Effell's blogg

Ville bara visa er nedanstående skärmdump-bild härifrån bloggen, tagen för någon tid sedan. Reklambannern som alltid dyker upp under översta inlägget råkade ha ett motiv som passade så bra ihop med mitt skärgårds-sommar-foto, som var överst just då. Riktigt idylliskt blev det.

Ja, jag lever och är oskadd. Som ni säkert anat har mitt liv så att säga bara gått sin gilla gång på sistone; det har liksom inte funnits särskilt mycket att skriva. Jag klagar inte, med tanke på att jag i egenskap av förändringsrädd vanemänniska älskar när varje dag är exakt den andra lik... ungefär. Men ska det vara någon mening med att ha en blogg vill jag ju egentligen ge mig tillkänna betydligt oftare än så här. Så, här är jag en stund igen.

Hela omgivningen, tillvaron, går ju faktiskt på lågvarv de här juliveckorna, känns det som. Jag sköter mina jobb- och pluggsysslor som vanligt, men många av de människor jag ofta möter annars är nu spridda för vinden, förmodligen med hysteriskt späckade ferie-scheman ("Först till släktingarna i Ystad, sen en vecka på Kreta, sen till lantstället, och så grillparty med förra grannarna nån kväll, och så..."). Hälften av alla butiker man kanske vanligtvis besöker har semesterstängt, tjänstemän eller eventuella arbetsgivare man behöver få tag på är bortresta, och favoritcaféet har givetvis lagt sig till med "sommartider" och stänger plötsligt mycket tidigare på dagen än man önskar.
Och ändå har man inte badat. Jo, du kanske, men inte jag. Fick häromsistens vägbeskrivning till en vacker badsjö i närheten, och tyckte att nu är det väl dags, men hittade liksom inte den där sista snutten stig som leder fram till själva vattnet. Det är inte badvänlig strand hela vägen runt en sjö, och att bana sig väg genom brännässlor, snårskog och sumpmark kändes inte lockande. Jag får bege mig dit igen en annan dag och fortsätta kartlägga, tills jag hittar stranden.

Åter till real life. Vilket innebär att slita blicken från skärmen och konfrontera den här lägenheten istället.

Kom ganska nyss på att jag egentligen hade bokat tvättstugan imorse, och nu missat det totalt. Jag är lika mosig i skallen som vanligt, med andra ord. Då jag långsamt vaknar försöker jag se min almanacka framför mig i minnet, för att checka av om där står något. Den här helgen visste jag redan att det var tomt, så... Dessutom knallar jag ju permanent omkring med den där känslan av att "jag har glömt nå't, jag har glömt nå't, jag vet att jag måste ha glömt nå't..." Farligt då man till slut blir så van vid det att man börjar ignorera det. Mitt liv behöver en storstädning. Så att jag hittar allt det jag har glömt.

Nu befinner jag mig på sätt och vis i den värsta tiden på året. Det skulle ta lång tid att förklara vad jag menar, men under de här klassiska semesterveckorna i juli känner jag mig ofta väldigt ensam. Vilket jag egentligen inte är. Det har något att göra med säsongsskiften och min motvilja inför förändringar, o.s.v. Som sagt, jag vet inte om jag orkar gå in på hela den djupa och komplicerade psykologin i det här. Min ambition är att försöka tänka positivt.

Nu ska jag samla ihop en drös med gamla grovsopor som jag ska kånka till tippen. Det är en variant på hur jag rensar tankarna.

Någon gång efter midnatt inatt, innan jag gick och lade mig, kände jag att jag liksom var rastlös och behövde frisk luft efter timmar hemma inomhus. Så det blev en promenad sådär före läggdags. Jag fascinerades av hur jag, ännu långt efter solens nedgång, kunde gå omkring i t-shirt utan att huttra. Den tryckande, fuktiga, klibbiga luften från dagen hade blivit klar och frisk i nattmörkret, så det var behagligt.
Sedan är betongförorten kanske inte den optimala miljön för naturromantiskt flanerande vid den tiden på dygnet, men man tager vad man haver, som någon sade... 

jag har svettats ordentligt senaste dagarna, och idag kom räkningen för det varma vädret. Då jag imorse satt på ett snabbmatsställe för att få i mig något slags frukost (dålig hushållsplanering som vanligt), upplevde jag plötsligt hur det liksom "blinkade till" i luften, som av en fotoblixt. Jag såg mig omkring efter kameran, men i nästa ögonblick hördes mullret, någonstans utifrån. Det var åskan. Och inget dåligt åskväder heller! När jag kikade ut såg jag hur det stillsamma sommarvädret i ett slag hade förvandlats till kraftiga vindbyar med piskande hällregn.

Jag förstår folk som är rädda för blixten. Det är naturkrafter man ska ha förståndig respekt för, särskilt idag, med alla våra telefoner, datornätverk och olika elektriska prylar. Samtidigt tycker jag också att åskan som företeelse har något befriande med sig. Vill delge er en dikt jag skrev för drygt två år sedan:

Elektrisk trängtan,
Tordönslängtan,
Kanske med minnet av sommarfukt
Välbekant lukt, av våta gränder

Då regnet nalkas
Skall gatorna svalkas
Efter veckor av glödande solstingshot
Förlösande bot, fast med dån och bränder

Kura vid rutan,
Se rännilar leka
Belysta av blixten
Gnistrande, bleka

Livet kom åter
Nu skyarna gråter
Av lättnad, och lossar sin närande last
Ett skyfall i hast, som oss himmelen sänder,

Vattnande hårdhänt de törstande länder

---

...och efter regn kommer solsken, så även idag.