Effell's blogg

Jag kommer hem, och tänker att "Nu ska jag ta tag i mitt liv! Nu ska jag... städa upp lite i den här svinstian, t.ex."

Så, efter att ha fått av mig skorna och kommit in i lägenheten stannar jag upp för att se mig omkring och se var jag kan börja någonstans.
Och då känner jag: "Oj, vad kissnödig jag blev nu. Måste nog gå på toa..."

Jag avskyr att bli avbruten sådär, när jag ska göra något. Nu tappade jag nästan hela inspirationen att städa.

Ända till mitten av mars skulle det alltså dröja innan jag tog till orda här igen, vilket känns smått skamligt. Jag är inte disciplinerad i bloggandet, men å andra sidan har det här ännu ganska unga året bjudit på ett antal små förändringar därute i IRL-världen. Jag skulle kunna skylla på att jag haft fullt upp, även om det inte är hela sanningen.

Min praktik- /arbetsträningsplats övergick kring årsskiftet plötsligt i en timanställning, och det kom nästintill som en blixt från klar himmel. Mycket positivt förstås, men lite skrämmande också, eftersom jag blivit avvand beträffande rutiner, fasta tider och -framförallt- att i ett jobb ha ensamt ansvar för en situation. Detta i kombination med lite allmän vinterångest (gissar jag) har gjort att jag kommit in i en känslosvacka och känner mig otrygg och skakig. Trots att jag egentligen borde må bättre än på länge.
Just tanken på "borde" gör mig ytterligare rastlös och frustrerad, och naturligt nog har jag även haft sömnproblem. "Jag måste sova nu. Jag måste sova nu. ... Om jag inte sover nu, så rubbar jag dygnsrytmen, och så blir jag övertrött på arbetstid istället, och så... " Att det ska vara så svårt att slappna av.

Som grädde på moset har teknikaliteterna - lyxförströelserna som jag brukat distrahera mig med - börjat tackla av. För halvannan vecka sen hade laptopen hårddiskkrasch, och risken finns att en mängd material med affektionsvärde gått förlorat. Den stationära burken fungerar hjälpligt, men verkar trött och krånglar ofta i fråga om dataspel. DVD-spelaren har en märklig färgåtergivning, och idag konstaterade jag att digitalboxen verkar ha dött, så där försvann TV-tittandet också. Är det meningen att jag ska slita mig från bildskärmarna, helt enkelt?

Ni kommer troligen att få höra mer om hur allt utvecklar sig, och vi kan ju hoppas på gladare tongångar i nästa inlägg. Vi hörs.

Det är nyårsafton. Jag fick nyss ett sådant där styng av dåligt samvete för min dammsamlande blogg, vilken i och för sig inte varit bortglömd men klart lågprioriterad. Och det kan väl verka fåfängt att glida in såhär och ge sig till känna i årets sista timmar när jag inte skrivit något sedan innan första höstfrosten, typ. Men jag är fåfäng gissar jag, så här har ni mig nu. Och förhoppningsvis lite oftare fr.o.m. imorgon. Något nyårslöfte vågar jag inte göra av det dock.

Känns inte längesen jag skrev en årskrönika här senast, och nu börjar det alltså redan bli dags igen. Men det här året har också varit händelserikt, inte minst på det känslomässiga planet. Förra nyåret och vårvintern 2010 känns på samma gång både färskt nära och väldigt avlägsna. Men den ganska genomgående feelingen har varit att jag hela tiden längtar vidare, väntar på ett imorgon. Det klassiska kruxet: oförmågan att leva i nuet, särskilt som nuet inte kännts som mycket att hänga i julgranen. Min medvetenhet om mina egna tankefällor har nog emellertid ökat på vissa plan, tror jag. En bit in i januari får jag lämna en utförligare resumé.

Gott Nytt År, kära läsare!

Under veckan hinner jag säga till en och annan som jag inte riktigt känner att jag ids ta mig an, att "Vi kan väl ses typ i helgen, eller så?" Ett sätt att skjuta något besvärligt framför sig, antar jag. Så infinner sig såsmåningom nämnda helg och med den smärre samvetsbetänkligheter. Det är nu jag ska/borde ringa tillbaka, höra av mig, till dem jag halvt lovat bort mig till. Låtsas-att-jag-har-glömt gör jag ogärna, eftersom jag inte har det.

