Effell's blogg

Jag kommer på mig själv med att ha nävarna knutna. Ett spänningssymptom, kanske en försvarsposition eller ett varsel om en kämpig tid att gå igenom. Eller är det i själva verket så alltid, att jag är stel och spänd? Som då jag brukade vakna om natten med outhärdlig kramp i endera benet. Eller den sura uppstötningen som plötsligt kom häromdan, eller halsbrännan.
Jag vecklar ut de krökta fingrarna, sträcker på dem nästan skamset. Vad är jag rädd för? Ganska mycket, förmodligen.

Jag försöker slappna av.

Jag förtjänar åtminstone det, lite söta hallon, köpta hos torghandlaren. Han var sjysst och lät mig ta hem en trälåda från hans container också.
Fikat hemma hos Lotta igårkväll var mycket gemytligt och överhuvudtaget småtrevligt. *Vinkar till eventuell ny bloggläsare, förresten*. Jag behövde det verkligen. Slösar bort grymt mycket värdefull tid på att gå och skrota i dystra tankar ändå, så lite distraktion med vänliga förtecken gör gott.

En viss läsare i San Diego blir kanske glad för nedan publicerade foto. Taget på mina föräldrars ytterdörrs-trappa för några dagar sedan.

Lite sömnsvårigheter. Bubbel i magen i negativ bemärkelse. Då behöver man goda minnen att falla tillbaka på. Jag ska välja ett ur högen. Så jag försöker tänka positivt, och ser till att den lilla saxen får följa med då jag går hemifrån. Ikväll skall jag på födelsedagsfika hos Lotta, som jag inte sett på nästan två år, och då tillkommer en delvis gemensam bekantskapskrets som bara möts i det sammanhanget. Jag tror att jag begärligt kommer att dra in den sociala samvaron i lungorna, likt livgivande syre.

Ja det var Eurovision Song Contest igårkväll. Och för er som inte vet, nej Carola vann inte. Hon kom fyra eller femma eller nåt sånt. Vann gjorde Finland, kanske för första gången någonsin. Och med vilket bidrag sen...! De skall nog ses snarare än höras, fast kanske inte av känsliga tittare...
Begreppet schlager tänjs mer och mer. I och för sig vet jag inte om det någonsin varit en lag att melodifestivalen ska bestå av typisk schlager, men det har ju varit så. Årets upplaga var halvt innovativ, halvt hemtam och igenkännlig. Sedan Sertabs seger för några år sedan märks det t.ex. att folklore är inne: mycket etno, folkdanssteg och nationaldräkter. Det är den ena trendlinjen, och den andra verkar vara att se sexig ut. Det var längesen jag upplevde så mycket medveten "bimboattityd" bland sångarna. Ja, den tycktes faktiskt medveten, man anade varje managers ord i bakgrunden: "Okej, din låt är väl ärligt talat medelmåttig här... men flörta med publiken, look sexy, vicka på rumpan, så ökar chanserna. Eller varför inte ett klädbyte mitt under showen?"
Som sagt, schlager och schlager, det är både hårdrock och hiphop och alltmöjligt som framförs. Själv tyckte jag Danmark var bäst med sin spralliga twistlåt, men de hamnade låångt ned... Det är väl jag som har skum (eller gammalmodig?) musiksmak helt enkelt.

Våren är något som går väldigt fort. Eller kanske snarare, den kommer stötvis, och varje punkt på checklistan avverkas nogsamt innan nästa hinner tas upp. Snödropparna och tussilagona är redan borta. Snart kommer maskrosorna att ha förvandlats till såna där fröbollar trots att det känns som de kom igår.

Ett av de mycket kortvariga vårtecknen här i stockholm är de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården. Ena dagen står de i full blom, nästa ligger de fallna rosa bladen strödda över asfalten. Men i år lyckades jag komma ihåg att ta ett kort av skådespelet medan det pågick som bäst. Scrolla en bit nedåt och håll till godo.

