Effell's blogg

Om mindre än en halvtimme skall jag (återvända) ned i tvättstugan med nästa lass. Kl. 11 skall tvätten vara gjord, och jag skall åka till "jobbet" och vara vaktis i några timmar. Så egentligen har jag inte tid att sitta här och datanörda nu. Jag måste gräva under möblerna efter strumpor som hamnat i skymundan, typ.

*Suckar* Ja, den här lägenheten är en ungkarlskvart. Undrar om allt skulle ha sett helt annorlunda ut nu, om t.ex. den där dejten i julas hade lyckats...? En av anledningarna till att det blir så här ostrukturerat och stökigt är ju att jag inte har någon annan än mig själv att ta hänsyn till härhemma. Så fort jag vet att jag ska få besök, däremot, städar jag ju så svetten dryper. Även när jag hade de två innekatterna här förra sommaren hade jag det betydligt renare än nu, eftersom jag begrep att de behövde en hygienisk miljö att leva i. 

Onsdag. Närmare bestämt askonsdag, på almanacksspråk. Enligt gammal kristen tradition skall den fyrtio dagar långa fastan före påsk börja idag. Igår var det således fettisdag, d.v.s. sista chansen att goffa i sig nån gigantisk semla innan det är dags att banta i sju veckor, typ. Parallellen är tänkt att dras till de fyrtio dagar Jesus sattes på prov i öknen, men motstod att falla för de frestelser som bjöds honom. 

Som en ödets ironi är det också den 25:e idag. Den klassiska löningsdagen. Det är idag folk får pengar och kan börja frossa lite, efter de senaste dagarnas ofrivilliga återhållsamhet. Ungefär. Är det den frestelsen man ska motstå kanske?

Det finns, enligt somliga, egentligen ingenting som säger att fastan måste handla om att avstå från just mat. Man kan t.ex. lite cyniskt säga att i den sorts samhälle Västerlandet är idag skulle en fyrtio dagars strejk från dataspel, Facebook eller MSN vara tillräckligt kännbart för många. Poängen skulle alltså kunna vara att helt enkelt bryta någon onödig vana. Då jag pluggade teologi var det en del i klassen som under fastan försökte sluta röka eller avhålla sig från fikat på rasterna. Och säkert finns det ett inslag av tävling och utmaning i alltihop. Fastetiden blir liksom en ursäkt för att testa sin egen självdisciplin under en viss, begränsad tid.

Jag funderar på hur jag själv lämpligast skulle kunna "sätta mig på prov", för att använda ett bibliskt uttryck. Det finns ganska mycket att välja på, men den röda tråden i min egen problematik är nog snarare vad jag inte gör, än vad jag gör. Då jag flyr verkligheten i en videofilm eller av bekvämlighet köper snabbmatstakaway, handlar det ju egentligen om att jag undviker att göra sånt som jag vet att jag borde. Låt sedan bekvämligheterna bli återkommande vanor, och vips har tillvaron blivit en trögflytande soppa - inte så mycket p.g.a. dumma saker du gjort, utan p.g.a. bra saker du inte gjort. Slutsats: min fasta borde faktiskt handla om att bara rycka upp mig och ta tag i den där dammiga högen, den där överfulla inkorgen av att-göra-prylar.

Förlåt. Det kanske var smaklöst av mig, men jag kunde inte motstå att klämma in denna vits i rubriken, med tanke på temat. Jag har kollat på TV4:s tittarombudsmans ("Titto") program, och veckans klagomål har i mycket handlat om den obehagliga trailern för den ännu obehagligare dokumentären om duntillverkning. Många har tyckt att redan påannonsen, vilken rullas om och om igen, dag ut och dag in, visar alltför brutala sekvenser. Folk har mått dåligt och fått sömnlösa nätter utan att ens ha sett själva programmet som det gäller.
Tyvärr måste jag säga att jag själv snarare får motsatt problem: när jag matas av samma otäcka bilder gång på gång sådär finns det nästan en risk att jag blir lite avtrubbad. Och frågan är om det är särskilt mycket bättre...?!

