Effell's blogg

Ja, det har varit lite svårt att missa att Ingmar Bergman avled idag. Nånstans mitt på dagen bytte plötsligt en av kvällstidningarna löpsedel... Må han vila i frid. Och snabba är de i media. TV4 sänder redan ett minnesprogram.

Själv har jag annars varit på Skansen idag. Tämligen spontant; hamnade på Djurgården efter att ha sett fartygen från Tall Ship Races ge sig av från hamnkvarteren kring lunchtid. Och som den obotliga nostalgiker jag är kunde jag ju inte undgå att känna visst vemod över att Hon jobbade där för några somrar sedan. Hon som väl i och för sig inte är "Hon" nu längre, men som trots allt var den senaste djupa förälskelsen.

Mätt på Thai-takeaway sitter jag här nu... Föräldrarna å sin sida har rest till fjällen med Pappas ryska bekant, och lär nog vara hemifrån hela veckan i princip. Jag ska gå förbi hemma hos dem några gånger och se till att posten tas om hand och att blommorna överlever.

Gisslan som avrättas, tiotals människor omkommer i bombattentat, stormakter som vapenrustar på nytt, folk dör i sommarhetta och skogar brinner medan andra länder nästan drunknar i regn....  Härhemma handlar löpsedlarna dagligdags om ökande våld, tycker jag. Jag känner nästan domedagsstämning idag, och är nog inte ensam. Det ser inte bra ut i världen.

Och jag önskar att jag orkade engagera mig ännu lite mer. Men jag har det ofta tillräckligt besvärligt med mig själv och allt förhållandevis smått jag oroar mig för. Det gör ont att leva. 
Apropå att det verkligen finns saker att be för... Fick en reklamlapp av evangelister på gatan idag; kristna ungdomssamlingar hålls tydligen på söndagarna i en nedlagd skola här i södra Stockholm. Att döma av ordvalet i broschyren är det nog fråga om intensiva väckelsemöten av det karismatiska slaget: "Du kommer inte att vara densamme efteråt", och liknande. Troende är jag ju redan, om än en aning ljummen. Visst händer det ibland att jag längtar efter den där fullständiga hängivenheten, då man nästan vänder världen ryggen och lever i sin tro, men samtidigt är jag ju inte beredd på det. Jag vill inte lämna allt det jag har i det "världsliga" livet, för då är det mycket som ska lämnas. Och flera av de "kristna" jag umgås med lever ju på samma sätt som jag. Rätt eller fel? 

Snart augusti. Redan. Jag tycker den här sommaren rusar fram snabbt...
 

Min blogglust har varit lite på avtagande här på sistone, men jag vill ju gärna visa er att jag lever. Jag loggar in varje dag, ganska slentrianmässigt, på både MSN, bloggen, och andra sajter som jag kollar regelbundet. Men periodvis är det ju helt enkelt inte så mycket som händer.

Sommaren i sig är det ju förresten också lite si och så med. Visst har det varit okej varmt, men solen lyser ju ganska mycket med sin frånvaro. Ett tämligen spontant hopkommet umgängesschema har jag haft dock, så jag har inte direkt suttit hemma och rullat tummarna. Försöker återta kontakten lite med folk som jag inte träffar så ofta, i den mån de också är lediga och har tid.

Hoppas ni alla har det bra.

Med hänvisning till senast föregående inlägg; det har varit en ångestfylld dag även idag, tills jag framåt kvällen fick tag i vederbörandes mor på telefon, och denna meddelade att hon talat med dottern ifråga bara någon minut innan. Stor lättnad såklart!
Fast det förklarar inte varför hon inte ringt tillbaka eller svarat på något av mina oroliga meddelanden. Det har varit skitjobbigt om man lägger det till allt grubbel och sånt jag hade redan innan, och har haft senaste två veckorna. Gör jag rätt eller fel? Engagerar jag mig för mycket eller för lite i folk (som jag kanske inte ens är så intresserad att umgås med annars)? Om jag lutar mig tillbaks och konstaterar att jag inte kan eller orkar rädda alla jag känner, borde jag få dåligt samvete då (vilket jag får)? Och så vidare.

I tisdags blev det så årets första riktiga helkroppsdopp för mig, samt några simtag. Ja. Så fick jag i alla fall min badpremiär tidigare än förra året, och det var ju det som var själva grejen. (10 juli att jämföra med 31 augusti) Jag är helt medveten om att jag ändå är sen, i förhållande till många andra.

Annars? Jag har inte mått något vidare senaste veckan, därav skrivtorkan här. Och om jag skulle försöka mig på en förklaring av läget skulle det bli ett mycket invecklat, troligen mycket långt och kanske aningen förvirrat inlägg. Men det har i alla fall handlat mycket om djupt grubbel kring relationsmoral; mänskliga känslor såsom kontrollbehov och svartsjuka kontra den kristuslika människokärleken där alla inkluderas och man delar med sig, och så de skuldkänslor som kommer då jag märker att de mänskliga sidorna segrar hos mig. Det är ännu mer komplicerat än det låter. Det här är inget nytt problem för mig, utan de här tankarna har kommit och gått i över tio års tid. Jag kanske skriver mer om det här såsmåningom, när jag orkar formulera det ordentligt. Hursomhelst, jag misstänker att jag kommer levande ur krisen den här gången också.