Egentligen har rätt mycket hänt, men eftersom jag har smalband (modem) hemma, så blir det sällan jag gör några omfattande uppdateringar här. Nu sitter jag dock hemma hos föräldrarna och har därmed ingen ursäkt att undanhålla er något...

Salstentor, omtentor och tredje-försöket-tentor duggar över mig. Det känns inte som om jag klarar någonting längre, förutom då examinationsformen råkar vara alternativ. Hemuppsats - inga problem. Munta - t.o.m ganska trevligt. Men i de flesta fall finns tydligen endast den gamla hederliga(?!!) salsskrivningen, då man förväntas ha proppat sig full med utantillkunskap som man sedan ska spy ut på skrivpapper. Min aversion sitter kvar ända sedan mellanstadiet, jag kan helt enkelt inte plugga så. Ingenting fastnar.
Om det var meningen att människan skulle ha allt i huvet skulle det inte finnas några bokhyllor! Jag älskar bokhyllor! Jag har tre stycken. Fulla!

I söndags drog min bror med mig på en numera traditionell långpromenad vid Järvafältet. Vi hade som vanligt våra kameror i högsta hugg, och jag dristade mig i ett tidigt skede till att fråga om man kan redigera ihop filmsnuttar som man tar med sin digitalkamera till en längre film. Detta ville brorsan genast bekräfta, så han filmade (mig) flitigt under dagen, och då vi återvände till hans lägenhet och dator, öppnade han redigeringsprogrammet. Det hela resulterade i det svartvita film-noir-mästervärket Fredrik marche dans la forêt, med dragspelsakompanjemang och allting. Denna gripande och oerhört genomtänkta kotfilm skulle omgående plocka hem ett otal priser i Cannes, gissar jag. Eller kanske inte. Synd att blogg.se tagit bort sin filmklippsfunktion, annars hade jag kanske kunnat delge er denna kulturyttring.

Ända sen jag första gången började ifrågasätta den välvårdade skolpojksklippningen och experimentellt började spara håret, någon gång i gymnasieåldern, har jag haft problem med att finna den perfekta frillan. Mitt envist låga hårfäste och ylletjocka kalufs gör att vanlig vattenkammad sidbena inte är att tänka på. Och om det snöar om mig, så är det inte nödvändigtvis mjäll - det kan vara min hairgel som krackelerat och förvandlats till flagor efter att naturen och tyngdlagen tagit ut sin rätt. Min lugg har nämligen redan i fosterstadiet bestämt sig för att den ska ligga spikrakt framåt. Som gräset tränger igenom asfalten, så besegrar min lugg både mousse, spray och vax. Inget utom frisörsaxen kan tämja den.

Eller rättare sagt: Inte förrän nu, vid 34 års ålder, har jag plötsligt begripit hur det där med frisyrgelé funkar. Man ska inte föna sig innan man applicerar geggan, utan den ska faktiskt på medans håret är blött.
Så... Om jag kör bakåtslickat och har hästsvans medan det torkar, så blir det snart stenhårt, och jag kan gå en hel dag utan att få håret i ögonen, vilket känns mycket ovant. Jag funderar på att hålla fast vid den här looken ett tag. Tills nån (annan än Mamma) klagar.

Det kan kännas så ibland. Tack till er som uttryckligen saknar mig här, det värmer. Det känns klyschigt att skriva att "det är mycket nu", men det stämmer. Och mitt kamp-flykt-beteende gör inte saken bättre. Okej, jag har en sommar på mig att komma i fas, men egentligen är det ju så onödigt. Det behöver inte vara så. Det kunde vara lugna gatan redan från början om jag bara kunde uppbåda disciplinen och hålla ögonen öppna.

Vårstädning i bostadsrättsföreningen imorgon. Och förhoppningsvis lite party hos Tiniz framåt kvällen.