Ingen tvingar mig att ha TV:n påslagen i flera timmar, det är sant. Särskilt inte då jag knappt tittar, utan långa stunder mest har den som något slags surrogatsällskap i bakgrunden. Men så kan jag ju också vittna om att en dag med TV4, eller vilken kommersiell kanal som helst, innebär att du matas med samma reklaminslag och jinglar ganska många gånger på ganska kort tid. Jag har väl inte direkt suttit och räknat, men ibland känns det som flera gånger i timmen. (Hoppas det är ikväll de visar den där Rosa Pantern-filmen; jag är såå trött på trailern, så jag vill bara att det ska vara förbi...!)

En annan fråga som ombudsmannen fick, och som jag tyckte var intressant, gällde programmet Sveriges värsta bilförare. Det trafikpedagogiska perspektivet är ju bra, men varför göra glättig och humoristisk underhållning av det, undrade någon. Är det verkligen något att skratta åt när en människa beter sig som en hispig galning bakom ratten, med tanke på hur illa det kan sluta om det är på riktigt, ute i verkligheten, så att säga? Det är faktiskt tänkvärt.

Nu ska jag i alla fall försöka förmå mig att stänga av TV:n för idag. Eller tills ikväll... Det finns en viss risk / chans att jag vill se Melodifestivalen. Kanske för att jag inte hunnit bli trött på den trailern ännu?

Satt nyss o diskuterade den normala förkylningens olika faser med brorsan, på MSN. Min erfarenhet är att det alltid börjar i halsen, och han ansåg att den sista och avslutande fasen är hostan. Jag vet inte. För mig brukar ibland snorandet hänga i länge, även efter att jag i övrigt blivit frisk. Men hursomhelst...

Faktiskt tror jag att halsont-fasen, det där första dygnet typ, är det jag avskyr mest med alltihop. Dels för själva frustrationen med att inse att "Jaha, nu är det kört. Nu har jag minst en veckas sjukdom framför mig!", och dels för att jag hatar den där känslan av att knappt kunna svälja dryck utan att det gör ont. Kanske har det lite med kontrollbehov att göra. Helt plötsligt rår man inte över hur man mår, och kan bara vänta.
För mig som har medfödd astma finns ju dessutom en extra dimension, ett riskmoment. Vid några tillfällen i livet då jag haft kraftig förkylning eller influensa, har det satt sig på luftrören på ett sådant sätt att mina vanliga mediciner slutat hjälpa. Åtminstone tre gånger har jag fått sådan andnöd att jag fått åka in till akuten för att få andas in starkare saker istället, och proverna har oftast visat att sjukan övergått i lunginflammation. Så jag är numera alltid mycket vaksam på hur det känns i luftrören när jag är förkyld.

Just den här gången har jag kanske mer än tidigare följt de olika stadierna. I förmiddags kände jag t.ex. själva ögonblicket då den oövervinnerliga nästäppan, proppen som gör att huvudet känns som en snorfylld ballong, plötsligt bara släppte och övergick i flytande, "snytbar" form. Såå mycket bekvämare vid jämförelse. Då kan man i alla fall påverka situationen.

Och jag kan ju återknyta till mitt tidigare inlägg om träningsplaner. Det kanske är bra att förkylningen kom nu, så att jag liksom "har det gjort".
Min erfarenhet är att fysisk ansträngning - särskilt om man är ovan - ger tillfälligt sänkt immunförsvar. Därav fenomenet att du efter två-tre första gångerna på gymet blir sängliggande i grym influensa istället för att känna hur du blir friskare. Och så kommer man av sig i sina målsättningar, tappar sugen och bestämmer sig för att motion bara är ett farligt självplågeri... Så har det i alla fall varit för mig. Men så snart jag blivit helt återställd (plus några dagars "säkerhetstid" för att slippa återfall) kanske jag har ett perfekt läge att sätta igång vad jag skrivit om förut...?

*Sneglar på kokbokshyllan* Om vitlök, citrusfrukt och paprika ska bli mina bästa vänner kanske jag borde lära mig några fler recept.

