Effell's blogg

Man kan säga att titeln är vald av min vän TinaSol, med anledning av mitt erkännande att jag gjorde ett patetiskt försök att premiär-utomhus-bada idag, och lyckades komma i till midjan. Nå, jag vill nu få förklara mig och gärna säga lite till mitt försvar också, om jag får.

Ni som varit med här ett tag och är minnesgoda vet kanske att förra sommarn badade jag endast en enda gång på riktigt, och det var ju skam och skandal med tanke på vilken het och oändlig sommar det faktiskt blev. Om ni bläddrar bakåt, till slutet av augusti 2006, så finns säkert t.o.m det där gamla bildbeviset kvar. Nå hursomhelst, en dylik slöhet ska ju inte få upprepa sig i år har jag tänkt, så idag begav jag mig lite halvspontant till samma ställe som fjolårets enda bad skedde på, för en uppföljning.
Ja, eller rättare sagt, jag försökte väl hitta exakt samma ställe, men eftersom vegetationen ändrar sig något från år till år så kände jag tydligen inte igen det, utan passerade förbi. Då jag upptäckte misstaget iddes jag inte vända om utan fortsatte framåt istället, med förhoppning om att hitta någon annan lämplig spot, där man kunde glida ned i vattnet lite inkognito. Till saken hör nämligen att inga badkläder fanns med i bilden, så det hade varit trevligt att ha en skyddad liten strandplätt för sig själv, nånstans där ingen plötsligt uppdykande åskådare kan klaga om man råkar visa rumpan. Men... att så här års nämna ordet "inkognito" i samma mening som "Långholmen" är rena skämtet...!  Och det kunde jag ju ha räknat ut i förväg.
Eftersom de riktiga stränderna, de där med sand och barnfamiljer och sånt, inte var att tänka på i sammanhanget, var jag alltså hänvisad till de sjögrässlemmiga, hala, skogiga klipporna som finns lite här och var bland snåren. Jag hittade såsmåningom en gömd liten skreva där jag kunde sjunka ned till - ja, just till midjan. Sittandes där på huk i strandbrynet kunde jag konstatera att för att komma ut på djupare och mera simvänligt vatten skulle jag vara tvungen att först klättra över en grundare bank, där vattnet kanske skulle nått mig till vristerna om jag stod upp, och i så fall hade jag fått tvingas lämna den skyddande växtligheten och röja min nakenhet för åskådare runtomkring. Det nöjet ville jag helt enkelt inte ge dem. Så därför blev det dåligt med badande för mig idag, trots försöket. Jag lovar att vid nästa försök blir det någon sjö utanför innerstan. Och ja, kanske badbyxorna får följa med också, för säkerhets skull.

Annat. Hade lite nostalgidag i tisdags skulle man nästan kunna säga. Det började med att jag lunchade tillsammans med fleråriga internetkompisen Jenny, och då faktiskt på samma matställe ute i Huddinge där vi satt första gången vi sågs i verkligheten. För visst var det precis där, Jenny? Nästan samma bord till och med, tror jag. Jag kan småleende minnas våra tröga men tappra försök till konversation den gången. Ni vet, två personer som är vana att chatta med varann på nätet, med allt vad det innebär, ska helt plötsligt försöka kommunicera verbalt och i normal samtalshastighet... Jag minns att vi såsmåningom kom in på vädret. Räddningen liksom. Nåväl, vi har fikat och lunchat några gånger sen dess, och numera pratar vi nog betydligt ledigare.
Därefter hade jag inget inplanerat och det föll sig så att jag begav mig med pendeltåget till Karlberg och promenerade därifrån över till Kungsholmen "bakvägen". Där vid Kristineberg. En gång i tiden - oj, vi pratar nog typ 1992 / -93 nu, så var jag praktikant på en elektronikfirma där i krokarna. Av ren nyfikenhet sökte jag upp byggnaden för att kolla, men nej, de fanns inte kvar där. Frågan är om de finns alls längre? *Kikar i telefonkatalogen* Nä. Det verkar inte så.
Jag jobbade där rätt länge, för att bara vara praktikant (ca åtta månader), och var med då de flyttade från halvstora lokaler i Liljeholmen till dessa snäppet större lokaler på bortre Kungsholmen. Jag minns den där sommaren, -92, innan vi flyttat. Hur jag på luncherna knallade över Liljeholmsbron till Södermalmssidan och utforskade restaurangutbudet där, eller tjuvkikade på solande snygga tjejer i Tantolunden så att jag blev försenad tillbaks till kontoret. Jag minns låtarna, den sommarens hits på den kommersiella kanalen, som skrålade ut ur radion på jobbet, till allmän förströelse.
Min minnesfärd nu i tisdags förde mig via Västerbron faktiskt just till Hornstull, och från strandpromenaden där marknaden Street numera huserar kunde jag se det där huset, på Liljeholmssidan, alltså samma arbetsplats före flytten. Och för att rama in alltsammans - vet ni, då jag hungrig efter mycket promenerande slog mig ned på ett av de nuvarande matställena där, så spelades just en av de där gamla sommarplågorna från 1992: den där reaggehiten A-la-la-la-la-long, eller vad den nu hette. Är inte det en händelse som ser ut som en tanke?!

När jag nu ändå håller på och avhandlar den här veckan, så vore det väldigt orättvist att inte omnämna hur min vän Mian, som jag känt i max något halvår och som liksom Jenny är en internetbekantskap, bjöd hem mig på kaffe och hembakade muffins igår eftermiddag. Efter en stund insåg jag att jag skulle känna mig ganska priviligierad därvidlag, för det är inte så många som fått komma dit, enligt Mian själv. Jag är mycket glad och tacksam att jag uppenbarligen är en person som många känner förtroende för. Det är upp till mig att leva upp till det också, och fortsätta vara den personen.

Att göra nu: måla! Släktingar från Mammas sida, moster med make, är på besök, och de har beställt några tjusiga tavlor till sitt kök av mig - för åratal sen! *Skäms* Tänk om jag kunde få dem klara nu medans de är här. De far hem igen på måndag. Jag vet ju att jag kan om jag bara vill...!