Effell's blogg

Innan jag skriver något annat här har jag lovat er en uppföljning på föregående inlägg; en ”Effell som sjukling Del II”. Så här kommer den.

Det är underbart att vara frisk när man verkligen är det. Jag vaknade med lätt migrän, yrsel och flimmer i huvudet och allmänt morgonillamående imorse, och var väl rädd att agendan för dagen därmed var satt. Men gudskelov hade jag fel. Nån gång före lunch släppte det och jag började plötsligt må ”normalt” igen, och med en gnutta perspektiv uppskattar man faktiskt just det: att bara få må ”normalt”.
De ungefär två dygn jag tillbringade i sjukhusligt förvar för en vecka sedan blev precis en sådan tankeställare. Tänk vad skönt det är att inte vara sjuk egentligen.

Ett lasarett innehåller ett intensivt koncentrat av detta samhällets hela ohälsoelände; i korridorerna linkar sida vid sida medtagna representanter för alltifrån hjärtsvikt till stroke. Min egen lunginflammation kändes som en barnslig petitess då jag natten igenom lyssnade till det högljudda, utdragna rosslandet från sängen mittemot, och i sängen bredvid min låg en krampaktigt förvriden man som även mentalt tycktes ha glidit in i dimman. Under dagen, då man sysslolöst vankar i korridorlabyrinterna, tar kaffe ur den framsatta pumptermosen eller ser på TV i dagrummet, förändras omärkligt sovsalslandskapet under tiden; patienter slussas vidare till nya avdelningar eller skrivs ut och nya kommer genast i deras ställe. Plötsligt har man nya grannar, just när man var i färd med att lära känna de föregående. Eller också är det du själv som plötsligt får besked om att du skall flyttas, som skedde med mig under andra natten.
Kanske var det mina anlag för panikångest som låg och spökade i kulissen, men de här dagarna präglades för min del av en pyrande känsla av rastlöshet och frihetslängtan. Jag övertygade mig om min rent praktiska frihet genom att vandra ned till stora foajén, kliva ut på gatan vid bussterminalen och dra i mig utomhusluften. Ville jag så kunde jag rymma när jag ville, och det var väl just det jag behövde känna. Men faktum kvarstod att jag var klädd i landstingets patientskjorta och hade en kateter uppkörd i armvecket... så den faktiska verkligheten skulle ju under alla omständigheter gjort sig påmind.
Det är ganska långtråkigt i lasarettmiljön för den som liksom jag vaknar i gryningen. Och alla väntar man ivrigt på ronden, avdelningsdoktorns senaste utlåtande. Vem skrivs ut och vem blir kvar? Vem drar vinstlott idag?

Men en mycket lärorik upplevelse var det, icke minst genom människorna jag sett och träffat. Den 84-årige strokepatienten som numera så gott som bodde på sjukhuset, men likväl hade en distanserad och positiv syn på livet. Den dystra och diskret gråtande anhörigfamiljen som tillbringade timtal vid sin släktings bädd. Hon hade väl antagligen fått sin slutgiltiga ”dom” av läkarna, åtminstone att döma av frändernas lojala uppslutning och sorg. Och han som vrålade som i plågor då han ville påkalla uppmärksamhet. Tjejen med droppställningen lämnade rummet så snart han satte igång, hon kanske tyckte det blev för mycket. De inhyrda tolkarna som stundom dök upp för att bistå, då en patient var icke svensktalande.
Somliga talade jag med andra inte, men en ödmjukhet föddes hos mig inför tanken på alla dessa skiftande öden. Livet är inget att ta för givet, och jag hade kommit lindrigt undan, då jag som en "fri man" stod och handlade mina nyss utskrivna piller på apoteket på onsdagen. Jag kunde återvända. Det är inte lika lätt för alla. Och nu handlar det om att inte bli glömsk, att ännu hålla fast vid det jag svor redan under den där astma-natten: att bara jag får vara frisk skall jag tänka på att uppskatta livet och inte beklaga mig över sådant som egentligen är vardagens småsaker.

Jag har medfödd (troligen ärvd) astma, som dock är av den godartade sorten såtillvida att den i princip skall kunna tränas bort med motion. Problemet är att jag inte brytt mig. I grundskolan avskydde jag idrott och som vuxen har jag helt enkelt slöat till och blivit lat. Därför har den onödiga sjukdomen från gång till annan kunnat poppa upp och ge sig tillkänna, oftast då i samband med någon förkylning eller influensa.
Men som ni vet är minnet kort, och då man tillfrisknat blir man kaxig igen, och tar inte så hårt på varningssignalerna.

I fredags eftermiddag började jag känna det där omisskännliga och mycket irriterande sticket i halsen som signalerar ”Du är vrålförkyld imorgon.” Förkylningen följde mycket riktigt det vanliga förloppet med halsont, olika stadier av snuva och heshet enligt ett visst schema. Så långt var väl allt ungefär som det brukar. Men den rastlöse och otålige Effell, den oförbätterlige vanemänniskan som vägrar sitta still, luta sig tillbaka och bara ta det lugnt, gjorde naturligtvis det fatala misstaget att under lördagen och söndagen likväl ignorera symptomen. (D.v.s, jag drog på stan och försökte jobba i målarhörnan ungefär som vanligt.) På söndagkvällen började min astma göra sig kusligt påmind, och på natten kom själva smällen: andningssvårigheterna slog mig med sådan kraft att mina vanliga mediciner blev verkningslösa. För att göra en lång historia kort hamnade jag nästa dag på Karolinskas akutintag i Flemingsberg, ditskjutsad av mina föräldrar. Jag var i ett bedrövligt skick, och inhalationen av den luftrörsvidgande gasen vad-den-nu-heter kom som en förlösning och pånyttfödelse.

Och där kunde ju sagan varit lyckligt slut… Efter nästan en dag på akuten med provtagningar, röntgen och dessemellan allmän lång väntan, stod det emellertid så klart att jag skulle bli inlagd. Jag hade låga värden av kalium och dessutom en smärre ansamling av vätska i ena lungan, och detta tålde att undersökas. Senare konstaterades lunginflammation.

Efter ca två dygn av oro, sömnlöshet och hemlängtan är jag nu i tryggt förvar hemma hos föräldrarna, knaprandes antibiotika och cortizon. I nästa blogginlägg, då jag förhoppningsvis piggnat till lite, ska jag skriva lite mer utförligt om min lasarettvistelse.
Jag har fått en lärorik påminnelse om hur sköra vi människor egentligen är.