Effell's blogg

Lampor går ideligen i min lägenhet, känns det som, och varje gång någon ska bytas så är just den sorten slut. Känns det också som.

I det här fallet gäller det vardagsrummet, där jag i och för sig även har en golvstående uplight som nästan ger bättre ljus än taklampan. Men denna gång visade det sig att lagret var tillräckligt påfyllt för en gångs skull. En sista 60-wattare med bred sockel fanns faktiskt kvar. Detta föranledde mig att även byta själva lampskärmen när jag ändå höll på där. Den där kräftmånen hade hängt kvar länge nog nu... *Harkel*

Kanske är det kaffet som står här bredvid som gör det, men jag känner mig oförskämt pigg för en vardagsnatt...! Eftersom jag ändå är ledig i morgon förmiddag kan jag lika gärna ta vara på energin i detta nu och göra något vettigt före läggdags.
Det blir en snabb hopbuntning av de sorterings-sopor som skall kånkas iväg i morgon bitti. Recyclinglådan under diskbänken är redan full igen.

Over and Out för nu.

Även om livet rullar på och det självklart sker saker i en jämn takt, så känner jag mig väldigt icke-hågad att ta mig tid att skriva om det varje dag. Inspirationen finns liksom inte, eller också kommer den där känslan av att "varför-sitter-jag-här-och-datanördar-när-det-finns-vettigare-saker-att-göra?". (Det märkliga är ju att den känslan inte alls dyker upp när jag läser andras bloggar, eller slår ihjäl tid på YouTube, Facebook eller Wikipedia.) Vill ändra på det.

*Försöker mana fram en manisk period hos mig själv*

Långsamt, långsamt går det. Men faktiskt framåt. Via personlig-utveckling-och-rehab-kursen jag gått senaste halvåret har jag nu äntligen en plats för arbetsträning (börjar officiellt på måndag). Inom kyrkan, av naturliga skäl, eftersom det är där jag redan haft mitt engagemang ett bra tag. Åratal av knutna kontakter har sakta börjat ge utdelning, kanske man pragmatiskt skulle kunna säga.
Därmed finns chans att denna sjukskrivnings-rundgång jag hamnade i förra året nu har nått något slags kulmen, och att det börjar slutta emot bättre tider.

Min farmor var en sådan som kände av kommande väderlek i kroppen, typ fick ont i tårna om det skulle bli åska, o.s.v. Då och då senaste tiden har jag undrat om jag själv motvilligt börjat utveckla liknande meteorologiska sensorer. Åtminstone att döma av den i övrigt oförklarliga, sprängande huvudvärk jag stundom drabbats av denna sommar. Ett migränliknande tillstånd i kombination med lätt illamående, dålig mage och bara allmän trötthet.
Jag dricker sällan alkohol, och i vilket fall inga mängder att tala om, så bakfylle-alternativet kan vi räkna bort. Något närmare till hands ligger i så fall dålig kosthållning i största allmänhet. Det skall erkännas att till vardags kan mitt födointag bli rätt ensidigt och näringsfattigt. Grillad snabbmat, kaffe, vitt bröd med ost, läsk... Fast den förklaringen håller inte beträffande det senaste anfallet (idag), för på sistone har det faktiskt gått ned både sushi, grönsaker, frukt och hälsoyoghurt. Fast det kanske hänger samman, det också? Att magen är ovan, liksom.

Värken har successivt släppt under dagen, vilket är skönt. Framförallt vill jag ha klart för mig hurpass mycket av det som är psykiskt betingat. Stressrelaterat och så. Det är lite för starkt och tydligt för att bara vara inbillat, men kanske kan man ändå påverka en hel del med hur man tänker.

Ville bara visa er nedanstående skärmdump-bild härifrån bloggen, tagen för någon tid sedan. Reklambannern som alltid dyker upp under översta inlägget råkade ha ett motiv som passade så bra ihop med mitt skärgårds-sommar-foto, som var överst just då. Riktigt idylliskt blev det.

