Effell's blogg

Igår eftermiddag ville jag i frustration ropa mot skyn: "Det räcker nu! Vi har lärt oss hur snö ser ut!" Och när gryningen infann sig idag tycktes någon däruppe ha hållit med mig. Idag är det blå himmel, sol och nästan vindstilla.

Första dagen denna vecka som jag är helt ledig från högskolan. Jag ska gå på bio senare under dagen. "Sigrid och Isaac" tror jag filmen heter.
Och så ska jag försöka tillbringa en bra stund i den nu alldeles för försummade ateljéhörnan. Innan det här året är slut kommer jag troligen att ha tvingats säga upp mitt kontrakt där och flytta ut, för jag kommer helt enkelt inte att ha råd, nu när jag byter bostad. Det känns vemodigt, med tanke på att jag haft en oas där ända sedan vårvintern 1998. Det blir alltså åtta år nu, inom ett par månader!

Vi har börjat nya kurser på skolan, bl.a ett ämne som heter homelitik. Jag ids inte förklara innebörden just nu, men hursomhelst har vi fått en uppgift som kommer att innebära kursens första tala-inför-grupp-tillfälle för många i klassen. Vi ska ösa ur egen fatabur och berätta om "ett tillfälle som förändrade mitt liv".

Jag har funderat över mitt kommande anförande medan jag vankat omkring i den kalla snålblåsten, och ett styng av gammal melankoli påminner mig om mitt livsdilemma: Mitt liv har knappast någonsin förändrats. Det vore riktigare att säga att det böljar fram och tillbaka. Det pulserar i en ständig cykel där det finns mörker och ljus, lycka och förtvivlan, vila och rastlöshet... men något nytt dyker sällan upp. Detta beror på mig själv. Jag har ju en beklaglig allergi mot övergripande omvälvningar, och flyr dem oftast så gott det går.

Frågan är vad som skulle hänt om jag fått uppgiften i framtiden, ett år från nu. Det är nämligen inom de närmaste månaderna som det ser ut att hända dramatiska förändringar i mitt liv. Jag ska byta bostad, m.m. Jag mår halvdant för tillfället, och vet inte heller hur jag kommer att känna mig sen. Då och då måste ventilen på ångpannan öppnas för att lätta på övertrycket, men jag är rädd för den fräsande substans som då letar sig ut. Och jag törs inte heller slå stopp i maskin. Så länge lokomotivet rusar på, så länge vevstakarna gör sina oändliga cykler, vaggas jag till (falsk) trygghet.

Varje termin de senaste åren -tills nu- har jag gått igenom proceduren. Eftersom jag inte läst program utan enbart läst fristående kurser en termin i taget. Att ansöka, att betala terminsavgiften, att kontakta CSN... Samma visa under ett par veckor varje halvår. Och direkt efteråt, när jag vadat iland på det torra, glömmer jag alltihop. Så att när det är dags igen sex månader senare minns jag inget av hur man gjorde, vilket föranleder samma idiotiska förvirring och stress varje gång.

Och att fråga närmaste omgivningen (läs: andra studenter) hjälper inte alltid eftersom byråkratin i skolvärlden omges av talrika rykten från alla dem som nästan vet. Om jag frågar hur många poäng jag minst måste skrapa ihop under en termin för att få studiestöd under nästa, kommer en person att svara tio och en annan femton. Om jag frågar hur man anmäler sig till tenta kommer en att svara att det inte behövs om det inte är omtenta, en annan att man mejlar läraren och en tredje att man kontaktar studierektorn.
Men det mest frustrerande är som sagt mitt eget dåliga minne. Det borde ju ligga i mitt eget intresse att ha koll på sådant som alltid är av återkommande vikt. Men man ser inte längre än man för stunden behöver.

På vägen hem från gårdagens tenta (som jag f.ö. inte har en susning om jag klarade) diskuterade jag pluggteknik med klassisarna C och S. Jag är dessvärre föga unik med min beklagliga vana att ta tag i läxläsandet väldigt sent. Varför skjuter man på det egentligen?

Jag har nämligen märkt att jag egentligen har ganska lätt för att ta in fakta, om jag inte tar för mycket på en gång. Jag har en ny tenta redan på lördag. Skulle jag plugga bara två timmar varje dag tills dess så klarar jag den troligen med VG.
Ändå är det hela tiden i min inre dialog en himlans massa "jag-ska-bara" och "jag-hinner-imorgon" för att få göra mindre krävande och roligare saker först. Faktiskt har det alltid varit så. När jag var fem-sex år och stod i begrepp att börja grundskolan tänkte jag med tungt sinne på de minst nio år jag hade framför mig, och jag bestämde mig för att inte gilla läget. Avslutningen i nian var med andra ord en av mitt livs lyckligaste dagar trots urusla betyg. Och fastän jag nu långt senare befinner mig på den nivån att jag frivilligt pluggar något jag valt själv, så sitter den där aversionen kvar. Att slå upp de där böckerna och proppa i sig en massa skriftliga fakta för att sedan på provdagen förlösas och spy ut alltihop på ett svarspapper - minnena och känslointrycken sitter sedan minst ett decennium i ryggmärgen: skola, framtid, karriär och pressen att en dag bli en lönsam kugge i samhällsmaskineriet... Alternativet är parkbänk och socialbidrag. Det har man mer eller mindre fått höra ända sedan man första gången satte sin fot i ett klassrum.

Ändå känner jag mig för en gångs skull lite taggad... om jag kanske ändå skulle ta och prova att sätta tentan i första rummet under en hel vecka, och se hur stor skillnaden blir? Tänk om det till och med visar sig att det var värt det. *Ler snett och ironiskt*
För vad är det jag missar? Vad är det jag gör istället då jag rastlöst flyr från lärdomsluntorna för att "bara..."? Jag dricker kaffe [och sabbar matsmältningen], jag spelar dataspel [och blir sömnig, närsynt och förslöad], jag går i affärer [och hittar onödiga prylar att göra av med pengar på] och jag fikar på stan [och gör slut på resten av pengarna]. I bästa fall ser jag något nyttigt på TV eller chattar med kompisar.

Idag är det söndag. Nästa söndag hoppas jag kunna meddela er att jag redan på förhand vet hur den kommande tentan gick.

Det känns mycket skönt att terminen satt igång igen - å ena sidan. Å andra sidan är det en omskakande rivstart. Jag har tenta två lördagar i rad. Och den ena är väl till en del att betrakta som självförvållad eftersom det är en omtenta.
De erfarna på skolan säger att bara man tar sig igenom grundkursen så är det lugnt sen. Grundkursen är värst. Och jag kan tänka mig att det stämmer. Jag avskyr korvstoppningsplugg och femtimmars-salstentor. Jag vill ha självständig forskning och uppsatsskrivning. Men det är nog tyvärr ett bra tag kvar dit.

Lite praktik kommer det dock att bli framöver, då min teologgrupp engagerats för att medverka i kvällsandakter i Adolf Fredriks församling i stan. Gudstjänster en gång i veckan, som skall vända sig särskilt till studenter. Det startar i februari, men redan ikväll (torsdag) hade vi ett första planeringsmöte. Jag får säkert anledning att berätta mer om det här projektet när det väl drar igång sen.

Jag känner mig trött... en natts sömn kommer att sitta bra nu.