Dagens roligaste löpsedelsrubrik, apropå den senaste Harry Potter-filmen som just har premiär: "POTTER-FILMEN SAKNAR MAGI". Förmodligen en fullkomligt medveten ordlek i och för sig, om det nu handlar om filmkritik. (Berättelserna om Harry Potter handlar om trollkarlar och häxor, och det är inte särskilt troligt att magi, i dess mera bokstavliga mening, skulle saknas helt i handlingen.)

Ja, en MSN-bekant i Piteå påminde i sin notis om att vi just idag har 07-07-07. Såntdär som bara händer vart hundrade år. En viss sorg kan jag känna över att det här datumet förmodligen glider förbi i mitt liv utan att betyda något. Och det är kanske lika bra det. Det är ju bara klockslag, ett datum som glider förbi.

Förväntningar är jobbiga. Att jag själv sällan kraschar beror nog bara på att jag inte ens lyfter... Men nu måste jag hejda mig innan jag snärjer in mig i min vanliga nedåtgående depp-spiral.

Man kan säga att titeln är vald av min vän TinaSol, med anledning av mitt erkännande att jag gjorde ett patetiskt försök att premiär-utomhus-bada idag, och lyckades komma i till midjan. Nå, jag vill nu få förklara mig och gärna säga lite till mitt försvar också, om jag får.

Ni som varit med här ett tag och är minnesgoda vet kanske att förra sommarn badade jag endast en enda gång på riktigt, och det var ju skam och skandal med tanke på vilken het och oändlig sommar det faktiskt blev. Om ni bläddrar bakåt, till slutet av augusti 2006, så finns säkert t.o.m det där gamla bildbeviset kvar. Nå hursomhelst, en dylik slöhet ska ju inte få upprepa sig i år har jag tänkt, så idag begav jag mig lite halvspontant till samma ställe som fjolårets enda bad skedde på, för en uppföljning.
Ja, eller rättare sagt, jag försökte väl hitta exakt samma ställe, men eftersom vegetationen ändrar sig något från år till år så kände jag tydligen inte igen det, utan passerade förbi. Då jag upptäckte misstaget iddes jag inte vända om utan fortsatte framåt istället, med förhoppning om att hitta någon annan lämplig spot, där man kunde glida ned i vattnet lite inkognito. Till saken hör nämligen att inga badkläder fanns med i bilden, så det hade varit trevligt att ha en skyddad liten strandplätt för sig själv, nånstans där ingen plötsligt uppdykande åskådare kan klaga om man råkar visa rumpan. Men... att så här års nämna ordet "inkognito" i samma mening som "Långholmen" är rena skämtet...!  Och det kunde jag ju ha räknat ut i förväg.
Eftersom de riktiga stränderna, de där med sand och barnfamiljer och sånt, inte var att tänka på i sammanhanget, var jag alltså hänvisad till de sjögrässlemmiga, hala, skogiga klipporna som finns lite här och var bland snåren. Jag hittade såsmåningom en gömd liten skreva där jag kunde sjunka ned till - ja, just till midjan. Sittandes där på huk i strandbrynet kunde jag konstatera att för att komma ut på djupare och mera simvänligt vatten skulle jag vara tvungen att först klättra över en grundare bank, där vattnet kanske skulle nått mig till vristerna om jag stod upp, och i så fall hade jag fått tvingas lämna den skyddande växtligheten och röja min nakenhet för åskådare runtomkring. Det nöjet ville jag helt enkelt inte ge dem. Så därför blev det dåligt med badande för mig idag, trots försöket. Jag lovar att vid nästa försök blir det någon sjö utanför innerstan. Och ja, kanske badbyxorna får följa med också, för säkerhets skull.

