Effell's blogg

Imorgon har jag min första vanliga salstenta på åratal. Har varit bortskämd med att nästan enbart ha hemuppgifter och uppsatser väldigt länge nu. Så jag har liksom tappat vanan inför det här korvstoppnings-pluggandet.

Så håll tummarna för mig. Imorgonkväll, några timmar efter tentan alltså, ska jag i alla fall ut och njuta av den s.k. Museinatten: museerna i Stockholm håller sent kvällsöppet typ fram till midnatt och kör en massa extraprogram.

Jag missade en buss igår, på grund av att jag har alldeles för många fickor på mina byxor...

Ja det är sant. Här i Stockholm är vi många som kör med s.k. 30-dagarskort, alltså en månadsbiljett som gör att man kan åka obehindrat med kollektivtrafiken. Det där kortet bär man ju gärna lättillgängligt i nån ficka så man kan håva fram det så snart man passerar en busschaufför eller spärren i tunnelbanan. Men då gäller det att också stoppa tillbaks det i samma ficka sen, så man hittar det tillräckligt snabbt nästa gång det är dags... och där är jag mycket inkonsekvent eftersom jag ofta har händerna fulla. Och bär man både jacka med fem fickor och brallor med tio(!) fickor, så har den där biljetten många ställen att hamna på i ett ögonblick av obetänkt bekvämlighet.

Apropå bussen - och då tänker jag närmast på morgonbussen till jobbet/skolan... Jag är numera tillräckligt gammal för att kunna gnälla och säga "Det var bättre förr!" Eller också har man kort minne. För visst är det väl mera trängsel i rusningstrafiken nu än för bara tio år sen?! Vi måste ha blivit fler... Man märker att det inte längre finns någon sittplatsgaranti, liksom.
Det räcker med att en skolklass ska på friluftsdag för att det ska bli halvkaotiskt, vilket jag erfor häromdan. Turen tog längre tid eftersom det gick långsammare att packa samman resenärerna så alla skulle få plats. Jag förutspår därför [Effells blick förlorar sig nu i ett bortom, och får en profetisk glans] att man kommer att bli tvungen att införa speciella skolbussar även i tätbebyggt område.

Riktigt roligt blir det om halvannan månad, då snön kommer...

Att bryta invanda mönster är något jag är mycket dålig på. Och rädd för. Det är så tryggt att gå samma slinga om och om igen, för man känner igen sig hela tiden. Man slipper bli överraskad. Och om miljön längs slingan förändras så att man ändå blir överraskad, så vet man ju fortfarande hur det var innan. Man har bara tagit del av en mycket lokal vidareutveckling. Den väl upptrampade stigens damm och grus är lika välbekant under fötterna som linjerna i min egen handflata. Om man däremot lämnar slingan och placerar sig någon helt annanstans, vet man plötsligt ingenting om vad som föregått det man har omkring sig och vad man borde vänta sig. Det tar lång tid att assimileras, att bli en del av ett sammanhang, att få ned rötterna tillräckligt djupt i jorden.

---------
En del av er som läser detta undrar nog hur jag tänker, för ni är kanske vana att tänka precis tvärtom. Man vill väl ändå inte växa fast på ett ställe?! Det är väl snarare när saker blir sådär välbekanta och förutsägbara som det är obehagligt?! Det är ju då man vill dra vidare och slå sig ned på någon avlägsen plats där ingen känner en. Eller?
Ja, numera förväntas man nog tänka så. Hela systemet är inställt på det. Vi ser det i varannan platsannons; formuleringar i stil med: "Du är en initiativrik och äventyrslysten person med smak på livet och en lust att upptäcka..." Med laptop-portföljen i handen, färsk malariavaccination och ordnade visumpapper och blicken vid horisonten skall du oförskräckt kasta dig ut.  Annars har du inga visioner och är en kuf.
---------

Förlåt mig för att jag har den obegripligt dåliga smaken att trivas med att vara ett inventarium. Förlåt att jag inte riktigt hänger med. Men kanske kommer jag en dag ifatt. Om det nu ska vara nödvändigt...!

Har varit och röstat i kyrkovalet. Det känns bra.

Folk är konflikträdda, flata och bekväma. Sådär så att de inte ingriper när de ser någon göra något väldigt fel. Det är nog något vi alla tycker och retar upp oss på. Och riktigt skamsen och nedstämd blir man då man kommer på sig själv med att vara just en av alla dessa fega, som blundar och passerar... Man är helt enkelt medskyldig till den kollektiva vem-bryr-sig-attityden.

Visst, det var en lång dag och jag var rätt trött efter studier, seminarium och dessutom ett hastigt påkommet biobesök ovanpå det. Sista timman på dygnet var inne, och jag och kompisen M. hastade mot Centralstationen för att passa en tågtid. Man ville hem, friktionsfritt.  
Men vid ett övergångsställe i ett gathörn råkade vi mer eller mindre passera rakt genom ett begynnande slagsmål. En kille var tydligen fast besluten att spöa upp en annan, och hans gäng svärmade lite osäkert runtomkring. En kniv blev synlig, och vi 'icke inblandade' drog genast på oss skygglapparna, ökade takten och skyndade förbi. Några sekunder senare blev vi omsprungna av samma kille som nyss varit urförbannad. Fortfarande med vapnet i handen flydde han hals över huvud, och blicken han kastade över axeln röjde en plötsligt tillnyktrad insikt.

