Det kan tyvärr hända vem som helst
Jag ringde nyligen till öppenvårdsavdelningen jag haft kontakt med för att beställa ny medicin. En vecka senare ringde jag igen och påminde. Väntar otåligt på att receptet ska dyka upp, men det skulle inte förvåna mig om meddelandet fortfarande inte gått fram.
Har nyss läst om omständigheterna kring Micke "Svullo" Dubois' död igår. Han tog uppenbarligen livet av sig efter en tid av svår depression. Även om jag själv kanske inte var något direkt Svullo-fan blir jag ändå bestört, särskilt eftersom det handlar om självmord.
Vittnesmålen gör nämligen gällande något som vi är lite för vana att höra numera: att trots att han såsmåningom kom i kontakt med psykvården fick han knappt någon aktiv hjälp förutom mediciner, och han var utskriven efter bara några dagar. Visserligen på egen begäran, men mår man dåligt gör man inte alltid särskilt övertänkta val, och en bedömning och något slags uppföljning från vårdens sida hade varit på sin plats tycker jag.
Att man råkar vara kändis garanterar varken att man är särskilt lycklig eller att man alltid klarar sig. Och jag blir skrämd över den attityd som vårdmyndigheter (ytterst kanske det är politiker som är ansvariga) ofta verkar ha. Trots att problemet bara växer gör man inte mer än att putsa lite på ytan. Psykhjälp är komplicerat och svårt och en del patienter är nog inte direkt lätthanterliga, det är sant. Men det tycks förekomma att folk avvisas trots att de själva ber om någon specifik form hjälp och är villiga att ta emot den. Och jag minns inte att jag hört någon ansvarig medge att man inte har situationen under kontroll.
Om det är så att de hjälpsökande egentligen bara betraktas som besvärliga och ivägen och störande, så skulle det kännas befriande att få höra det sagt också...
Har nyss läst om omständigheterna kring Micke "Svullo" Dubois' död igår. Han tog uppenbarligen livet av sig efter en tid av svår depression. Även om jag själv kanske inte var något direkt Svullo-fan blir jag ändå bestört, särskilt eftersom det handlar om självmord.
Vittnesmålen gör nämligen gällande något som vi är lite för vana att höra numera: att trots att han såsmåningom kom i kontakt med psykvården fick han knappt någon aktiv hjälp förutom mediciner, och han var utskriven efter bara några dagar. Visserligen på egen begäran, men mår man dåligt gör man inte alltid särskilt övertänkta val, och en bedömning och något slags uppföljning från vårdens sida hade varit på sin plats tycker jag.
Att man råkar vara kändis garanterar varken att man är särskilt lycklig eller att man alltid klarar sig. Och jag blir skrämd över den attityd som vårdmyndigheter (ytterst kanske det är politiker som är ansvariga) ofta verkar ha. Trots att problemet bara växer gör man inte mer än att putsa lite på ytan. Psykhjälp är komplicerat och svårt och en del patienter är nog inte direkt lätthanterliga, det är sant. Men det tycks förekomma att folk avvisas trots att de själva ber om någon specifik form hjälp och är villiga att ta emot den. Och jag minns inte att jag hört någon ansvarig medge att man inte har situationen under kontroll.
Om det är så att de hjälpsökande egentligen bara betraktas som besvärliga och ivägen och störande, så skulle det kännas befriande att få höra det sagt också...
Kommentarer:
Trackback