Effell's blogg

Såg en artikel i en av Stockholms gratistidningar idag, om dramatisk ökning av klamydia bland ungdomar; den ökade frekvensen är tydligen markant bara sedan förra året. RFSU och andra vetare på sexualområdet är oroade över att det mest skyddande av alla preventivmedel, kondomen, verkar skippas av väldigt många...
Intet nytt under solen. Redan när min klass läste Sex & Samlevnad och fick åka på studiebesök på ungdomsmottagningen i högstadiet, tjatades det på oss om vikten av gummit (och då snackar vi alltså drygt 20 år sen). Kan ju tillägga i sammanhanget att jag är positiv till p-medel och anser att kondomen är en av mänsklighetens mycket bra uppfinningar. Den räddar ibland liv, rentav.
Men har något blivit bättre med tiden vad gäller människors självbevarelsedrift kontra sexlusten? Själv är jag faktiskt lite pessimistisk. Under hela mitt unga/vuxna liv tycker jag mig ha märkt av en allmänt negativ attityd till kådisen, bland både män och kvinnor. Jag hoppas jag har fel.

Skälen att ta avstånd från den är tydligen många, om än nästan enbart känslomässiga. Det är bökigt och avtändande att behöva stanna upp mitt i hånglet för att trä på den, är ett vanligt argument. Ja, jag har till och med hört en kille som tyckte att den sårade hans maskulina stolthet: "Jag känner mig inte som en riktig man om jag har kondom!" Eftersom den också har förknippats mycket med skydd emot sjukdomar, framstår den tydligen för somliga som något slags outtalad bacillskräck, och därmed en förolämpning av motparten: "Jag vill ha kondom för jag vet ju inte om du har AIDS".

En klok och sansad kvinna jag känner beklagade sig en gång över allt stöket runt det preventiva (hon hade troget och stadigt sällskap men ville inte ha barn än) - pillren kan ge jobbiga biverkningar, och spiral vill man inte ha inmonterad hur länge som helst. Jag nämnde kondom, men hon slog ifrån sig, och hennes ordval var intressant. Hon ansåg nämligen att kondom "inte är acceptabelt i ett fast förhållande". Hur ska man tolka det? Förmodligen, gissar jag, handlar det om att många ser gummit som något man använder extra flitigt då man knullar runt och har one-night-stands, och därför är en ofräsch romantikdödare om den får tillträde till den fasta, monogama relationen.

Jag själv ser i första hand kondomen som just vad den ursprungligen är - ett sätt att med ganska stor säkerhet slippa oönskad graviditet, den mentalt uppslitande abort-valsituationen, och kanske i värsta fall ett mycket oplanerat föräldraskap. Ett spädbarn är ett människoliv och ett av de största ansvar man kan ha. Det är inte alla som vill ha barn, och ärligt talat, jag vill påstå att det är inte ens alla som är mogna att bli föräldrar heller.
Att kondomen då dessutom i motsats till piller och annat skyddar emot så mycket mer än bara befruktning, gör att jag har ärligt svårt att fatta hur folk kan vara så inbitet negativa till den. Handlar det bara om att den sabbar det naturliga flödet i sexakten?!

Nej, det finns inga 100 %-igt säkra p-medel, jag vet det. Men kondomen är väl ändå, om den används rätt, det säkraste av dem som finns. Förutom avhållsamhet då.

Jag vaknade ovanligt sent - för att vara jag. Klockan närmade sig nio, och även om jag är en sån som kan somna om flera gånger och komma ur sängen ganska sent, så brukar jag ofta vakna första gången nån gång runt sex, eller tidigare. Jag tror jag gick och lade mig runt midnatt, och det är ganska normalt för mig om jag inte har tider att passa dagen efter.

Nu ska jag iväg till plugget där jag inte varit på nästan en vecka. Ska ta tag i de där hemskrivningarna på allvar nu, så de blir klara med god mariginal före terminsslutet istället för precis på målsnöret, som det ju tyvärr brukar bli. Jag ska inte vänta för länge den här gången. Har jag tänkt mig (Som om jag inte tänker det varje gång...).

Jag fuskade nyss. Jag tog smörgås med ost på! Enligt det stränga matprogram som brorsan lagt upp för de närmaste dagarna är bröd med smör och ost inte mindre än tre fel på samma gång. Både spannmål och mejeriprodukter, aj aj...!
Ja, min bror har utmanat mig på nyttig vecka: ren "stenålderskost" och joggning/träning två gånger per dag. Dessutom skall han så långt möjligt bo hos mig under tiden, så ingen av oss ska kunna fuska. Jag, som är van vid mjölk och flingor snarare än hemmagjord fruktsallad på morgonen, håller redan på att bli halvknäpp av hunger, om än kanske en inbillad sådan. Vi får se vad resultatet blir, då veckan är slut. Första joggingrundan var tortyr för mina astmatiska luftrör. Jag försöker intala mig att det är rätt...  I eftermiddag ska jag dock gå och simma med Mian istället för att springa. Jag menar, nyttigt som nyttigt... väl...?

