Effell's blogg

Jag har inte haft en giltig legitimation sedan någon gång i somras, och nu börjar det liksom bli dags att jag fixar en ny. Innan det uppstår någon situation där den verkligen behövs, menar jag.
Då ställs jag inför frågan hur det där egentligen går till nuförtiden. Mina tidigare leg fram tills nu har utfärdats på något postkontor, och nyheten sedan sist är ju att det så att säga inte finns några postkontor längre... Så vart går man? Obekräftade rykten har sagt mig att det är polisen som har hand om sådantdär numera. Och kanske måste jag hursomhelst gå till skatteverket först, och ordna fram ett färskt personbevis. Har något vagt minne av en sådan procedur.

Troligtvis skall det väl även tas nya "passfoton" på mig i samband med detta, vilket föranleder mig att kasta en granskande blick i spegeln. Vad har jag för frisyr egentligen?
Frillan uppepå huv'et är för tillfället inget att orda om. Jag klippte mig anständigt för bara några veckor sedan och "ser ut som folk". Det är mer skägget som jag vacklar och tvekar över. Ibland är det kort, ibland längre, ibland enbart stubb. Därför känns det som en bra strategi att helt enkelt ha lite skägg på ID-fotot. Precis såpass att kontrasten mot verkligheten inte blir för stor, vare sig jag för tillfället är slätrakad eller vildvuxen.

Så, då jag just nu alltmer börjar likna en ung Gustaf Wasa, är det dags att plocka fram trimmern och ansa lite. 
 

Hallå, januari är snart slut! Om jag ska få till någon krönika över förra året börjar det bli mer än dags nu. Nå, vad hände då i Effells liv 2009? För enkelhetens skull delar vi upp det i rubriker, så blir det systematiskt och lite mera hanterligt.

Mitt mående överlag:
I den ännu ej bortkastade fickalmanackan från -09 kan jag se hur jag i efterhand klottrat dit dagboksanteckningar för att markera de perioder då jag genomgått något slags svacka eller kris. Detta år inföll de, tack och lov, kortvariga "depressionerna" främst under högsommaren. Men en hel del trivsel och tillfredsställelse har det dock också bjudits mig under året. Det har således varit ett år med känslosvängningar åt båda hållen, så i slutändan jämnar det väl ut sig.

Utflykter och upplevelser: Jag är definitivt ingen globetrotter; det närmaste utlandsresa vi kommer är en dagstripp till Åland i våras. Mälardalen med tillhörande skärgård har annars präglat mitt sommarhalvår. Jag har skrivit om det redan, tidigare i bloggen. Väddö, Utö, Uppsala, m.m. Och frågan är om jag besökt Skansen så många gånger under ett och samma år som under -09 (jag fick genom kursen jag går chansen att följa med på flera guidade visningar).
Annat? Skrivande av egen poesi, och offentlig uppläsning av densamma, är något som jag ägnat mig åt mer under 2009 än tidigare. Jag har gradvis glidit från Internet och ut i den fysiska verkligheten, kan man säga.   

Avgörande händelser och milstolpar:
Tidigt på vårvintern skrevs jag, med hänvisning till min nu långvariga sjukskrivning, in på en AMS-utbildning som syftade till personlig utveckling, etc. Jag får erkänna mig positivt överraskad. Det har resulterat i - förutom nya, intressanta bekantskaper och lärdomar - en praktikplats inom kyrkan, med alltmer fast förankring. Att bli betrodd med seriösa arbetsuppgifter är åtminstone vad mitt självförtroende behöver.
Jag genomgick f.ö. i somras, efter flera års köande, en s.k. neuro-psykiatrisk utredning. Äntligen, säger jag. Det hela utmynnade i en diagnos i svart på vitt: Aspergers syndrom samt en lätt släng av ADD (d.v.s. ADHD fast utan det hyperaktiva inslaget).  