Ja, jag lever och är oskadd. Som ni säkert anat har mitt liv så att säga bara gått sin gilla gång på sistone; det har liksom inte funnits särskilt mycket att skriva. Jag klagar inte, med tanke på att jag i egenskap av förändringsrädd vanemänniska älskar när varje dag är exakt den andra lik... ungefär. Men ska det vara någon mening med att ha en blogg vill jag ju egentligen ge mig tillkänna betydligt oftare än så här. Så, här är jag en stund igen.

Hela omgivningen, tillvaron, går ju faktiskt på lågvarv de här juliveckorna, känns det som. Jag sköter mina jobb- och pluggsysslor som vanligt, men många av de människor jag ofta möter annars är nu spridda för vinden, förmodligen med hysteriskt späckade ferie-scheman ("Först till släktingarna i Ystad, sen en vecka på Kreta, sen till lantstället, och så grillparty med förra grannarna nån kväll, och så..."). Hälften av alla butiker man kanske vanligtvis besöker har semesterstängt, tjänstemän eller eventuella arbetsgivare man behöver få tag på är bortresta, och favoritcaféet har givetvis lagt sig till med "sommartider" och stänger plötsligt mycket tidigare på dagen än man önskar.
Och ändå har man inte badat. Jo, du kanske, men inte jag. Fick häromsistens vägbeskrivning till en vacker badsjö i närheten, och tyckte att nu är det väl dags, men hittade liksom inte den där sista snutten stig som leder fram till själva vattnet. Det är inte badvänlig strand hela vägen runt en sjö, och att bana sig väg genom brännässlor, snårskog och sumpmark kändes inte lockande. Jag får bege mig dit igen en annan dag och fortsätta kartlägga, tills jag hittar stranden.

Åter till real life. Vilket innebär att slita blicken från skärmen och konfrontera den här lägenheten istället.

Kom ganska nyss på att jag egentligen hade bokat tvättstugan imorse, och nu missat det totalt. Jag är lika mosig i skallen som vanligt, med andra ord. Då jag långsamt vaknar försöker jag se min almanacka framför mig i minnet, för att checka av om där står något. Den här helgen visste jag redan att det var tomt, så... Dessutom knallar jag ju permanent omkring med den där känslan av att "jag har glömt nå't, jag har glömt nå't, jag vet att jag måste ha glömt nå't..." Farligt då man till slut blir så van vid det att man börjar ignorera det. Mitt liv behöver en storstädning. Så att jag hittar allt det jag har glömt.

Nu befinner jag mig på sätt och vis i den värsta tiden på året. Det skulle ta lång tid att förklara vad jag menar, men under de här klassiska semesterveckorna i juli känner jag mig ofta väldigt ensam. Vilket jag egentligen inte är. Det har något att göra med säsongsskiften och min motvilja inför förändringar, o.s.v. Som sagt, jag vet inte om jag orkar gå in på hela den djupa och komplicerade psykologin i det här. Min ambition är att försöka tänka positivt.

Nu ska jag samla ihop en drös med gamla grovsopor som jag ska kånka till tippen. Det är en variant på hur jag rensar tankarna.

Någon gång efter midnatt inatt, innan jag gick och lade mig, kände jag att jag liksom var rastlös och behövde frisk luft efter timmar hemma inomhus. Så det blev en promenad sådär före läggdags. Jag fascinerades av hur jag, ännu långt efter solens nedgång, kunde gå omkring i t-shirt utan att huttra. Den tryckande, fuktiga, klibbiga luften från dagen hade blivit klar och frisk i nattmörkret, så det var behagligt.
Sedan är betongförorten kanske inte den optimala miljön för naturromantiskt flanerande vid den tiden på dygnet, men man tager vad man haver, som någon sade... 

jag har svettats ordentligt senaste dagarna, och idag kom räkningen för det varma vädret. Då jag imorse satt på ett snabbmatsställe för att få i mig något slags frukost (dålig hushållsplanering som vanligt), upplevde jag plötsligt hur det liksom "blinkade till" i luften, som av en fotoblixt. Jag såg mig omkring efter kameran, men i nästa ögonblick hördes mullret, någonstans utifrån. Det var åskan. Och inget dåligt åskväder heller! När jag kikade ut såg jag hur det stillsamma sommarvädret i ett slag hade förvandlats till kraftiga vindbyar med piskande hällregn.

