Effell's blogg

Ja det ser ju så ut. Men samtidigt - nånstans inombords ruvar en liten förhoppning om att "det stora lyftet" plötsligt ska korsa min väg dit och fullkomligt ändra på allt. Under förutsättning att "det stora lyftet" är något riktigt bra såklart. Vad vet jag inte, men något. Att få en roman publicerad och såld som bestseller? Att vinna tre miljoner?
Då jag gick en ettårig målarskola för mer än tio år sedan, frågade en lärare oss hurpass säkert det var att vi verkligen stannade på kursen och inte hoppade av (vi var nämligen ganska få i gruppen). Jag svarade att jag visst räknade med att bli kvar, såvida då inget väldigt stort och lovande, något av avgörande betydelse, skulle locka mig nån annanstans. Läraren sade att "Jaja, men det väntar jag också på: telefonsamtalet som ska förändra mitt liv!"

Troligen är det något allmänmänskligt att vad man än gör så längtar man egentligen till något annat. Det finns alltid något som är roligare och intressantare för stunden. Begränsningen ligger i att man måste tänka på utkomsten också. Det ska helst bli en framtid av det.

Jag försöker föreställa mig hur jag i framtiden äntrar predikstolen och ser ut över den församlade skaran. Hur jag med tjänsteportföljen i hand skyndar in på vårdhemmet för veckans jourhavande-tjänstgöring eller håller förbönsandakt. Hur jag till sent på småtimmarna tragglar med morgondagens predikan och val av psalmer till densamma. Hur jag förättar vigslar, dop och jordfästningar efter ett närmast rullande schema och samtidigt anstränger mig för att behålla det personliga engagemanget, så att det inte blir "bara ett jobb". Kommer jag att behålla tron? Kommer jag att känna att jag tillför medmänniskorna något? Än så länge känns allt det där så avlägset, men likväl kan det vara verklighet snart.

Lever jag med något slags undermedveten skuldfixering eller...? Att jag ofta har en obehaglig jag-är-en-mycket-dålig-människa-känsla i magtrakten då jag vaknar mitt i natten beror troligtvis på mardrömmar; även om bilderna och intrycken flyktar i samma ögonblick som jag slår upp ögonen dröjer sig känslan ändå kvar. De gånger jag minns drömmarna har de ofta handlat om att jag haft ett stort ansvar, brustit i disciplin och sedan genom min klantighet orsakat någon olycka. 
Inatt t.ex. drömde jag att jag genom vårdslöshet råkat döda en arbetsgivare...!  Minns inte mycket detaljer, men drömmen var såpass stark att den hängde kvar en bra stund efter att jag vaknat. Varför tror jag sånt om mig själv? Är det konstigt att jag inte haft ett riktigt jobb på åratal med det självförtroendet?!

I drömmen var ju i och för sig inte tillvaron riktigt "normal", för något krav på verklighetsanknytning finns ju inte i drömmar. Arbetsgivaren ifråga var en skröplig men halvsadistisk gubbe, nån bitter gammal greve eller nåt, som plågade sina husdjur och behandlade personalen otacksamt. Jag tror jag var något slags lokalvårdare eller vaktmästare. Då gubben kom på mig med att ha strulat till nånting blev han rasande och attackerade mig inte bara verbalt utan också fysiskt, och eftersom jag själv var trött och frustrerad knuffade jag honom ifrån mig. Och då ledde det till nån katastrof, typ att han fick hjärtinfarkt eller föll nedför en trappa och bröt nacken eller nåt.
I drömmens slutskede skulle jag hålla något slags försvarstal, eftersom jag av rädsla hade försökt dölja brottet och velat få det att se ut som en naturlig död. Ingen anade att jag var skyldig, men samvetets änglar och demoner slet i mig, och jag insåg att själva min frälsning stod på spel. Det värsta var då jag skulle bekänna för mina egna föräldrar att ja, jag var faktiskt en mördare. Nånstans där vaknade jag.

Handlar det här om något slags prestationsångest? Knappast, med tanke på att i vaket tillstånd är jag ju enbart lat och bekväm. Dåligt samvete? Ja kanske, men exakt för vad? Det finns massor jag borde, men var ska jag börja?

Om jag sitter hemma en dag ringer telefonen ganska ofta. Vanligtvis är det försäljare av olika teleabonnemang. Och jag säger alltid nej. Men det är också i dessa korta samtal som min pinsamt stora okunnighet kommer i dagen.
Försäljaren har ju i uppdrag att ställa vissa frågor om tingens nuvarande omständigheter, för att sedan kunna visa att det han/hon kan erbjuda mig är bättre, eller åtminstone billigare. Problemet är att jag inte ens kan svara ärligt, för jag har faktiskt ingen aning om hur jag själv har det...! För i min simpla värld är jämförelser onödiga. Antingen funkar det eller också funkar det inte, och exakta siffror, namn och beteckningar är onödigt att belasta hjärnan med.