Största prestation:
Det största i år var nog att jag sprang Midnattsloppet. Jag hade redan vid förra nyåret svurit att jag minsann skulle ut och träningsjogga - med start på självaste nyårsdagen! Och ja, det gjorde jag ju. Svinkallt och halt var det den 1:a januari 2009. Och sen dröjde det väl nästan ett halvår innan jag joggade nästa gång... Loppet gick, även om jag inte sprang hela tiden, över förväntan. Får se om jag är taggad nog att anmäla mig i år igen.

Märkligaste minnesvärda upplevelse:
Det var någon gång nu i höstas. På ett säte i en buss hittade jag något som liknade en såndär liten portmonnä för kontokort. Jag öppnade den, och trodde knappt mina ögon. En polislegitimation! Ett par telefonsamtal senare kom en piket körande hem till mig i den sena kvällen för att hämta den. Konstapeln som tappat sitt leg var givetvis mycket tacksam att få det tillbaks.  

Lästa böcker:
* The Game av Neil Strauss. Biografisk skildring från början av 00-talet av hur ett antal unga men erfarna casanovor bildar ett särskilt community där de själva leder workshops i konsten att ragga tjejer.
* Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. Roman i DaVinci-koden-stil om ett dokument från korsfarartiden som antas kunna ha avgörande betydelse för den fortsatta världshistorien. Lättsam spänningsunderhållning med äventyr och vilda jakter á la Indiana Jones.
* Läsa tankar av Henrik Fexéus. Ett slags bruksanvisning i enkel amatör-manipulation, alltifrån trollkonsttrick till allmän social kompetens. 

Betyg till året:
På en skala 1-10 får det bli en sexa eller sjua. Sammantaget var det ett bra år. Inte strålande, men bra.

Sådär, bokfört. Nu går vi vidare.

Tjugondedag Knut är förbi, vilket officiellt lär betyda att julen är över och att pyntet skall plockas ned. Den städningen har jag sluppit. Eftersom jag inte ens var hemma i stan under själva julhelgen (det var såntdär åka-till-stugan-år som det varit vartannat år) blev det aldrig av att jag ens fick fram något julpynt. Och från och med denna vecka är jag tillbaks i vardagens hjulspår igen.

Nyårslöften och sånt då, undrar ni kanske? Utgångsläget har varit det gamla vanliga: försöka leva dels hälsosammare, dels mer fokuserat.
Resultat hittills: Sedan första måndagen i januari (alltså 4/1) dricker jag ingen läsk eller annan sorts sötad dryck. Undantag har jag gjort för en redan påbörjad flaska saft som fanns hemma i skafferiet sedan före årsskiftet, och som jag ogärna ville hälla bort. 
Härtill uppstår ju i och för sig en mängd intressanta frågeställningar om gränsdragningen. Exakt vad räknas som "sötad dryck"? Får jag fortsätta med sötningsmedel i kaffe? Kan jag ta en öl? Och kollar man innehållsdeklarationerna på många tämligen vanliga livsmedel inser man snart att läsk och saft inte är ensamma om att innehålla socker...

Min tanke är väl mer att man måste börja någonstans. För mig har det varit så slentrianmässigt enkelt att bara köpa en flaska cola så snart jag känt mig lite sugen, och när vanan sakta och omärkligt övergår till att bli ett beroende finns även ett drag av förnedring i det, vid sidan av de mer uttjatade hälsoaspekterna. Plötsligt dricker man inte sin cola för att man är lite sugen, utan för att det känns som om man rentav behöver den. Här försöker jag nu mota sötsuget i grinden.
Nästa steg blir således att skära bort något ytterligare onödigt födointag, och gärna kombinera det hela med motion förstås.

... fast,nej, egentligen inte. Jag vill gärna räkna det nya året från Nyårsdagen, 1:a januari, och inte från kvällen innan. Att det sen brukar partajas och supas och skrålas ikapp med fyrverkerier på en viss dag är en annan sak. Det jag är ute efter är nystarten, det plötsligt nollställda årsräkneverket som börjar ticka igen, och chansen att inbilla sig att man orkar infria de där hurtiga så kallade löftena. Jag vet, jag är skittråkig.

