Effell's blogg

Sällan har jag känt mig så befryndad med min dator! Medan jag själv med tvåveckorsintervaller vältrat mig i hostattacker, astmaanfall och febersvett, har min digitala trotjänare gått och blivit nedlusad med virus den med, på sitt håll. Och skyddsprogrammet tycks dessvärre vara en tämligen närsynt och godtrogen dörrvakt. Fast okej. Jag kan faktiskt inte skylla ifrån mig. Det hela började nog med ett enda, litet litet misstag jag själv gjorde i hastigheten för några veckor sedan....

Jag hade chatprogrammet påslaget, och ett antal personer online i listan. Plötsligt kommer en fil skickad till mig från en av kompisarna, med rubriken "New Year's pics", eller nåt i den stilen. Ett mycket kort ögonblick hinner jag reflektera över det lite ovana och märkliga i att vännen ifråga bara skickar en fil till mig utan någon föregående konversation, men eftersom den trots allt kommer från någon jag känner, så... ja, och här sker alltså det fatala misstaget. Jag utgår från att personen vill visa mig något, och klickar alltså "Yes" på den inkommande filen innan jag ens har tänkt efter.
I nästa ögonblick flimrar skärmen till, och jag kan se hur något i bakgrunden liksom börjar "beta av" kontakterna i min chatlista...! Först då begriper jag, och stänger genast av programmet för att hejda processen. Loggar kort därefter in igen och kablar ut ett varningsmeddelande till dem som är online, om att de inte ska öppna "New Year's pics", som det såg ut som om jag skickade nyss. 

Tack och lov verkar de flesta jag chattar med vara mer rutinerade än mig därvidlag, så filen fick nog tvärstopp överallt. Men med tanke på hur det ser ut i min egen dator nu, undrar jag om den inte åtminstone slog sig ned här. Och är kvar. Hittills tycker jag det mesta tyder på en avancerad trojan med förmågan att helt enkelt öppna datorn för angrepp utifrån. Ungefär som en sjukdom som slår ut immunförsvaret så att man får alla andra sjukdomar också.

Efter senaste uppdaterings-installationen av virusskyddet har burken fått ytterligare konstiga ryck, och det är svårt att veta vad som beror på vad här. Mest frustrerande just nu, förutom diverse popupfönster i tid och otid, är att datorn helt tappat kontakten med CD-ROM-enheten, och anser att den inte finns. Lite begränsande... Chatprogrammet går av någon anledning inte heller att få igång längre. Är det nu man ska tänka att man har det ju så bra ändå?
Jag har det bra, som har en dator till, en laptop. Men, som jag tidigare berättat har den fått för sig att den inte kan koppla upp mot Internet härhemma. Så ja, klen tröst. Det är väldigt mycket mer än bara chat och nöjessurfande man kan behöva Internetuppkopplingen till, när man tänker efter.

Ni lär få höra mer om hur det här utvecklar sig. Och förresten, om min dator har nån såndär självspridande trojan så är det kanske tur att jag inte kommer ut på chatten...?!

Innan jag slocknar för ikväll ska jag försöka utvärdera kvällens melodifestival. Först ska den ha ett bra betyg för att lyckas hålla mig vaken trots mitt krassliga tillstånd.
I något annat sammanhang hade kanske inte någon av de här låtarna impat på mig nämnvärt, men med det startfältet som var, skulle jag blivit besviken om BWO inte gått vidare. Hur kitchig låten än kunde tyckas så kändes den i alla fall proffsig. Therese Anderssons popoperanummer med ett lätt drag av Nightwish funkade också på mig. Betydligt mer tveksam var jag till de tre glammiga tjejerna (Cocacaro... Cacacoro...Corocola... äsch) med en låt som sannolikt kan bli dansplåga på diskoteken, där man inte bryr sig så mycket om huruvida texten är originell eller inte, om ni ursäktar. Men jag är kanske för kräsen.
Jag har aldrig lyssnat på Patrik Isaksson, men mina nördkunskaper kom till uttryck då jag studerade konstellationen i hans band. "Men shit, är inte det där trummisen i The Railers?!" (varpå jag indirekt avslöjat att jag ser "På Spåret" samtidigt som andra kollar på "Let's dance" i grannkanalen) Vad jag tyckte om Isakssons bidrag? Jag har redan glömt den. Så han funkar uppenbarligen inte på mig.

BWO fick sällskap till finalen av en Frida med hiphopattityd, som blev så rörd över framgången att hon mer eller mindre grät sig genom andra framförandet. Också en sån låt som kan bli en succé på dansgolven, om jag får gissa. 