Jag förstår folk som är rädda för blixten. Det är naturkrafter man ska ha förståndig respekt för, särskilt idag, med alla våra telefoner, datornätverk och olika elektriska prylar. Samtidigt tycker jag också att åskan som företeelse har något befriande med sig. Vill delge er en dikt jag skrev för drygt två år sedan:

Elektrisk trängtan,
Tordönslängtan,
Kanske med minnet av sommarfukt
Välbekant lukt, av våta gränder

Då regnet nalkas
Skall gatorna svalkas
Efter veckor av glödande solstingshot
Förlösande bot, fast med dån och bränder

Kura vid rutan,
Se rännilar leka
Belysta av blixten
Gnistrande, bleka

Livet kom åter
Nu skyarna gråter
Av lättnad, och lossar sin närande last
Ett skyfall i hast, som oss himmelen sänder,

Vattnande hårdhänt de törstande länder

---

...och efter regn kommer solsken, så även idag.

På kvällen landade jag på kvarterspuben, tog en pizza och lyssnade till karaoke. Även där rådde en smärre Jacksonfeber, om än med betoning på smärre. En medelålders gäst bad att få höra Billie Jean, men fick själv sjunga den istället. Det var annars mest via TV-skärmen i baren, där någon musikkanal visade Jacksons videor nonstop, som man påmindes om honom.
Nog finns det något förbrödrande och familjärt i karaokekulturen, något... tolerant, måste man väl nästan kalla det. Och det är väl just där hatkärleken ligger. En hop halvtrashiga förortsoriginal som oavsett sångbegåvning slåss om en mikrofon en kväll i veckan. Alla vill sjunga. En av mina finska grannar var där och rev av någon slagdänga på modersmålet, innan han såsmåningom drog sig hemåt. Aftonen bjöd i övrigt på såväl Teddybjörnen Fredriksson som The Gambler, med mera. Jag bläddrade i pärmen, men hittade inget som föll mig i smaken den här gången. Då man började sjunga Creedencelåten Down on the corner på finska(!) kände jag att det räckte för mig. Tack för kvällen.

Lördag idag. Solen skiner, och balkongen har prytts med nya blomlådor. Två plantor smultron och två lobelior hittills, och jag hoppas de växer till sig.

Den första världsnyhet jag nåddes av idag var - givetvis - Michael Jacksons frånfälle. Har det pratats om så mycket annat idag egentligen? Mellanöstern glöder och förblöder, men idag var det The King of Pop, närmare bestämt hans död, som nära nog fyllde hela nyhetssändningar. Och andra musiker har vittnat om hans oerhörda betydelse och om vilken förebild och inspirationskälla han var, o.s.v.
Någon som i svensk TV bröt av emot det mönstret var Alexander Bard, som telefonintervjuades i 4:ans Nyhetsmorgon imorse. Man kunde åtminstone inte beskylla honom för att hyckla...

"Vad har Michael Jackson betytt för dig?"
"Nästan ingenting."

Bard menade att Jacksons storhet just nu mest handlar om att det överhuvudtaget råder en nostalgisk hype beträffande allt som är 1980-tal, och att hans inflytande på popvärlden främst inskränker sig till västra sidan av Atlanten; europeiska låtskrivare har andra förebilder. Jag vet inte om det stämmer, men eftersom "Jacko" inte heller tillhörde mina egna främsta idoler blir jag hursomhelst inte särskilt provocerad av att han också får en och annan skopa kritik vid sidan av alla lovord.
Visst var han oerhört proffsig på det han gjorde, särskilt under sina glansdagar under 80- och början av 90-talet. Hans videos gick knappast att missa, även om man inte hade tillgång till MTV. De måste ha visats ganska ofta, med tanke på hurpass väl man minns dem. Black or White är väl kanske den jag har färskast i minne. Kan det ha varit 1991 eller något sådant?