Problemet är väl att jag egentligen bara skulle vilja ha en lugn och skön, sysslolös helg utan några måsten alls. Märkligt hur t.o.m. det som är fritid lätt kan börja kännas som plikt och jobb. Men jag känner i vissa stunder av filosofisk självinsikt att jag borde vara nöjd med vad jag har. Att överhuvudtaget ha vänner och vara efterfrågad är ingen självklarhet.
Symptomatiskt nog är de jag skulle vilja umgås med ganska upptagna redan, och har lite dåligt med tid...

Måndag, ny vecka. Lugn och en lätt upprymdhet på samma gång. Det kanske är téet...? Gömmer mig en liten stund för regnet, på ett café med trådlöst nätverk. Nu ser det ut som att det håller upp och ljusnar utanför, och jag ska strax ge mig ut igen.

Säsonger avlöser varandra, och nu önskar jag alltmer att jag hade haft ett "riktigt jobb" istället för den här arbetstränings-praktik-nödlösningen som jag har. De som är ansvariga för mitt kontrakt (som behöver förnyas nu omedelbart) har ganska nyligen återkommit från sina respektive semestrar och har kanske inte hunnit snacka ihop sig med varandra ännu. Så denna vecka, då jag egentligen skulle börja på nya uppgifter efter sommaren, vet jag fortfarande inte mycket om.
Inte för att det oroar mig så mycket som det kanske borde. Jag är inte direkt sysslolös! Passar på att göra allt sådant jag annars gnäller över att jag inte hinner.

En rätt speciell sommar har det här varit. Ja, nu börjar jag motvilligt säga "varit", för de senaste dagarnas regn och hutterkyla tycks varsla om höst, hur grönt det än är. Månaderna juni - augusti förtjänar en separat redogörelse framöver, ett eget inlägg. Det har hänt mycket.

Har fyllt en papperskasse med gamla tidskrifter, böcker och tidningar som jag accepterat tanken på att jag nog aldrig kommer att läsa igen och därför inte heller måste ha kvar. Nu ska de kånkas iväg till välgörenhetsbutiken. Ännu ett lass. När påsen väl hamnat i insamlingsburen och man gått därifrån infinner sig en lättnad samtidigt som man konstaterar att man redan knappt minns vad det var för prylar man gjorde sig av med. Då saknar man dem ju knappast senare heller... Och så skönt att få mera plats hemma.

Det närmar sig slutet av augusti. Igårkväll sade en väninna till mig att hon blir upprörd, snudd på aggressiv, varje gång någon nu frågar henne "Har du haft en bra sommar?" Haft? Frågan tycks implicera att sommaren är slut nu. Och jag instämmer i hennes ifrågasättande av detta.

Jag har något slags teori om att det är alltsedan skoltiden vi är indoktrinerade med inställningen att augusti är höst. Sommarlovet är ju något par månader långt, och antas med skarpa gränsmarkeringar föregås av våren och efterträdas av hösten. Åtminstone verkar det så, eftersom det heter vår- respektive hösttermin. Alltså pågår sommaren mellan typ 10 juni och 20 augusti då, eller?

Regnet som till slut räddade våra gräsplaner från att bli öknar har fyllt marken med nytt liv, och det kan nog dröja ytterligare ett bra tag innan de första höstlöven visar sig (Det som gulnat hittills har ju gjort det av torka). Däremot kan jag hålla med om att det inte är lika ihållande varmt längre.

Så farligt bekvämt det är när man kan ha sin dator med sig ute, och då den inarbetade stamkundsstatusen gör att man tämligen fritt använder favoritfikets trådlösa nätverk. Jag borde inte sitta här och pimpla kaffe och slösurfa. Jag har faktiskt saker att göra hemma.

Förlåt den smått vulgära rubriken, men det är ett lånat citat, och syftar givetvis på den för datoranvändaren så frustrerande företeelsen att muspekaren låser sig eller slutar lyda kommando. Detta, och andra märkliga ryck, är vad som drabbat min stationära hemmadator på senaste tiden, och med andra ord kunde den "nya" laptopen jag nyligen skrivit om knappast kommit in i mitt liv med större tajming. Återstår bara att rädda så mycket som möjligt av det som finns i den stationära burken innan den lägger av helt och hållet. Den är åtskilliga år gammal, och felet kan mycket väl vara åldersrelaterat.

En gång i tiden, då jag var en något flitigare motionär än jag är idag, fick jag lära mig att det ur syreupptagnings-synpunkt skall vara perfekt läge att jogga strax efter att det regnat, för då är det tydligen lite extra mycket "andningsbar luft". Alltså extra mycket syre i luften. Säger de.
I skrivande stund spöregnar det ute, och jag myser vid tanken på att befinna mig inomhus. Dock har jag balkongdörren öppen. Och ja, det känns liksom fräscht. Och svalt.