Nu är det sovdags. Om jag ska hinna bli frisk till nästa lördag.


 

...i lungorna, främst. Ja, det kunde varit mycket värre. Med den tidigare avhandlade astma-förkylningen i färskt minne är jag glad att det inte utvecklat sig åt det hållet den här gången, men ändå...! Jag är trött på att vara sjuk och orkeslös.
Min mosiga hjärna kan för tillfället inte återkalla vad jag åt i början av veckan, men jag misstänker att det blev en del näringsfattigt snabbskräp. Det var natten mellan onsdag och torsdag som jag även misskötte mig med sömnen - jag kanske kan skylla på Internetmissbruk? - och kände plötsligt det omisskännliga symptomet "ont i halsen", vilket indikerar början på förkylning. Sen var det kört. Nu verkar det ha vänt, jag har passerat det värsta. Men det är ännu en bit kvar.

Okejdå, jag är väl lite vidskeplig då. Det visade sig att det där med TV:n egentligen var ganska lätt åtgärdat, om än inte helt logiskt. Efter att jag dragit ur sladden till digitalboxen och sedan bara satt i den igen, funkade den med ens alldeles som vanligt igen. Märkligt, men en omstart var alltså vad som krävdes.
Jag hade just sett klart på melodifestivalen i lördags, då de där tekniska problemen slog till. (Det handlade alltså inte om att jag inte kunde slå på TV:n, utan snarare att den plötsligt inte gick att stänga av...) Spontant trodde man ju det var något med fjärrkontrollen, då det inte gick att byta kanal eller nånting, men efter att ha konstaterat att batterierna var hur färska som helst förstod jag att kruxet tydligen satt i själva lådan. Och då är det inte lika uppenbart vad som kan vara fel. Nå, nu är det bra igen.

Så, nu lyckades jag kapa åt mig en osökt anledning att kommentera andra deltävlingen i schlagerfestivalen då. Ja, det var ju faktiskt lite uppfriskande att Carola inte vann - återigen. Jag tillhör nu inte alls dem som går omkring och irriterar mig på henne eller tycker hon är dålig, men förra gången kändes hennes seger nästintill uppgjord i förväg, med tanke på att det varken var första gången eller någon särskilt anmärkningsvärd låt. Kunde därför inte låta bli att småle lite åt söndagens löpsedel där hon melankoliskt konstaterade att "kanske har svenska folket tröttnat på mig nu". 
Beträffande det övriga startfältet: mja... Vad ska man säga? Jag har redan hunnit glömma en hel del. Sanna Nielsens vinnande bidrag har inte etsat sig fast; som den patetiske singel jag är satt jag ju såklart mest och begrundade hur snygg hon är. Och så var det lite kul att den där gypsy-Bregovic-ompabompa-pizza-låten gick så otippat långt som den gjorde. Undrar vad de säger nere på Balkan om vi svenskar kommer med den? Kommer de att uppfatta det som en hyllning eller ett hån?

Igår klantade jag till det i sömnen så att jag lät bli att vakna, och därmed missade plugget. ... Ja. Vad jag lite omständigt försöker säga här, är att jag försov mig. Dumt.
Min dag blev dock lyckad i övrigt. Bloggpolaren Jenny, den ganska nyblivna mamman, har sedan tidigare inbjudit mig att vid tillfälle haka på den dagliga barnvagnspromenaden, och med det oemotståndliga vårväder som nu rådde så var ju saken bara avgjord. Lille Ed sov sött och vaknade igen lagom till kaffet hemma (men fick själv nöja sig med den vanliga maten). Jenny, som har haft tid att studera hans olika ansikten, brukar på ett lättbegripligt och översiktligt sätt beskriva Ed efter hans humör; han kan vara glabebis, argbebis, sovbebis, vrålbebis, osv. Mestadels är han faktiskt gladbebis, och så även igår. Förutom då han råkade slå sig själv i huvudet med sin skallra. Inte så lätt det där, innan motoriken satt sig ordentligt.
Och katterna Helix och Loci, som jag aldrig träffat förr, betedde sig som om de känt mig hela livet. Det är ju smickrande. 

Vårvädret står sig, och jag har redan hunnit vara ute en bra sväng. Nu måste jag dock försöka få något gjort inomhus också. Jag behöver bara kasta en blick här på skrivbordet för att inse vad jag flyr ifrån. Dags att plocka fram papperskorg och dammsugare.