De senaste tio-femton åren har jag nog uppriktigt sagt mest tyckt synd om killen. Som någon nyss sade: han var som ett barn i en vuxens kropp. Ett väldigt osäkert barn också, skulle jag tro. En självutnämnd Peter Pan, hypokondrisk och livrädd för att åldras. Därför får orden "Vila i frid, Michael" en extra stark innebörd.
Jag hoppas att det är just det som hänt: att han fått frid nu.

Om en stund ska jag ner i tvättstugan och byta från tvättmaskin till torktumlare. Det går oroväckande snabbt att samla på sig en "begagnad" klädhög. Korgen fylls på någon vecka, känns det som. Så är vi ju också i den svettiga årstiden. Mötte f.ö. en halvnaken tjej i trapphuset nyss (en nyduschad ung granne som gick ut till sopnedkastet, iförd endast badhandduken).

Solen gassar, och jag har försökt anpassa min klädstil till vädret. På balkongen fladdrar joggingdressen, som kommit alldeles för lite till användning. Ikväll får det nog bli en runda igen. Jag är numera formellt anmäld till Midnattsloppet i augusti, så det finns ingen återvändo. Vill jag undvika ett totalfiasko där måste jag helt enkelt träna.

Notes to self, igen: Var på skolan vid niotiden imorse, och nästa hållpunkt var tvättpasset härhemma kl 15.00, så däremellan blev det - gissa vad - fika såklart. *Harklar sig*

Från och med denna vecka ska jag föra någorlunda noggranna anteckningar över vad jag har för mig om dagarna. Detta skall nämligen redovisas såsmåningom, på projektkursen där jag går. Eftersom jag inte har skrivblock och kalender och liknande tillgängligt här för ögonblicket, gör jag min minnesanteckning här i bloggen istället.

Dagen började med ett inplanerat läkarbesök
Därpå promenad genom stan (city)
En fika på Drottninggatan
Sedan ett hastigt besök hos några kyrkbekanta på Söder
Besök hos min samtalsterapeut (ja, avtalat, såklart)
Åter ett cafébesök; drack en smoothie, eller vad det heter
Gick till ett växlingskontor för att bli av med några utländska mynt
Promenad längs Årstaviken.
Hoppade på tunnelbanan i Hornstull, och började åka hemåt.
Gjorde en avstickare till föräldrahemmet, och åt matrester där
...

Hmmm, nu råkade det som synes bli så att jag hade inte mindre än två olika läkartider inplanerade just idag. Det är alltså inte representativt för mig till vardags, bara så ni vet...! Lite mycket just nu bara.
Däremot säger nog resten en del om hur en ledig dag för mig kan se ut. Och det är ju faktiskt lite pinsamt i all sin brist på kreativitet och intitiativförmåga. Jag glider runt och... fikar. Faktum är att jag misstänker att det är detta som är själva syftet med anteckningarna - att vi ska inse hur våra liv egentligen ser ut. Öppna ögonen, liksom. Då en dryg vecka gått och de flesta hållpunkterna handlar om planlöst flanerande och glassätande, kanske man helt enkelt tvingar sig själv att göra något åt saken!

De dygn som senast förflutit har bjudit på blandad känslokompott, men utkomsten har hittills varit bra. Stundom har jag fruktat att jag ska trilla ned i en svacka liknande den för två år sedan, men än så länge känns det hela hanterligt.
Det är onsdag idag, och i övermorgon är det midsommarafton. Jag skall hem till en vän på middagsknytis, och dessförinnan försöka hinna se en skymt av ett traditionellt friande. Med risk för att låta stereotypt svenssonaktig: hoppas det här fina vädret står sig...