl? Och kollar man innehållsdeklarationerna på många tämligen vanliga livsmedel inser man snart att läsk och saft inte är ensamma om att innehålla socker...

Min tanke är väl mer att man måste börja någonstans. För mig har det varit så slentrianmässigt enkelt att bara köpa en flaska cola så snart jag känt mig lite sugen, och när vanan sakta och omärkligt övergår till att bli ett beroende finns även ett drag av förnedring i det, vid sidan av de mer uttjatade hälsoaspekterna. Plötsligt dricker man inte sin cola för att man är lite sugen, utan för att det känns som om man rentav behöver den. Här försöker jag nu mota sötsuget i grinden.
Nästa steg blir således att skära bort något ytterligare onödigt födointag, och gärna kombinera det hela med motion förstås.