- Hur snabb uppkoppling har du?
- Hur snabb...? Jaa, det är väl... [Vad heter det nu då?? Var det gigabyte? Eller megapixlar? Och hur många?! Låter det vettigt om jag svarar typ 150?] Det går snabbt nog för mig i alla fall.
- Vad har du för bredband idag?
- Ööh... ja alltså... det är väl vanliga telefonlinjen liksom. Alltså, jag har Telia.
- Hmm, okej. Hur mycket betalar du i månaden?
- Eh... ja, vad kan det vara...?  [Fasen, vilken räkning syftar han på? Ingen av dem kommer ju en gång i månaden. Är det den från Telia eller den från Glocalnet? Vilken av dem är det som är bredbandet egentligen...?!] Tja, kanske ett par, tre hundra...?
- Jomen då är vi minst en hundring billigare!

Enda fördelen med telefonterrorn är att jag påminns om att det kanske kan vara bra att ha lite koll, om inte annat för sin egen skull. Jag är så van vid att bara kasta ett öga på mina räkningar, konstatera att jag känner igen avsändarna sedan tidigare, och sedan -såsmåningom- betala utan att fundera närmare över exakt vad det är jag betalar för. I längden är det förstås en vansklig taktik.

Lite ordning i den oredan kommer dock att infinna sig inom en månad, då jag bytt bostad. Jag kommer nämligen att bli tvungen att byta internetleverantör (eller var det bredbandet?), och i samband med det ska jag se till att prydligt samla alla fakta om vad det är jag lever med.

"Stockholms läns landsting" stod det tryckt på kuvertet, och så den där symbolen som man liksom förknippar med sjukhus och mediciner. I mitt fall visste jag ju att det knappast kunde komma någon annanstans ifrån än från öppenvårdsmottagningen där jag fick terapi tills i våras, förra året. Men vad kunde de vilja mig? Min erfarenhet är inte att vården brukar höra av sig självmant utan att man kontaktat dem först.

Det var från min f.d. samtalsterapeut. "Jag vill bara meddela dig att du nu är avslutad på vår mottagning." Jag reagerade instinktivt lite över det ordvalet. Kanske hade exempelvis "utskriven från" smakat något bättre än "avslutad på". Men kanske är det å andra sidan precis det där som sker då man är en av hundratals. Man blir ett fall, ett ärende, ett nummer, snarare än en fysisk person. Fall och ärenden kan avslutas.
Jag fick i alla fall veta att jag remitterats till min lokala vårdcentral, och att det är dit jag i fortsättningen ska vända mig då jag behöver ny medicin.

Allt är väl i sin ordning antar jag, men visst suger det till lite i magen varje gång jag påminns om att den relativa trygghet man reser som ett värn omkring sig snabbt blir en skimär. Man är som den där sagans kejsare i sina nya kläder.

Så blir det om man lägger en flaska i frysen och sen tar ut den strax innan all vätskan hunnit förvandlas till ett massivt block. Drycken är ännu flytande, men mycket kall och uppblandad med små isflagor. Det nästan klirrar då man häller upp den i glaset. Faktum är att det kanske rentav är en fördel om den är avslagen så att kolsyran är borta.

Har apoteks-shoppat idag, och det var i grevens tid. Min nuvarande lågkostnadsperiod går nämligen ut på tisdag, så tre sorters recept-medicin hamnade i varukorgen, och fick senare sällskap av ett paket kondomer, en flaska munskölj och hostdämpande. Lika bra att slå på stort och fylla på hela hälsa- och hygien-förrådet.
Som ni kanske märkt valde ju vintern plötsligt att komma tillbaka igen med isiga gator och snöblåst. På apoteksshopen kastade jag med andra ord lystna blickar mot de tuffa halkskydd som såldes för dryga tvåhundralappen och bar det IKEA-klingande namnet "Tvärstopp". Man spänner dem utanpå skorna, och sen kan man ju glassa omkring och låtsas att man har cowboysporrar när det klapprar emot underlaget. Det får i alla fall vänta tills CSN-pengarna dyker upp...

Apropå dem finns många små projekt i luften nu, då det snart är flyttartajm för mig. Särskilt mycket yta kommer jag inte ha att spela på, men vissa saker vill man ju förändra samtidigt som själva bostadsbytet sker. En snygg men dyr bordslampa har jag spanat in, liksom en ny telefon... men det kommer att bli en prioriterings- och kostnadsfråga.

Självaste marken börjar titta fram ur istäcket och solen strålar. Ja, den gjorde det innan den gick ned alltså. En såndär rosa skymning kunde jag en stund njuta av genom Goth-Helenas balkongfönster. Det blev en rätt kort skoldag idag, p.g.a inställd teologlunch, så jag begav mig ut i söderförorten för att hjälpa till att ta en sprallig spansk blandrashund på promenad. "Hjälpa till" är nästan rätta ordvalet faktiskt. Men en gossig vovve är det också.

Hmm, en lätt huvudvärk smyger innanför tinningarna, och viss hjälp får den av en stelhet i nacken som förresten mycket väl kan vara orsakad av all dödtid jag tillbringar framför den här dumburken. Nåja, plugget går hyfsat. Förutom den där historietentan som jag nu kört i även på andra försöket. Viktigast just nu är i alla fall att allt det övriga -det som jag har lyckats med- motsvarar minst 10 poäng, så att jag kan komma överens med studiestödsnämnden och få pengar den här terminen också. Det är mycket med det jordiska, som en del ibland säger.

Borde:  Bädda rent i sängen, städa upp här på bordet, kolla mejlen, gå ut och mäkla fred på jorden... och kanske gå och lägga mig. Usch vad anti- allt jag låter, men jag är trött.