När det inte har regnat har jag tillbringat ovanligt stor del av denna sommartid 2010 utanför stan. Och då menar jag ändå inte särskilt långt bort. Det fina med Stockholm är ju att en resa med en vanlig förortsbuss till ändstationen kan räcka för att ta en ut till en lummig landsbygd, där det knappt känns bebyggt och man ser fler djur än människor. 
I verkligheten har jag inga större problem att skilja på älgar och kor (apropå bilden nedan), men ska dock medge att jag är en sjukt urbaniserad person. Därav självironin. Jag har av någon anledning haft lättare att känna mig trygg i stadsmiljön än på landet, och det finns säkert en djuppsykologisk förklaring med fina ord. Rädslor och fobier är ju ofta icke-rationella. Jag vet att det kan vara precis likadant fast tvärtom för någon som växt upp i lantmiljön.
Men dagsutflykterna som jag gjort på egen hand har definitivt varit uppbyggliga. Och hälsosamma, med tanke på det oändliga promenerandet. Under våren gick jag ned i vikt några kilo (av orsaker som känns lite oklara, med tanke på att jag inte känner att jag bytt livsstil nämnvärt...), och turerna i skogen och på landet har förmodligen bidragit till att hålla nuvarande vikten någorlunda konstant.

Vardagsrumsbordet är belamrat med pappershögar. Så långt inget ovanligt. Men det är för en gångs skull sorterade pappershögar.
Och det tog sin lilla stund att särskilja de "viktiga" papperen från allt det där som är "övrigt" (det sistnämnda ligger nu under bordet). Återstod så att ta reda på om alla dessa "viktiga" papper verkligen måste vara kvar. Så befriande det vore att få fylla en påse med sönderrivna lönespecifikationer och kontrolluppgifter och bara få hiva ned skiten i sopnedkastet liksom! Men se det går tydligen inte för sig.

Som alltid när det gäller byråkratiska problem ringde jag till min far, som är en van ekonom och revisor. Tyvärr löd hans dom ungefär som jag hade fruktat. Alltihop är bra att ha kvar. Åtminstone i ex antal år.

"Men måste jag verkligen spara enskilda lönebesked?!"
"Ja, det bör man göra."
"Men kontoutdrag från banken...? De kommer ju hela tiden."
"Ja, de är bra att spara."
"Men gamla, betalda räkningar...?
"Ja, i tre år måste man kunna bevisa att de är betalda."

Och så vidare. Någonstans inser jag att mitt problem är att det egentligen är kategorin "övrigt" som jag har känslomässigt svårt att skiljas ifrån. Det är den jag ska angripa, snarare. Och då snackar vi verkligen finsortering! Allt detta jag sparat för att läsa senare, eller av nostalgiska skäl, eller av fåfänga eller något annat. Det är det som tar plats när man är en obotlig samlare.

Nya tag imorgon. Nu är jag trött.

Den här sommaren har ju tills nyss varit så brännande het att inte ens en kruka som jag behövt vänta till augusti med att hoppa i sjön. Jo, mina premiärdopp brukar faktiskt bli rätt sena, vanligtvis. Men i år har vädret snarare drivit mig till badstranden, flämtande och svettandes floder. 
Nåja, strand och strand... Jag ogillar populära, offentliga badplatser just på grund av trängseln som brukar råda. Det är stinkande engångsgrillar, kringflygande fotbollar och frisbees, skrikande barn och ringlande kioskköer i en stor röra. Därför brukar jag föredra typ en klippa vid en skogssjö en bit utanför stan istället för beachen. Inte för att det är något krav att jag ska vara helt ensam (och det är man ju sällan heller, eftersom fler får samma idé), men jag slipper åtminstone leta efter en ledig plätt att sitta på. 

Vid själva premiärdoppet för året - det blev förresten den 11 juli, om jag inte missminner mig - var jag dock ovanligt, nästan kusligt allena där vid sjön. Hade jag behövt ropa på hjälp hade nog ingen hört mig. Inte en människa syntes till i närheten, trots bländande vacker sommarkväll och perfekt badtemperatur. Varken badare, joggare, metare, öldrickare eller hundrastare. Stilla som på ett tillrättalagt, kitchigt vykort.

Det kan ju ha haft något att göra med den där fotbollsmatchen Spanien-Holland som gick precis samtidigt på TV...