Mera om sjuklingen

Innan jag skriver något annat här har jag lovat er en uppföljning på föregående inlägg; en ”Effell som sjukling Del II”. Så här kommer den.

Det är underbart att vara frisk när man verkligen är det. Jag vaknade med lätt migrän, yrsel och flimmer i huvudet och allmänt morgonillamående imorse, och var väl rädd att agendan för dagen därmed var satt. Men gudskelov hade jag fel. Nån gång före lunch släppte det och jag började plötsligt må ”normalt” igen, och med en gnutta perspektiv uppskattar man faktiskt just det: att bara få må ”normalt”.
De ungefär två dygn jag tillbringade i sjukhusligt förvar för en vecka sedan blev precis en sådan tankeställare. Tänk vad skönt det är att inte vara sjuk egentligen.

Ett lasarett innehåller ett intensivt koncentrat av detta samhällets hela ohälsoelände; i korridorerna linkar sida vid sida medtagna representanter för alltifrån hjärtsvikt till stroke. Min egen lunginflammation kändes som en barnslig petitess då jag natten igenom lyssnade till det högljudda, utdragna rosslandet från sängen mittemot, och i sängen bredvid min låg en krampaktigt förvriden man som även mentalt tycktes ha glidit in i dimman. Under dagen, då man sysslolöst vankar i korridorlabyrinterna, tar kaffe ur den framsatta pumptermosen eller ser på TV i dagrummet, förändras omärkligt sovsalslandskapet under tiden; patienter slussas vidare till nya avdelningar eller skrivs ut och nya kommer genast i deras ställe. Plötsligt har man nya grannar, just när man var i färd med att lära känna de föregående. Eller också är det du själv som plötsligt får besked om att du skall flyttas, som skedde med mig under andra natten.
Kanske var det mina anlag för panikångest som låg och spökade i kulissen, men de här dagarna präglades för min del av en pyrande känsla av rastlöshet och frihetslängtan. Jag övertygade mig om min rent praktiska frihet genom att vandra ned till stora foajén, kliva ut på gatan vid bussterminalen och dra i mig utomhusluften. Ville jag så kunde jag rymma när jag ville, och det var väl just det jag behövde känna. Men faktum kvarstod att jag var klädd i landstingets patientskjorta och hade en kateter uppkörd i armvecket... så den faktiska verkligheten skulle ju under alla omständigheter gjort sig påmind.
Det är ganska långtråkigt i lasarettmiljön för den som liksom jag vaknar i gryningen. Och alla väntar man ivrigt på ronden, avdelningsdoktorns senaste utlåtande. Vem skrivs ut och vem blir kvar? Vem drar vinstlott idag?

Men en mycket lärorik upplevelse var det, icke minst genom människorna jag sett och träffat. Den 84-årige strokepatienten som numera så gott som bodde på sjukhuset, men likväl hade en distanserad och positiv syn på livet. Den dystra och diskret gråtande anhörigfamiljen som tillbringade timtal vid sin släktings bädd. Hon hade väl antagligen fått sin slutgiltiga ”dom” av läkarna, åtminstone att döma av frändernas lojala uppslutning och sorg. Och han som vrålade som i plågor då han ville påkalla uppmärksamhet. Tjejen med droppställningen lämnade rummet så snart han satte igång, hon kanske tyckte det blev för mycket. De inhyrda tolkarna som stundom dök upp för att bistå, då en patient var icke svensktalande.
Somliga talade jag med andra inte, men en ödmjukhet föddes hos mig inför tanken på alla dessa skiftande öden. Livet är inget att ta för givet, och jag hade kommit lindrigt undan, då jag som en "fri man" stod och handlade mina nyss utskrivna piller på apoteket på onsdagen. Jag kunde återvända. Det är inte lika lätt för alla. Och nu handlar det om att inte bli glömsk, att ännu hålla fast vid det jag svor redan under den där astma-natten: att bara jag får vara frisk skall jag tänka på att uppskatta livet och inte beklaga mig över sådant som egentligen är vardagens småsaker.


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback