Mina röda ögon

"Jag ser ju på dig att du är jättetrött!" sade Per och såg mig allvarligt i ögonen. Utan någon lokaliserbar anledning stämde det dessvärre, och trots studentpubens gemytliga och välkomnande lugn och min nyliga middagslur, kände jag precis det svaga illamående som jag förknippar med svimkänslor och lågt blodtryck. Min bror kommenterar stundom att mina ögon är blodsprängda. Tro fördenskull inte att jag är någon (i fysisk mening) hårt arbetande person, men en mental oro har vuxit sig allt starkare med veckorna som gått. 
Jag är till stor del på eget bevåg försatt i en föga avundsvärd situation och har en hård höst framför mig. Utbrändheten lurar runt hörnet. Endast en av de tre omtentorna föll väl ut, och det gigantiska ämnesblocket Systematisk teologi väntar ännu på att jag ska lyckas bestiga det utan att ramla ned. Tredje försöket härnäst. Om herrar som Nietzsche, Hegel, Kant, Feuerbach, Kierkegaard och Barth hade hållit sig tysta på sin tid, hade min utbildning varit mycket lättare.

Studierektorn kommer att föreslå mig att gå ned på halvtid en termin för att komma i fas. Det innebär att alltihop kommer att ta ännu längre tid, och som det är nu är det i princip familjen som försörjer mig eftersom mina innevarande poäng inte räcker till studiemedel. Jag kan välja att strunta i varningarna och köra på som vanligt; göra nya försök på de gamla tentorna parallellt med allt det nya, eftersom det ju funkar i teorin... "Tänk inte så mycket, gör det bara!" Helfart eller halvfart är själva frågan. Heltid eller halvtid.

Diakonissan som hörde min predikan förra skolåret förmanar mig att inte ge upp. "Du har talets gåva, du ska bli präst!" Det tråkiga är att talövningarna och retoriken, det som kanske är det enda som egentligen är avgörande för yrkesvalet, är också det enda man inte får några poäng för under utbildningen, det enda som inte betyder något för betygen. Alla dessa vänner som försöker råda mig på olika sätt, som kommer med råd och vänliga tillrop, de kan komma att bli en livlina. För jag är livrädd.
Det är just den skräcken som är problemet, att jag redan från början bestämmer mig för att saker och ting inte kommer att fungera, att allt är meningslöst. Någon klok person har sagt att 'då du varit en vecka i Kina tror du att du vet allt om Kina, men då du varit där i en månad inser du att du inte vet någonting alls', och precis den känslan infinner sig hos mig varje gång jag börjar fördjupa mig i min kurslitteratur.

På väg hem från studentpuben i natten låg den obesvarade frågan innanför revbenen. Vad är rimligt? Borde jag helt enkelt inse att jag är misslyckad som student och gå ned i studietakt?

Då jag skulle äntra rulltrappan slog en valaffisch emot mig: "JA till heltid!"

Kommentarer:
Postat av: Pudel-Anna

:-( STÖRSTA kramen till dig!!!!!

Postat av: TinaSol

Jag tror att själva beslutet är det svåraste. Sen hoppas och tror jag att det blir bra och löser sig hur du än gör. Tänk på att det är en svår utbildning du går.Tappa inte tron på dig själv. Men jag förstår om orken tryter emellanåt. Kanske en spontanfika i nästa vecka? Har mkt ojämna vikarietider och har svårt att planera, men det vore trevligt att ses lite. Kram

2006-09-08 @ 18:32:17

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback