Effell's blogg

Jag vill egentligen att den här bloggen skall ge er leenden och goda skratt. Jag vill att den skall vara skojig och upplyftande att läsa, men så blir det ju tyvärr inte om man skriver utifrån sitt liv. Åtminstone inte utifrån mitt liv just nu.
Ja, man kan väl ana redan utifrån föregående inlägg vartåt det barkar. Jag mår helt enkelt inte bra, och självförtroendet rymde till okänd ort för några dagar sedan. Förlåt vill jag säga till er läsare, för jag förstår om det till slut blir tröttsamt med allt mitt existentialistiska gnäll; det är ju inte precis första gången jag halkar dit. 

Nejdå, jag har inte glömt. Jag har märkt tidigare att det finns mycket stöd hos er. Då och då pulserar gästboken av värmen från er omtanke och detta tackar jag uppriktigt för. Jag önskar att jag alltid hade kraften att följa alla de goda råden, att tänka positivt, att se det underbara istället för det svåra. Men jag är en mycket svag och bräcklig person.

Enda fördelen med grubblandet är att man i sin känslighet blir mycket öppen för även mycket små positiva signaler. Igår hade jag fikabjudning hemma med anledning av min nyligen timade 35-årsdag, och fick besök av vänner som aldrig sett mitt nuvarande hem tidigare. Idag sken solen hela dagen och jag var i kyrkan på förmiddagen och fick höra en tänkvärd predikan som jag tackade prästen för efteråt. Jag behövde det. Ibland, det medger jag, finns det små glimtar av nåd att upptäcka i den tunga vardagen. 

Jag var verkligen olycklig när jag för andra gången vaknade imorse (om jag är ledig vaknar jag alltid mer än en gång och somnar sedan om). Det var en sådan dag då den egna undergången kändes nära förestående, den självförvållade och djupt skamliga förlusten av allt anständigt liv. Detta var en dag utan hopp.
Lägenheten ser ut som Nagasaki efter atombomben, och i övermorgon har jag kompisarna på besök och vill gärna visa upp den från dess bästa sida. Imorgon har jag omtenta - tredje försöket - i psykologi, och som det känns nu kommer det att gå sämre än någonsin. Jag hinner inte plugga till den på morgonen för då har jag lektion i grekiska, där jag redan kommit efter. Jag har inte hunnit plugga till grekiskan eftersom psykologin känts prioriterad, och varje gång jag öppnat psykologiboken har den kroniska sömnigheten slagit mig med full kraft vid åsynen av  facktermerna, ögonlocken har blivit blytunga och självömkans demon har viskat i mitt öra att det är meningslöst alltihop. Jag söker mig bort, bort från denna grymma tillvaro, och den artificiella och kortsiktiga trösten blir som vanligt ett välkänt cafébord och en välfylld mugg.
Bellman beskrev träffsäkert kamp/flykt-beteendet redan på sin tid:

Och du som ilsken, feg och lat
Fördömer vaggan som dig välvt
Och ändå dagligt är plakat
Till glasets sista hälft

Hans sentida arvtagare Winnerbäck fyller i:

Jag blir oinspirerad och ledsen
Av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken
Precis som du

Jag måste bryta mig ur livslögnen och återta perspektivet, och är man en gammal pessimistisk tvångsneurotiker som jag får man göra det flera gånger om dagen. Frågan är nu bara vilket av de båda lägena som är livslögnen. Det där att jag är efterbliven, oläraktig och egentligen borde ha sjukpensionerats och låsts in på skyddad verkstad för längesen - tänk om det är den insikten som faktiskt är den verkliga sanningen! Det var jag övertygad om större delen av dagen idag.
Kvällens lilla gudstjänst lyfte i alla fall mitt humör åtskilliga grader och mitt mod med påminnelsen om att det finns vänner och ett visst mått av nåd. Så nu kan jag med den kvardröjande känslan i ryggmärgen gå och lägga mig trygg och om jag bara slipper mardrömmarna så kanske det tillståndet håller i sig tills jag vaknar nästa gång. Då är det kanske kört igen.

Som kristen tror jag ju på idealet med den oändliga nåden, tålmodigheten, förlåtelsen... i princip. För det där är komplicerat, om man ska omsätta det i verkligheten. Blir man i själva verket dumförklarad och utnyttjad om man alltid har överseende, delar med sig och låter gå? Risken finns ju.

Bussen blev försenad av två anledningar: de nonchalanta småynglens jidder och chaufförens nitiskhet inför reglerna. Ingen åker utan giltigt färdbevis, whatsoever. "Får du nåt gratis när du går in på Konsum kanske?!" Småkillarna tjatade och lirkade en bra stund, och då de märkte att det inte hjälpte spred de ut sig i en svärm och tog sig ombord i etapper genom att släppa in varann genom bakdörrarna. Chauffören gjorde sitt bästa för att verka sträng och myndig, men fick ett svettigt jobb. Ett par av ungarna vägrade helt enkelt kliva av igen, och fick således skjuts ändå... de terroriserade föraren under vägen genom att trycka på stoppknappen i onödan, och så vidare... färden blev tämligen utdragen.

Hur skulle jag själv ha gjort i chaufförens ställe? Många resenärer skulle ju säga "A'men herreguuuud, kom igen, låt småungarna gå ombord då, så vi får åka nån gång!!" Och mitt eget livsideal är som sagt förlåtelsen. Men är det alltid bra? Ska man av nåd och överseende låta folk få som de vill jämt? Är inte det att i själva verket bidra till - som i det här fallet med barnen - en dålig uppfostran?
Men för mig kvarstår ändå att det måste finnas situationer då nådidealet skall tillämpas. Så var går den gränsen då? Är det om personen med blodigt ansikte och haltande gång kan styrka sin knipa med synbarliga bevis? För annars är det ju godtyckligt. Vem tycker jag mest synd om; vem gillar jag i själva verket mest? Kan en trevlig attityd och belevat språk bidra till att jag visar större sympati för en än för en annan trots att de kanske förtjänar medkänslan lika mycket båda två?

Vem kan svara på det?

Som jag berättat i något tidigare inlägg nyligen så sprang vi på varandra utan att det var det minsta planerat eller förutsett, och det som var så underbart var ju att det för första gången på länge inte kändes sådär svårt efteråt. Visst högg det till lite i hjärteroten - konstigt vore väl annars - men jag blev inte apatisk och deprimerad i två dagar efteråt, som annars varit brukligt. Jag valde att se detta som ett tecken på att jag äntligen kanske börjat gå vidare mentalt.
Igår ringde jag henne för att bjuda henne till mitt förestående födelsedagsfika, och även om hennes raka svar var att hon tyvärr var förhindrad, fick vi oss en kort pratstund ändå, som för att avhandla läget och de aktuella positionerna. Det värmer mig i mitt innersta att hon tycks mån om mig, om än kanske främst då vi hörs av. Hon frågade om hur jag mådde, blev mycket glad och lättad då jag förklarade att jag nog börjat komma över henne, och hon förmanade mig flera gånger att jag skulle ta hand om mig. Hon är underbar.

Själv är jag långt ifrån något helgon, men denna högtiden är lite extra viktig för mig. Då mörkret infunnit sig vill jag vandra kring minneslunden och från den högsta punkten blicka ut över havet av lyktor och marchaller som täcker begravningsplatsen. Detta är för många saknadens, minnenas och vemodets dagar, men för mig är det också frid och ömsesidig eftertänksam respekt.

Jag har varit låg senaste dygnet, med några stundtal av undantag. De där långa timmarna då mina känslor brottas i virvlande kamp, tumlar om varandra som kläderna i en tvättmaskin, just då är jag tack och lov också extra mottaglig för vänliga gester. Tror jag.
Jag är nästan knäckt, men en oväntad komplimang från en ytligt bekant kan knäcka knäcktheten. Men sitt inte bara och invänta miraklerna! Ibland får man utlösa dem själv, ty vi människor vandrar i varsin sfär och är alltför försagda och blyga för att sticka hål på varandras bubblor. Jag menar, tänk om grannen vill ha kvar sin bubbla...?

Jag steg försiktigt fram och öppnade dörren i den formalia-barriär,

Det hänsynens bullerplank som avskärmar och skiljer oss.

Ett leende, några utväxlade ord,

Och för en kort stund hölls luckan i tungsinnets himmel öppen

Och lät likt en riktad strålkastare befriande ljus strila ned över scenen

För en kort stund kläddes skapelsen åter i kulörer,

För en kort stund fick jag mitt färgseende tillbaka,

och drog in stråken av livsluft i några djupa andetag.

 
Underbart är kort, men dock underbart. Då det flimrat förbi får man inte glömma. Då får man minnas, minnas det tills nästa gång.

Ja, vad ska man säga? För norra halvan av Sverige var väl det här med vintern redan gamla nyheter, men till Stockholm kom snön först igår, inföst av hårda vindar. Och som vanligt var trafiksituationen rent skrattretande (eller kanske inte).
Gårdagens ros, således, till den spårvägsförare på tvärbanan som väntade in mig då han såg mig komma ångande, trots att han redan stängt dörrarna och stod i begrepp att lämna plattformen. Alla tidtabeller var åt Tjottahejti, så det fanns inga begränsningar för eventuella väntetider. Jag själv kom tämligen lindrit undan igår, och slapp det värsta kaoset.

Jag lider specifikt med de skeppsbrutna sjömännen det talats om, de som fick uppleva snöstormen och det iskalla havet på mycket nära håll, och av vilka åtminstone ett par tycks ha omkommit. De flesta av dem räddades förvisso till slut, men upplevelsen måste varit ett trauma. Sådan var även min spontana känsla efter Estoniakatastrofen minns jag; jag kände nästan mer sympatiångest med de överlevande än med de döda, för de överlevande hade ju bevisligen genomlevt hela denna fruktansvärda natt i orkanen, denna oändliga kamp för överlevnad i väntan på hjälpen. Köld. Skyhöga vågor. Människans litenhet och hjälplöshet inför naturelementens makt.

Nåväl, nu visar väderleksrapporten kommande plusgrader, och trots den pågående debatten om klimatförändringarna kan jag inte annat än tycka det är ganska skönt så länge man slipper huttra.