Effell's blogg

Jag påminde mig just om att jag skall stoppa i mig dagens 1, 1/2 tablett paroxetin (antidepressiv medicin). Och det känns påkallat... De dunkla höstmorgnarna fyller mig nämligen med ett krisigt tvivel över livet, som påminner mig om när det var som allra värst för ett par år sedan... Och vetskapen om att det egentligen bara är hjärnspöken alltihop frustrerar. Man kan må bra. Om man bara lär sig att tänka på rätt sätt. Att ha ångest är att vara kronisk pessimist på något sätt. Fast ännu värre än det låter.

Men det var just det där med morgnar. Dygnet fungerar för mig som ett pariserhjul, och egentligen spelar nog inte årstiden så stor roll. Då jag väl övertygat mig om att inget blir bättre för att jag blir kvar i sängen börjar en långsam klättring uppåt. Och nån gång framåt seneftermiddagen/kvällen är allt okej igen. Livet känns åter möjligt att ta med en klackspark och "vad gör väl det om hundra år..."
Och då jag angenämt sömnig kryper i säng tänker jag att "Imorgon ska jag ta itu med det och det", men då jag nästa gång vaknar är risken stor att jag åter befinner mig i samma avgrund som tjugofyra timmar tidigare. Nä, jag vet att jag inte är unik. Men det känns skönt att skriva om det.

Egentligen tror jag inte så mycket på artificiella hjälpmedel, även om jag har en tendens att söka min tillflykt hos dem. Jag tror inte jag på lång sikt blir lyckligare för att jag lyssnar på CD-skivor med vågskvalp eller köper mig en solterapi-lampa. För problemet sitter ju inne i det egna huvudet, den egna psykologin. Att tänka rätt. Tänk att det ska vara så svårt.

Jag drömde inatt att jag hade blivit pappa till en liten bebis. Det var blöjbyten och varsamt bärande i famnen. Vem mamman var tror jag aldrig framgick klart av drömmen, åtminstone minns jag det inte nu efteråt. Jag vet att det fanns en kvinnlig gestalt där också, liksom ett dimmigt urval av diverse bekanta i bakgrunden, som så ofta i mina drömmar.
 Och tyvärr fanns spår av omognad hos mig. Jag blev tvungen att påminna mig själv om att det var jag som var fadern, att jag hade delansvar, att jag skulle hjälpa till.  Låt oss hoppas att detta inte är ett "budskap" om att jag är en oengagerad och odräglig mansgris. Det ger dock med säkerhet en fingervisning om vart jag mentalt befinner mig på samlevnadsskalan. Jag kan inte föreställa mig ett föräldraskap med allt vad det innebär, för jag befinner mig fortfarande i stadiet innan. Ett ofullbordat stadium i sig.

Idag öser regnet ned. Himlen är dystert grå, marken täckt av nedrasade löv. Jag kämpar för att hålla kvar den känsla av optimism och framtidshopp som fanns i augusti.

Jag ber om ert överseende med att jag inte kunnat komma på något att skriva på en vecka. Det är inte bara det att jag lever ett rätt ospännande liv, jag har dessutom svårt att minnas det lilla som faktiskt händer...

Men idag ska jag åka till Bålsta och se Åbergsmuseet. DET är roligt.

En halvhektisk vecka är över, en ny väntar. Bokcirkel i måndags, poesikväll i tisdags, tidigare nämnda disputationsbesök i torsdags, påföljande middagsbjudning på lördagen, och ikväll har jag nyss kommit hem från ett seminarium på Kulturhuset... Allt detta exklusive plugg och sån vardag... så nån soffpotatis tycker jag nog ändå inte att jag är, när jag tänker efter.  

På tisdag kommer det hantverkare hem hit klockan sju på morgonen för att byta fönster i hela huset...! Detta innebär lite ommöblering för att bereda plats för dem. Under veckan ska jag annars försöka hinna med att träffa några försummade vänner och en lillebror, och även försöka få in frisksport-biten på dagsschemat igen (läs: gå och simma, med medlemskortet jag har på lokala sporthallen). Allt detta exklusive plugg och sån vardag...

Det går. Det är bara det att jag är så himla dålig på planering.

Sen i våras har Hanna slitit som ett djur för det här, och hennes beskrivningar av den rent psykiska oron såhär mot slutet har varit inlevelsefulla. ”Det är nu de ska upptäcka att jag är en fejk och att jag egentligen borde sitta i kassan på Konsum...!” Men hon skötte sin del av anförandet igår bra och höll sig cool, tycker jag. Och jag kan knappt föreställa mig hur skönt allt måste kännas nu, såhär efteråt.

Grattis, Hanna!

Vad skulle du betrakta som våra basbehov? Alltså det vi behöver för att finnas till.

Ganska självklara saker egentligen, väl... Mat, ett hem, rätt sorts kläder för respektive klimat, något slags försörjning, och så vidare. Sen tillhör jag dem som hävdar att även en social och/eller mental trygghet är ett basbehov.
Jag tror att det är först då de där grundläggande behoven är tillfredsställda, som du överhuvudtaget kan tänka på andra saker. Det är först då du kan ha några fritidsintressen, t.ex. Leva ett värdigt liv helt enkelt.

Kärleken är i det här fallet att jämställa med intressen, tror jag. Åtminstone har jag märkt på mig själv att för att jag ska kunna bli förälskad måste alla basbehoven i livet vara uppfyllda, inklusive det där med mental trygghet. Om jag på allvar är orolig, rastlös, apatisk eller deprimerad kan jag inte alls förmå mig till att samtidigt åtrå någon. Det psykiska illamåendet signalerar om att det är helt andra saker som behöver åtgärdas först.
Därmed inte sagt att en mental trygghet nödvändigtvis är en äkta trygghet. Det kan mycket väl handla om att du tillfälligt invaggat dig i falsk säkerhet, och detta kan räcka för att du ska få tid att tänka på annat. Odla intressen. Leva. Jag diskuterade faktiskt detta med en f.d. skolkamrat jag träffade på tunnelbanan igår; hon är evighetsstudent liksom jag. Då man börjar plugga får man en smärre glädjechock av det fria studentlivet, och man njuter och roar sig. Men så infinner sig slutligen den dag då ens rätt till studielån löpt ut och det är dags att gå ut i 'det riktiga' livet igen. Jobba och slita för sin överlevnad. Då kommer en ångest och en stress som effektivt raderar ut eventuella önskedrömmar och lättjefulla later. Man tvingas obönhörligt tillbaka till den krassa realismen och verkligheten. Det är inte förrän man på nytt byggt upp tillvaron och skapat en stabil plattform åt sig som man åter kan luta sig tillbaka och ägna sig åt sina visioner. Jag tror faktiskt att den jämförelsen är en ganska bra exemplifiering av vad jag menar då jag talar om tryggheten såsom ett basbehov.

Själv har jag fastnat någonstans mittemellan, då det gäller såväl karriär som mänskliga relationer. Men jag kommer definitivt att låta er veta om någon avgörande förändring sker därvidlag. Det är väl det som bloggar är till för?

Det kändes som om jag klarade tentan jag skrev om senast. Med "klarade" menar jag precis vad det låter som: att jag kom över Godkänt-gränsen men fick knappast Väl Godkänt.

Söndag kväll och läggdags. Ny vecka om mindre än någon timme. Idag har jag agerat barnvakt på IKEA (och ni som känner mig vet att det inte var första gången), men denna gång fick jag lite handlat själv också för en gångs skull. Bl.a. en jättestor kudde som skall hjälpa mig att sitta i sängen då jag pluggar.