I fredags åkte jag Mariehamn tur-retur med far, och ja, det var väl i ärlighetens namn en bunkra-upp-taxfreeöl-kryssning snarare än en turistresa. Värt att nämna om trippen för min del, är väl att det måste varit första gången på över tio år som jag rent tekniskt befann mig utanför Sverige... Förnuftet vann över fobierna för en gångs skull, och jag lyckades hålla ångesten i schack, även om jag hade svårt att slappna av och njuta förrän på tillbakavägen. Jag åt ju god mat i alla fall, och distraherade mig med digitalkameran, vilket resulterade i en drös tjusiga skärgårdsfoton. Och viss måleriinspiration tror jag.

Idag är det sånglektion som gäller, innan jag beger mig till badhuset och annat. Som blivande liturg behöver man en skolad röst - hur det nu ska gå till i mitt fall.

Ja, jag fick tillbaks en gammal tenta idag, och konstaterade att jag klarat det den här gången - på fjärde försöket! Hurra! Äntligen! Jag har gått ut ettan!
Det är gôtt, som folk säger i plugget (där rätt många kommer från sydväst-Sverige).

Och magsyran, framför allt. Jag lovade er för några inlägg sedan att jag skulle meddela er så snart jag mådde bra igen, och nu känner jag mig säker på den saken. Hoppas bifogade bild är tydlig nog.

Läste lite slarvigt något om biorytm... Har ni hört om sånt; nån såndär medicinsk, möjligen lite halvflummig teori om att vi har speciella biorytmer, alltså en livscykel uppdelad i olika aspekter...? Som olika saturnusringar, omloppsbanor som stundom skär i varann med - för dem som nu tror på teorin - förutsägbart resultat. Nästan lite som horoskop; man kan förutse sina dåliga eller bra dagar. Något sådant.
Låter i och för sig intressant, fast jag har nog ändå ambitionen att själv försöka hålla min vardag flytande med rätt "tänk", hellre än att planera efter cykliska företeelser, vare sig det sedan gäller fullmåne, solstormar eller erkända otursdatum. Fast det må vara lätt för mig att säga. Som man har jag ju inte ens mens att ta hänsyn till.

Hursomhelst... Igår söndag var en bra kväll för att gå på bio, tyckte både Mian och jag. Och vi var helt inställda på att fortsätta på vår inslagna väg med allt vad den innebär. Den innebär bl.a. biografen Victoria, varannan-gångs-bjudande och stundom ett blind date-tema för den ena parten beträffande valet av film... Igår kunde dock inte samtliga kriterier uppfyllas, då det till vår stora snopenhet visade sig att vår kära insuttna kvartersbio behagat ta sommarsemester och hålla stängt ända till hösten.

Så där kan man bokstavligen säga att vi fick får biorytm störd...

Vi hamnade således i annan salong av samma märke, och bara jag väl hade fått min hink med popcorn i knät, så gick ju det bra det med. Ja, sedan så var vi visserligen lite tystlåtna och låga när vi stapplade ut på gatan efteråt, men det berodde enbart på att själva filmen hade tagit oss med storm. Babel är en ruskig men mycket genomtänkt film om vilka oöverskådliga konsekvenser en enda obetänkt handling kan få, för ett otal enskilda och av varandra oberoende människor, till och med i olika världsdelar.

Längtar redan till nästa biobesök. Men solen längtar jag också lite efter just nu, i lagoma doser. Det har varit inomhusväder i nästan ett par dagar och inte särskilt varmt. Jag har så smått börjat inreda balkongen, och vill gärna få användning för den sedan också.

Jag befinner mig i perioden då allt och inget händer; antingen eller, beroende på hur man prioriterar. Det är studentens tillvaro, under ansvar.
Å ena sidan: inom ca tre veckor ska jag ha lämnat in en tiosidig uppsats, en bokrescension samt en redogörelse för ett studiebesök. Dessutom måste jag vara beredd och stå i startgroparna för att med någon veckas varsel läsa in senaste tentan på nytt, eftersom jag inte vet besked om hur den gick än. 
Å andra sidan: inget 9-5-jobb, inte många klockslag eller datum att passa. Sällan behov av väckarklocka, och ganska ofta tillgänglig på stört när kompisar ringer och "vill ses över en fika".
Vilket innebär: ingenting av plugg-måstena nämnda ovan har jag ens börjat på ännu...!

Ur karaktärssynpunkt kan konstateras att den ideale studenten är jag inte. (Om jag däremot är den typiske studenten kan jag inte svara på.) Då jag för några år sedan placerade mig i skolbänken på nytt var ett av huvudskälen att just då slippa söka mig något vanligt slitjobb. Men faktum är, tänker jag ibland, att ett utmattande heltidsjobb under en sträng och nolltolerant arbetsgivare kanske är det enda som skulle kunna få disciplin på mig...