Annat. Hade lite nostalgidag i tisdags skulle man nästan kunna säga. Det började med att jag lunchade tillsammans med fleråriga internetkompisen Jenny, och då faktiskt på samma matställe ute i Huddinge där vi satt första gången vi sågs i verkligheten. För visst var det precis där, Jenny? Nästan samma bord till och med, tror jag. Jag kan småleende minnas våra tröga men tappra försök till konversation den gången. Ni vet, två personer som är vana att chatta med varann på nätet, med allt vad det innebär, ska helt plötsligt försöka kommunicera verbalt och i normal samtalshastighet... Jag minns att vi såsmåningom kom in på vädret. Räddningen liksom. Nåväl, vi har fikat och lunchat några gånger sen dess, och numera pratar vi nog betydligt ledigare.
Därefter hade jag inget inplanerat och det föll sig så att jag begav mig med pendeltåget till Karlberg och promenerade därifrån över till Kungsholmen "bakvägen". Där vid Kristineberg. En gång i tiden - oj, vi pratar nog typ 1992 / -93 nu, så var jag praktikant på en elektronikfirma där i krokarna. Av ren nyfikenhet sökte jag upp byggnaden för att kolla, men nej, de fanns inte kvar där. Frågan är om de finns alls längre? *Kikar i telefonkatalogen* Nä. Det verkar inte så.
Jag jobbade där rätt länge, för att bara vara praktikant (ca åtta månader), och var med då de flyttade från halvstora lokaler i Liljeholmen till dessa snäppet större lokaler på bortre Kungsholmen. Jag minns den där sommaren, -92, innan vi flyttat. Hur jag på luncherna knallade över Liljeholmsbron till Södermalmssidan och utforskade restaurangutbudet där, eller tjuvkikade på solande snygga tjejer i Tantolunden så att jag blev försenad tillbaks till kontoret. Jag minns låtarna, den sommarens hits på den kommersiella kanalen, som skrålade ut ur radion på jobbet, till allmän förströelse.
Min minnesfärd nu i tisdags förde mig via Västerbron faktiskt just till Hornstull, och från strandpromenaden där marknaden Street numera huserar kunde jag se det där huset, på Liljeholmssidan, alltså samma arbetsplats före flytten. Och för att rama in alltsammans - vet ni, då jag hungrig efter mycket promenerande slog mig ned på ett av de nuvarande matställena där, så spelades just en av de där gamla sommarplågorna från 1992: den där reaggehiten A-la-la-la-la-long, eller vad den nu hette. Är inte det en händelse som ser ut som en tanke?!

När jag nu ändå håller på och avhandlar den här veckan, så vore det väldigt orättvist att inte omnämna hur min vän Mian, som jag känt i max något halvår och som liksom Jenny är en internetbekantskap, bjöd hem mig på kaffe och hembakade muffins igår eftermiddag. Efter en stund insåg jag att jag skulle känna mig ganska priviligierad därvidlag, för det är inte så många som fått komma dit, enligt Mian själv. Jag är mycket glad och tacksam att jag uppenbarligen är en person som många känner förtroende för. Det är upp till mig att leva upp till det också, och fortsätta vara den personen.

Att göra nu: måla! Släktingar från Mammas sida, moster med make, är på besök, och de har beställt några tjusiga tavlor till sitt kök av mig - för åratal sen! *Skäms* Tänk om jag kunde få dem klara nu medans de är här. De far hem igen på måndag. Jag vet ju att jag kan om jag bara vill...!

När jag klev ut genom porten igår förmiddag fick jag en smärre barndomsflashback, denna gång av det mera nostalgiska slaget. Några småkids från gården gled precis förbi på sina cyklar, och en av dem smattrade det påtagligt om. Flapflapflapflapflapflap... Han hade fäst en liten kartongflärp vid bakhjulet, på ett sådant sätt att den slog emot ekrarna. Jesses, tror inte jag har sett det där på många många år, men uppenbarligen lever de gamla recepten kvar i gömmorna hos folk. När jag var liten och bodde i västmanländska Bergslagen kallades den där hemmagjorda mojängen för puttesmälla, tror jag. Det perfekta materialet var kartong från ett mjölkpaket. Och vips, så kunde man fantisera om att den egna cykeln, som kanske knappt lämnat stödhjulsstadiet, var en riktig motorcykel... eller åtminstone en moped.
Undrar om jag skulle ta och göra sådär på min egen hoj... Jag menar, nu såhär 35 år gammal...! Glida omkring i förorten och bara flapflapflapflapflapflap. Fast okej... Såhär i det vuxna perspektivet känner man att när det gäller ljud och oljud så är man inte längre outtröttlig, utan kan nog få för mycket av det goda. Andra kanske inte vill höra det heller. Om man t.ex. har baksmälla vill man nog inte höra en puttesmälla.

En annan sak jag gjorde samma morgon var att tvätta. Redan i förväg hade jag förberett ett litet experiment. En mörkbrun bärpåse som jag köpte i våras har visat tydliga tendenser till att färga av sig kraftigt på ljusa kläder, så nu var det dags att helt enkelt utnyttja den egenskapen, vid första tvätten. Diverse vita och ljusa plagg som jag inte är jätterädd om slängdes därmed in i maskinen tillsammans med påsen.
Beroende på hur ett tyg är tillverkat och behandlat fäster ju färgningar olika bra, som ni säkert vet. Vilket innebär att om ett plagg är sammansatt av delar av olika material, så kan vissa av delarna bli färgade och andra inte. Ett av de intressantaste resultaten från min tvättning var hur en helvit T-shirt förvandlades till... vit T-shirt med rosa krage. Hmmm. Bättre gick det med andra plagg. Ett linne som tidigare varit slajmigt ljusgrönt är nu tufft kakigrönt istället. Tummen upp. Och en helrosa skjorta fick jag också. Faktiskt riktigt snygg.