En, åtminstone en, revolutionerande sak har skett senaste tiden. Jag har blivit med soffa. Min första egna, överhuvudtaget. Ett av skälen till att jag sällan bjudit hem folk är just det där: "vart ska de sitta nånstans?" Alla möjliga finurliga lösningar har jag haft. Sittkuddar, trälådor med möbeltassar och för all del diverse köksstolar, pallar o. dyl, men en riktig soffa har aldrig funnits hemma hos mig. Det närmaste jag kommit är ett par begagnade tågsäten (dessa har man kunnat läsa om för ett par år sedan här i bloggen) som jag fick låna på obestämd tid av min järnvägsfrälsta kompis Togge.
Visst visst, störthäftigt och trendigt och coolt och allting med ett par tågsäten hemma, men att bre ut sig i dem kan man ju glömma. Det är som att sitta i en biofåtölj. Om ni visste hur jag längtat efter att få ligga framför TV:n nån gång, som en äkta soffpotatis, istället för att sitta i stram nyhetsuppläsar-pose hela tiden. Sätena får äran att förpassas till hallen och bli ta-på-sig-skorna-bänk tills Togge vill hämta dem igen.

Foto finns ännu inte, men det är en grå bäddsoffa från Asko, prissänkt från drygt 4000 till ca 1400. Som hittat, får man väl säga. Helena råkade vara på besök då leveransen skedde, och då det uppdagades i närmsta bekantskapskretsen att soffans ankomst skulle komma att sammanfalla med damsällskap, fick jag givetvis en och annan ironisk pik om att det vore perfekt läge att "provhångla" den nya möbeln. Jag måste dessvärre göra smilfinkarna ifråga besvikna; något sådant skedde icke.

...och som om det inte räckte med nya sittplatser, har jag dessutom skaffat brevkorg. En såndär som man sätter på insidan av dörren, under brevinkastet. Jag är så trött på att ha hallmattan full av allehanda papper då jag kommer hem på kvällarna. Bekvämare om det samlas prydligt i en korg istället, så kan man sortera sen utan att behöva krypa på golvet. 

Nöjd... Oj, det är mitt i natten...! Sovdags.

Jag minns ännu en ångestfylld och sömnlös natt i lägre tonåren, den sista på jullovet innan plugget åter skulle braka loss på morgonen, och jag ville verkligen inte... Exakt vad som kallsvetten och våndan handlade om har jag förträngt, fast jag gillade aldrig grundskolan överhuvudtaget, så terminsstarten i sig kanske räcker som förklaring. Och jag minns också hur jag, där jag låg och vred mig i sängen, hade fått en låt på hjärnan; en sång som i sammanhanget ekade i mitt huvud närmast som ett hån. Jan Malmsjös hurtfriska dänga Bättre och bättre dag för dag, ett nummer som fullkomligt flåsar av cylinderhattar, champagne och konfetti. Det var exakt så jag inte kände mig.
Häromdagen snuddade den där texten vid min minnesnerv igen, men denna gång med mera fog och träffsäkerhet. Ty den tidigare nämnda vidriga förkylningen som så när kändes kunna ta kål på mig har äntligen dragit förbi och lämnat mig i stor lättnad. Just nu är det verkligen bättre och bättre dag för dag. Halleluja.

Det är sen lördagkväll. Somliga skulle kanske säga att steget från Jan Malmsjö till Melodifestivalen är långt, men jag passar på att ta det klivet ändå. Har slötittat på första deltävlingen ikväll och är just inte alls överraskad över resultatet. Dansbandssångaren Sjögren med en latinoklingande ärkeschlager och förhandstippade lilla Amy Diamond med en låt jag redan glömt gick vidare till final. Och ja, just de två bidragen var nog de bästa i det här urvalet. Men det kan nog bli (ännu) bättre.

Ett glas cola har hällts upp och skall avnjutas. God fortsättning på denna helg, som befinner sig i halvlek.

En storm drog förbi inatt, och när jag märkte av vartåt det barkade såg jag till att rädda saker från balkongen. Jag missade dock det lilla IKEA-växthuset av trä som stod på ett fönsterbleck, och nu på morgonen fann jag det i spillror över golvet. Tack och lov var det tomt. Vad som än mer visar på ovädrets styrka var att jag, då jag senare kom ut från porten tre våningar nedanför, fann en av mina trasmattor liggande där på asfalten. Den låg alltså på balkongen innan, men jag hade faktiskt inte reflekterat över att den försvunnit.

En förkylning blåste visst in någonstans ifrån också, jag känner mig alltmer krasslig för varje timme som går. Typiskt, såhär inför helgen och allt. Inte för att jag hade fullspäckat schema, men ändå. Hoppas på att vara någorlunda återställd på måndag i alla fall.