Effell's blogg

Det är näst intill en snöstorm som rasar utanför fönstren här... Sånt skulle jag kunna bli orolig och må illa av, om det inte vore för att jag nyligen sett rätt mycket snö. Jag vet inte hur man ska förklara det, men väder är något jag blivit lite fixerad av. Jag kommer på mig med att söka tecken i det. Det är så mäktigt. Och är du fel utrustad är det ibland t.o.m. farligt.

Jag är hemma sedan ett par dagar tillbaka. Julen firades, i enlighet med vartannat-års-regeln, i familjens fjällstuga. Mitt humör och mitt mod har pendlat under de fyra hela dagarna i brynet av tallskogen. Kanske för att jag upplevt det så många gånger förr utan att det känts självvalt.
Och sen är jag ju som jag är - nervig, rastlös, kontrollberoende och föga anpassningsbar. Drösvis med entertainment och förströelse hade jag medtagit: laptopen, freestylen, MP3-spelaren, böcker, ritmaterial...

Prylskaran drygades ut med välkomna julklappar: snickarverktyg, en historiebok och en batteriladdare. Särskilt det sistnämnda satt fint. Nu kan jag dra ned på batteriköpen.  

Varje dag, och särskilt kvällstid, gick jag också ut på långa promenader för att få tiden att gå, och jag hann uppleva både gnistrande stjärnhimmel och snöfall. Sista promenaden in till byn och tillbaks företogs i sexton graders kyla (men det konstaterade jag inte förrän efteråt), och eftersom jag glömt långkallingarna i stugan var det nästan så benen domnade bort innanför jeansen. Jag kröp omedelbart i säng för att tina upp då jag kom tillbaka till värmen, men det var det värt.
Kvällen dessförinnan kände jag mig extra otålig och vandrade upp längs de illa plogade småvägarna uppe på åsen, varifrån utsikten är hyfsad. Den nästan kompakta mörkret, den starka vinden och de höga skogsridåerna gjorde att det kändes ödesmättat. Där andra ser ett mysigt jullandskap ser jag lika gärna ett Sibirien där man kan glömmas bort och krympa ihop inför de övermäktiga naturelementen. Vad händer om snöplogen inte kommer? Jag intalade mig dock att allt var okej och stretade vidare, men då jag befann mig vid den högst belägna vändplanen och plötsligt vände mig om slog blåsten och snöyran rakt i ansiktet på mig och jag tappade andan, innan jag samlade mig och stressat började ta mig nedåt igen. Jag sattes på prov av min egen övertro, då Winnerbäck sjöng i lurarna:

Det är en storm på väg inatt, rannsaka och bekänn
Guds son ska komma nerstigen från himmelen igen
Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval
han ska pröva din styrka, han ska testa din moral

Jag överlevde ju dock, som synes. Och i övrigt gick väl julhelgen i dur, även om det ofta är underhållningen på TV som är räddningen. Och allt gott man proppar i sig. Några hekto har jag ökat i vikt sedan förra veckan.

Nu ligger det där i bagaget. Härnäst vankas nyår, tillsammans med hundar, katter och annat folk. Ost, vin och en lättnad inför tanken på nyårsdagen, då man kan säga att den här stresshögtiden är över för min del.