...fast ibland kan det kännas lite så, om man inte mår så bra. Man blir ganska egoistisk och förmäten, och tänker typ att "Okej, de som svälter i Afrika har det väl i och för sig värre än mig, MEN INTE MYCKET!" Man blir lätt blind och tappar perspektivet om man gräver ned sig i sitt eget.
Samtidigt så kan åtminstone ett kort och intensivt elände ge en perspektiv, och få en att vakna upp.

Till er som har undrat över det förra inlägget; nä det var inget särskilt som hade hänt, jag hade bara grubblat för mycket och dragit på mig min vrånga och bittra sida. Och trött och uttråkad som jag var, kände jag mig onödigt pressad av det sociala kravet på att man ska vara så "glad och trevlig" jämt. Det gäller inte endast anställningsintervjuer, det gäller inte endast i serviceyrken, utan det gäller alltid och överallt, så fort man befinner sig bland andra människor. Vilket innebär att det i praktiken är förbjudet att ha en enda dålig dag. Såvida man inte vill bli utfryst av samhället. Det är så jag tycker det känns i alla fall.

Nå, jag är fortfarande inte på topp, fast nu är det det fysiska som tagit överhanden... Ni ska slippa detaljerna, men sedan halvannat dygn tillbaka är jag magsjuk. Och jag vet inte om jag blivit smittad, eller lätt matförgiftad nånstans... eller om det faktiskt är så att jag orsakat det själv med mitt eviga matslarv. Det sistnämnda är faktiskt inte otroligt, och nu valde kroppen att säga ifrån på skarpen.
Ja apropå det där med att få perspektiv. Jag har med andra ord aldrig varit så taggad att bli renlevnadsman som just nu. "Aldrig mera kaffe och wienerbröd! Aldrig mera McDonald's eller pizza! Aldrig mera alkohol! Från och med nu blir det källvatten, färska grönsaker och möjligen yoghurt...!" Man blir drastisk när man fattar idealistiska beslut, fast det har en tendens att gå över också.

Så nu väntar jag bara på att magen ska bli gladare igen, och försöker blidka den med vitaminer och fibrer. Vi får väl se, jag hoppas det blir en kort process. Och umgänge ska jag inte bekymra mig för. Att gå och fika, som jag allt för ofta brukar, är ju otänkbart för tillfället. Och medan matsmältningsapparaten är i det här tillståndet är det ju ändå toaletten som är min bästa vän... *hostar*. 

Jag hör av mig, förhoppningsvis med godare nyheter. Nu måste jag gå och... hm...

Är smått orolig för min kompis Hanna som bor i San Diego, och som skulle komma hem på sverigebesök typ nu i dagarna.
Vi har för längesen pratat löst om att hon skulle få övernatta här ett par dygn innan hon fortsätter upp till familjen i Gävletrakten. Problemet är att vi numera bara har kontakt online, men sen drygt nån vecka har hon inte varit synlig någonstans, vare sig på MSN, webbcommunityt eller via sin blogg. Och hennes gamla mejladress - den enda jag har - verkar inte funka längre.

Hanna, om du läser det här kan du väl svara, så jag vet att allt är bra.

Hamnade vid en såndär bokhylla idag, med bibliotekets avlagda... En skylt förkunnade "Varsågod!". Bara att ta för sig med andra ord. Och för mig är bokhamstrar-beteendet närmast en skada. Jag blev sittande framför de knappa hyllmetrarna en stund, och reste mig givetvis inte tomhänt. Som om böcker inte var något jag hade tillräckligt av...!

Vad denna fixering vid det skrivna ordet beror på? Svårt att säga. Jag tror det finns flera aspekter. Även en rent estetisk och fåfäng sådan.
Exempelvis är jag rätt kräsen med bokryggens utseende; det ska helt enkelt se snyggt ut i hyllan. Pappersomslag blir i regel inte långlivade hemma hos mig, för jag vill hellre ha den där enfärgade textilytan som ser klassisk och gammaldags ut. Och sådana där gamla limmade paperbacks, som avhandlingar och sånt - gärna lite lagom gulnade och tummade. Jag tror jag vill att folk ska komma hem till mig, se alla åldriga volymer av/om Nietzsche, Shakespeare eller Thomas av Aquino, och tänka:  "Shit va' intellektuell han är!"
Sen tror jag hamstrandet även handlar om en övertro på själva mediet i sig, uppfattningen att många böcker innebär en förfärlig massa samlad kunskap, helt enkelt. En vilja att på något sätt knöka in världsalltet i sin bokhylla och kunna känna att inget ämne är en främmande.

Det är ju här man verkligen biter sig i svansen, för hur många av alla dessa böcker jag samlat på mig genom åren har jag verkligen läst?! Inte tillräckligt många för att samlandet ska framstå som vettigt i alla fall. Vad tjänar all den där samlade kunskapen till när den bara finns där på pränt men osedd, och inte alls i mitt huvud?

Fast återigen, det är ju himla snyggt med böcker alltså. Få se nu, ska jag ställa dem i storleksordning eller bokstavsordning...?