Effell's blogg

Belinda Olsson har skrivit en ny roman som handlar om kvinnlig otrohet - Otrogen på öppen gata. I gårdagens Metro intervjuades hon om den, och jag reagerade genast på ett ordval:

"... Sedan är jag väldigt fascinerad av hela otrohetsgrejen. Det är fortfarande väldigt fult och tabu, och anses som ett enormt stort svek."

Hmm, "fortfarande", säger hon... Intressant. Det känns nästan som om det förutsatts något slags utveckling, att i takt med att sexualiteten har avdramatiserats, så skall också våra personliga känslor kring partnerskap och förälskelse ha förändrats, ungefär. Att det skulle ha kunnat kännas mer och mer okej att bli bedragen, för vi lever ju i en "modern tid", eller något sådant.
Jag vill gärna tro att det finns saker som är statiska, som inte automatiskt förändras bara för att själva samhället runtomkring gör det. Det här handlar ju om mänskliga känslor och att ömsesidigt visa både respekt och tillit inför partnerns kärlek. Eller? (F.ö. säger Olsson själv i artikeln att hon själv inte varit otrogen och att hon skulle bli knäckt om hennes partner var det.) Om nu otrohet "fortfarande" anses fult tycker jag väl snarast att det är ett friskhetstecken. Det är inte bara okej att svika någon som älskar en och som man har en tvåsamhetsrelation med, och hur skulle det kunna bli mer okej med tiden?

Sen får man fråga sig varför otrohet förekommer såpass mycket som det gör. Vilka är anledningarna? Det är ett helt ämne för diskussion i sig.

Det börjar bli tröttsamt att överösa er med gnäll om hur dåligt jag mår, med tanke på att jag gärna vill att min blogg skall vara någotsålunda läsvärd och underhållande. Men jag har svårt att hyckla. Kan nämna att jag inte fick träffa någon läkare nu senast, det blir den 2 oktober istället. Klart jag känner mig rastlös.

Men tack till Er, för allt stöd jag faktiskt fått, nu och då, från olika håll. Det värmer. Hoppas ni alla har det bra där ni är. Här är det snart läggdags, känner jag.

För att först följa upp senast föregående inlägg kan jag berätta att jag tack och lov slapp byta mötestid ännu en gång. I torsdags träffade jag min terapeut, och den 19:e ska vi ses nästa gång, alltså om lite drygt tio dagar från nu. Han skulle försöka ordna så att en läkare kan vara med då också, om det går. Det skulle vara skönt, om det nu är så att jag ska ha ny medicin. Det är hemskt, men jag *längtar* nästan efter något som "drogar" mig, som tar bort alla starka känslor. Saker och ting är väldigt jobbiga nu.

När jag känner, så känner jag för mycket. Jag grubblar. Ältar. Oroar mig. Älskar och hatar om vartannat, kastas mellan hopp och förtvivlan. Det drar fullständigt uppmärksamheten från allt jag SKA göra i livet. Som t.ex. att sköta plugget så det går bra. Och att skaffa mig ett fungerande liv överhuvudtaget.