Effell's blogg

Vi har börjat nya kurser på skolan, bl.a ett ämne som heter homelitik. Jag ids inte förklara innebörden just nu, men hursomhelst har vi fått en uppgift som kommer att innebära kursens första tala-inför-grupp-tillfälle för många i klassen. Vi ska ösa ur egen fatabur och berätta om "ett tillfälle som förändrade mitt liv".

Jag har funderat över mitt kommande anförande medan jag vankat omkring i den kalla snålblåsten, och ett styng av gammal melankoli påminner mig om mitt livsdilemma: Mitt liv har knappast någonsin förändrats. Det vore riktigare att säga att det böljar fram och tillbaka. Det pulserar i en ständig cykel där det finns mörker och ljus, lycka och förtvivlan, vila och rastlöshet... men något nytt dyker sällan upp. Detta beror på mig själv. Jag har ju en beklaglig allergi mot övergripande omvälvningar, och flyr dem oftast så gott det går.

Frågan är vad som skulle hänt om jag fått uppgiften i framtiden, ett år från nu. Det är nämligen inom de närmaste månaderna som det ser ut att hända dramatiska förändringar i mitt liv. Jag ska byta bostad, m.m. Jag mår halvdant för tillfället, och vet inte heller hur jag kommer att känna mig sen. Då och då måste ventilen på ångpannan öppnas för att lätta på övertrycket, men jag är rädd för den fräsande substans som då letar sig ut. Och jag törs inte heller slå stopp i maskin. Så länge lokomotivet rusar på, så länge vevstakarna gör sina oändliga cykler, vaggas jag till (falsk) trygghet.