Lever lite i ett vakuum dessa dagar, eftersom jag är ledig från jobbet, julen med tillhörande stress är över, och inga särskilda måsten finns på tapeten förrän om drygt någon vecka. Lyx? Tja, inte får jag mycket vettigt gjort i alla fall. Sitter och nördar med dataspel, har ätit en kanelbulle till frukost och är fortfarande inte påklädd trots att klockan närmar sig halv två.
men vänta bara, efter nyår...! Då...! Då börjar minsann ett nytt liv! *Harklar*

Blev igår vittne till ett krogslagsmål, eller snarare krogmisshandel, med tanke på att det var en som slog och en som tog emot utan att (hinna) försvara sig.

Plats: kvarterspub av den mindre lyxiga sorten, där ungefär samma personer sitter kväll efter kväll, och där det således råder något slags alla-känner-alla-mentalitet, oavsett om det stämmer eller inte.
Scenario: En kvinna med tendenser att bli ganska flirtig efter ett par öl, har numera pojkvän. De sitter för tillfället ensamma, och han - en biffig, rakad man - får veta hur mycket hon gillar honom. Plötsligt dyker en tämligen berusad gammal bekant till henne upp, och ovetandes om att personen mitt emot henne är en partner, överöser han henne med komplimanger och understryker med en kyss.
Förlopp: Behöver jag ens redogöra för det? Några sekunder senare ligger sistnämnde man på golvet och har nog ont både här och var.

Epilog: Krögarna, som naturligtvis inte vill ha något bråk på sin restaurang, väljer att avvisa den misshandlade killen. Han som slog får dock stanna kvar. Fråga mig inte om logiken här... Ren, primal självbevarelsedrift kanske? Om den aggressive snubben blivit utkastad hade han kanske blivit på ännu sämre humör och kunnat göra mer skada, även gentemot dem. Av sina polare får han ryggdunk och uppmuntrande ord.

Hursomhelst är "primalt" ett adjektiv som alltsomoftast är träffande, då det gäller den beskrivna miljön. Hannar, honor, desperation och diverse lustar... Och hur är det det där gamla talessättet lyder? "I krig och kärlek är allt tillåtet". Jag vet inte, jag.
Eftersom jag med min pessimistiska grundhållning brukar kunna fantisera ihop sådana här historier redan i förväg, har jag aldrig vågat mig på att vare sig aktivt stöta på någon eller besvara inviter då jag befunnit mig ute på lokal. Plus att jag har svårt att riktigt ta kärleksförklaringar under stark alkoholpåverkan på allvar. Då jag nu sett en av mina gamla skräckfantasier besannas, drar jag mig ett annat talessätt till minnes: "Lär dig av andras misstag".

Jag välkomnar dock med nyfikenhet vittnesmål som skulle kunna motbevisa min tes här.

Sitter precis och ser/lyssnar på TV:s sedvanliga redovisning av kungafamiljens äventyr de senaste tolv månaderna, såhär i årets sista skälvande tid. Och det påminner mig om att jag själv kanske borde göra detsamma - summera året.
Det blir ett kommande inlägg, då jag först måste bläddra i strax utgångna almanackor och bland foton, m.m, för att liksom friska upp minnet. Men att det på flera sätt har varit ett särskilt år, så mycket kan jag säga på rak arm.

00-tal. Är det ett såntdär nyuppfunnet ord, eller? Förra omgången det kunnat användas måste väl ha varit decenniet före 1910 då, men det känns inte som om jag hört det förrän nu på senare tid, trots att jag är hyfsat van vid att bläddra i dammiga historieböcker. Detta leder mig f.ö. osökt in på frågan om vårt innevarande årtusendes namn:
Hur uttalar du 2000-talet? Säger du tvåtusentalet eller tjugohundratalet? Det är säkert olika, men jag förmodar att den senare konstruktionen kommer sig av att det känns så bökigt att skifta från att säga nittonhundra- till att säga tvåtusen. Man vill vara konsekvent; annars hade det ju varit logiskt att vi sagt ettusenniohundratalet om 1900-talet.
Förresten, kallar vi 1000-talet för tiohundratalet...? Det vore ju rätt logiskt med tanke på att vi kallar de påföljande seklerna för elvahundra- och tolvhundra-, o.s.v. Ja, jag vet inte vad som är bäst. Huvudsaken är väl att det funkar...