Från långt och tryggt avstånd vände vi oss om och kunde se hur ett par personer (ur 'gänget' tror jag) hjälpte den andre killen att lägga sig ned på trottoaren... De knäböjde över honom medan folk till synes ovetande rörde sig runtomkring. Och vad som egentligen hände vet jag inte. Var det ren chock som fick honom där att segna ned efteråt? Hade han fått ett skärsår? Eller var han rentav döende...?! Det sistnämnda rimmar ganska väl med den desperation med vilken gärningsmannen löpte iväg.

Det är här skamkänslan och ångern kommer in. Borde inte jag / vi egentligen ha gått tillbaka i det ögonblicket och försökt hjälpa till på något sätt? Facit är i alla fall att vi obehagliga till mods promenerade vidare mot stationen istället. Varför egentligen...? Och inte såg det ut som om någon annan i närheten reagerade heller.

Okej, M. berättade faktiskt det hela för några poliser som stod utanför Centralen, och de lovade genast kolla upp det, men då hade ju flera minuter redan gått. Ja, man känner sig dum helt enkelt. Att man inte går emellan just när kniven befinner sig i högsta hugg kan väl vara förståeligt, men efteråt...! Vad är det man är så rädd för?! Är det själva känslan av att komma nära det otäcka som skett?

Att leva i nuet är något jag alltid velat lära mig. Antingen tänker jag tillbaka på det som varit eller också bekymrar jag mig för framtiden, och det är ett himla slöseri med värdefulla ögonblick. Men jag äger dessvärre min generations otålighet. Istället för att öppna ögonen och se mig omkring under tiominuters-promenaden till busshållplatsen ser jag endast transportsträckan som ett nödvändigt ont, då jag behöver CD-freestylens förströelse för att inte tråkas ihjäl på vägen.

På högskolan märker jag med all (icke) önskvärd tydlighet att tiden flyger just nu. Tentor som närmar sig, saker som inte hinns med, dagar som passerar fortare än man hinner reagera. Det enda som INTE gör sig någon större brådska är handläggningen hos Centrala Studiestödsnämnden. Jag vill ha pengar...! Nu.  *Kvider och skakar dammtussar ur plånboken*

Emellertid har jag förhoppningar om en underbar höst. På något märkligt sätt så tror jag på det.

Idag är första helt lediga vardagen på över en vecka, och det är skönt. Jag loggade nyss in på MSN för att kolla läget - ibland beklagar nämligen internet-vännerna att de ser mig där alltför sällan. Observera dock, att de flesta i min lista är sådana som antingen surfar från jobbkontoret eller är bredbands-påloggade från morgon till kväll vare sig de surfar aktivt eller inte. Så när jag går in möts jag inte alltför sällan (t.ex. idag) av säkert ett halvt dussin online men ingen som är tillgänglig. Det står "Upptagen" eller "Inte vid datorn" eller "Strax tillbaka", etc.
Det är nog av precis motsvarande anledning som jag själv sällan är online på chatten samtidigt som jag håller på med något annat. Det känns onödigt att jag syns där om jag ändå inte kan koncentrera mig på en konversation. Fast min MSN-uppkoppling är inte heller en sån som går igång automatiskt, utan jag loggar in manuellt.

Snart ska jag glida iväg till biblioteket och kolla in ett par gamla böcker på tyska som jag beställt fram. Får se om jag överhuvudtaget kommer att fatta något av dem. Och imorgon är det späckat schema - kanske besök på både Operan och Etnografiska muséet, samt kräftfest härhemma på kvällen.

P.S.  Jag är glad för alla de vänskapliga kommentarer som droppat in sen jag startade bloggen, men underteckna gärna på ett eller annat sätt. När kommentaren är helt anonym är det svårt för mig att veta om det är från någon jag känner eller inte. 

Det känns oroväckande bra... är det inte lite för bra för att vara sant egentligen?

Det är bara något halvår sedan jag bangade ur en utbildning (till lärare) som kanske skulle blivit min framtid och försörjning. Det hade verkligen varit på tiden, så länge som jag flummat runt på den ena fristående kursen efter den andra. Jag tog det själv som ett rejält nederlag. Min livsångest hade vunnit över mig igen. Och jag vågade härefter inte komma med några som helst löften... det kunde hända igen.

Men nu, när jag läser teologi och ev. siktar på prästyrket, känns allt så märkligt bra. Sådär så att jag nästan undrar om det inte egentligen är ett bedrägligt lugn. Borde det inte inträffa en mental katastrof för mig snart, som det brukar?! Mina hjärnspöken brukar aldrig vara långt borta.
En klassis beklagade sig idag vid lunchen över de kommande predikoövningarna, som infaller någon gång i vinter. Hon önskade hon kunde radera sig från listan, för blott denna förhållandevis lilla uppgift kändes hotfull och skrämmande. Jag kände igen mig själv. Det kunde varit jag, men konstigt nog är det nu istället jag som sitter där och ser fram emot det. Jag vill predika inför klassen, pastorerna och lärarna (och den videokamera som också skall finnas där). Att tala inför grupp torde vara en av vårt samhälles vanligaste fobier, och då lärarutbildningen drog igång i våras kände jag den. Att stå inför en blängande, idisslande högstadieklass och bli bedömd och testad: jag insåg som i ett slag vilken mardröm det skulle vara för mig... särskilt utifrån det faktum att det skulle handlat om ett yrkesval. Inte ett litet vikariat utan en livsuppgift på obestämd tid. Men att tolka och förmedla bibelord känns inte alls lika skrämmande. Kanske för att kyrkobesökare i allmänhet brukar vara frivilliga...