När jag p.g.a. förkylning försätter mig i karantän hemma, blir det såklart en del TV-tittande om dagarna. Gårdagens replik-som-dröjde-sig-kvar kom från The Simpsons, och var väl tänkt att vara av det ironiska slaget. Den cyniske krögaren Moe betonar sin ensamhet med kommentaren: "Det är väl bäst jag går hem nu. Det kan ju vara någon försäljare som vill ringa, eller så."

Telemarketing. Är jag ensam om att vara trött på dem? Det är energibolag, teleoperatörer, pensionsfondförvaltare och dagstidningar i en salig blandning, eller erbjudande om prenumeration på cd-skivor, kalsonger eller tandborstar. I bästa fall är det någon form av välgörenhet.
Och om det bara vore i telefon... På strategiska platser på stan svärmar "värvarna" med sina västar och pärmar, eller abonnemangssäljarna vid sina ståbord i galleriorna. Målmedvetet och envist jagar de efter ögonkontakt och försöker inleda samtal. Rent intellektuellt förstår jag ju mycket väl att de själva inte representerar sina arbetsgivare mer än till namnet, utan bara är utbytbara anställda som försöker få sin egna ekonomi att gå ihop på en usel, provisionsbaserad lön. Inte konstigt om de utstrålar desperation. Tyvärr betyder det inte (längre) att jag ids eller har råd att känna sådan sympati att jag tillmötesgår det hela genom att öppna plånboken.

Men det finns också en företeelse som stundom förväxlas med försäljning. Jag tänker på marknadsundersökningarna, de som samlar siffror på alltmöjligt genom att låna några minuter av vår tid för att fråga oss vad vi tycker och tror om allt möjligt. Även dessa förmedlar sig ofta telefonledes på bästa middagstid, och riskerar därför att i de betydligt flertaligare handlarnas kölvatten mötas av vår irritation och avvisas. Trots att de inte ens försöker sälja något. Inte direkt i alla fall. Möjligen kan jag i ögonblicket ställa mig frågan hur jag ska kunna veta om personen som frågar efter mitt postnummer har ärligt uppsåt, eller om det inte lika gärna skulle kunna vara proffessionellt bluffmakeri. De som har ringt mig har jag hursomhelst bedömt som äkta. 

Igår måste ha varit Stora Statistikdagen, för inte mindre än två stycken olika "utfrågare" ringde mig under en och samma kväll. I det ena fallet handlade det om vilka tips- och lottospel jag kände till, och den andra undrade hur min livssituation såg ut i stort (i förhållande till ålder, kön, hemort och sånt, antar jag). Jag svarade artigt på alltsammans, då jag nästan blir tacksam över att en främling kan ringa mig i något annat ärende än att försöka kränga på mig något.

Jag är, gissar jag, en av de där som ganska sällan blir sjuk om man jämför med medelsvensson. Förkyld i genomsnitt  kanske ett par veckor om året. Tidvis har det varit mindre än så. Och att jag klarat mig nu under perioden november-januari är ett smärre underverk med tanke på att jag bombarderats med baciller för både förkylning, influensa och kräksjuka från alla håll. Jag menar, jag har bekanta som tycks vara konstant småförkylda halva året, ungefär.  Förebyggande vitaminpiller, KanJang och äppelcidervinäger har på något sätt hållit mig flytande, men till slut hinner verkligheten likväl ikapp en... Nu sitter jag här och snörvlar och fyller papperskorgarna med näsdukar.

Och trots att det händer mig såpass sällan känns det alltid lika irriterande välbekant. Som om det var igår. Som om jag verkligen inte har tid med det, trots att jag just nu har färre tider att passa än många andra. Rastlösheten och tröttheten för en jämn kamp; sömnlösa nätter p.g.a. svullen hals eller täppta näsborrar och samtidigt måste jag dagtid behärska mig från att springa ut i kylan för att "bara" köpa det eller göra det... Man märker hur frihetsberoende man är i de här situationerna då man faktiskt inte kan eller bör göra vad man vill.

Krya på mig!