Så, i ett snarast kommande inlägg skall jag berätta om mitt tjugohundranio, och kanske även försöka mig på en sammanfattning av mitt nollnoll-tal. På återseende.

Vi är plötsligt inne i själva julveckan. I övermorgon är det julafton, och igår var det en annan intressant dag med en form av trösterikt budskap, om man så vill, nämligen vintersolståndet. Fr.o.m. nu lutar det alltså dag för dag mot vår, även om det kanske dröjer lite innan det märks något.
Julklappsjägarstressen och alltihopa har precis lagt sig för mig, efter några intensiva dagar. Nu är det mera det konstaterande tillståndet att "jag-har-gjort-vad-jag-kunnat-och-det-får-bli-som-det-blir", vilket också är rätt befriande.

God Jul allesammans, om jag inte hinner uppdatera något före julaftonen!

Ja. Själv hann jag aldrig se något luciafirande imorse, bortsett från en kör på TV. Jag sov helt enkelt för länge. (Till mitt försvar kan jag ju anföra att de traditionella luciatågen i regel går väldigt tidigt på morgnarna.) Men dagen känns inte helt bortkastad för det. En tur på stan resulterade i den första och hittills enda inköpta julklappen. Det är en bit kvar innan jag är färdig med det bestyret, förstås, men bara att det åtminståne är påbörjat ger en känsla av trygghet.

Och God jul och sånt, ja... Tiden går. Under den dryga vecka som återstår (ordet "dryg" får väl närmast en dubbel innebörd här) är det en hel del som skall hinnas med.
Och ja, jag säger återigen att jag verkligen ska försöka bli bättre på att uppdatera här.

Lampor går ideligen i min lägenhet, känns det som, och varje gång någon ska bytas så är just den sorten slut. Känns det också som.

I det här fallet gäller det vardagsrummet, där jag i och för sig även har en golvstående uplight som nästan ger bättre ljus än taklampan. Men denna gång visade det sig att lagret var tillräckligt påfyllt för en gångs skull. En sista 60-wattare med bred sockel fanns faktiskt kvar. Detta föranledde mig att även byta själva lampskärmen när jag ändå höll på där. Den där kräftmånen hade hängt kvar länge nog nu... *Harkel*

Kanske är det kaffet som står här bredvid som gör det, men jag känner mig oförskämt pigg för en vardagsnatt...! Eftersom jag ändå är ledig i morgon förmiddag kan jag lika gärna ta vara på energin i detta nu och göra något vettigt före läggdags.
Det blir en snabb hopbuntning av de sorterings-sopor som skall kånkas iväg i morgon bitti. Recyclinglådan under diskbänken är redan full igen.

Over and Out för nu.

Även om livet rullar på och det självklart sker saker i en jämn takt, så känner jag mig väldigt icke-hågad att ta mig tid att skriva om det varje dag. Inspirationen finns liksom inte, eller också kommer den där känslan av att "varför-sitter-jag-här-och-datanördar-när-det-finns-vettigare-saker-att-göra?". (Det märkliga är ju att den känslan inte alls dyker upp när jag läser andras bloggar, eller slår ihjäl tid på YouTube, Facebook eller Wikipedia.) Vill ändra på det.

*Försöker mana fram en manisk period hos mig själv*

Långsamt, långsamt går det. Men faktiskt framåt. Via personlig-utveckling-och-rehab-kursen jag gått senaste halvåret har jag nu äntligen en plats för arbetsträning (börjar officiellt på måndag). Inom kyrkan, av naturliga skäl, eftersom det är där jag redan haft mitt engagemang ett bra tag. Åratal av knutna kontakter har sakta börjat ge utdelning, kanske man pragmatiskt skulle kunna säga.
Därmed finns chans att denna sjukskrivnings-rundgång jag hamnade i förra året nu har nått något slags kulmen, och att det börjar slutta emot bättre tider.