Paranoia
Har du också slagits av tanken att allt kanske bara är en skicklig fejk? Hela livet du lever. Ungefär som i den där filmen Truman Show: allt och alla omkring dig är egentligen bara kulisser och skådespel, och alla utom du vet det. Du är lurad.
Man bara väntar på tillfället då man stiger in i en jättesal och där står hundratals människor - alla man känt och träffat - och fnissar, och en 'lekledare' kliver fram och talar om för en att man i själva verket levt i en regisserad låtsasvärld hela tiden. Alla dessa gestalter, inklusive ens familj och anhöriga, var några helt andra än man trodde...
När jag var liten led jag av separationsångest och var rädd för att bli övergiven. Och jag var faktiskt beredd att, trots min trygga uppväxt, misstänka t.o.m mina egna föräldrar för att delta i en hemlig konspiration mot mig. Då de satte sig i bilen och bara skulle en vända till stan, så kunde det ju teoretiskt sett betyda att de skulle verkställa den länge emotsedda Plan A, d.v.s fly fältet och inte komma tillbaka. Jag gick otåligt och kikade i fönstren och kände mig inte helt trygg förrän jag såg bilen svänga in på uppfarten igen.
Med åldern blir fantasierna lite mer sofistikerade. Kanske kan det vara en övernaturlig fejk? Kanske är jag i själva verket den enda levande varelse som överhuvudtaget existerar, och allt omkring mig är bara virtual reality, eller rentav inbillning. "Jag tänker, alltså finns jag" resonerade Descartes på sin tid. Sant, men det bevisar ju som sagt bara att jag själv existerar. Det är ju bara mina egna tankar jag kan känna.
Tänk om nyheterna jag ser på TV bara är teater och specialeffekter. Tänk om Gud finns, men egentligen är ond... Tänk förresten om man plötsligt vaknar i sin kista efter att man blivit begravd, och inte kan komma ut... Och tänk om...
När det existentiella grubblet filtrerats genom hjärnvindlingarna tillräckligt många varv ger man upp...! Det som skrämmer en med sådana här fantasier är att de tänkta scenariona ligger helt utanför ens kontroll. Samtidigt är det just därför man släpper dem. Man kan ju ändå inte göra något åt det.
Jag hoppas att Gud är god, att jag är en 34-årig svensk från södra Stockholm och att ni finns, och gillar att läsa min blogg. För då har jag fattat det rätt.
Man bara väntar på tillfället då man stiger in i en jättesal och där står hundratals människor - alla man känt och träffat - och fnissar, och en 'lekledare' kliver fram och talar om för en att man i själva verket levt i en regisserad låtsasvärld hela tiden. Alla dessa gestalter, inklusive ens familj och anhöriga, var några helt andra än man trodde...
När jag var liten led jag av separationsångest och var rädd för att bli övergiven. Och jag var faktiskt beredd att, trots min trygga uppväxt, misstänka t.o.m mina egna föräldrar för att delta i en hemlig konspiration mot mig. Då de satte sig i bilen och bara skulle en vända till stan, så kunde det ju teoretiskt sett betyda att de skulle verkställa den länge emotsedda Plan A, d.v.s fly fältet och inte komma tillbaka. Jag gick otåligt och kikade i fönstren och kände mig inte helt trygg förrän jag såg bilen svänga in på uppfarten igen.
Med åldern blir fantasierna lite mer sofistikerade. Kanske kan det vara en övernaturlig fejk? Kanske är jag i själva verket den enda levande varelse som överhuvudtaget existerar, och allt omkring mig är bara virtual reality, eller rentav inbillning. "Jag tänker, alltså finns jag" resonerade Descartes på sin tid. Sant, men det bevisar ju som sagt bara att jag själv existerar. Det är ju bara mina egna tankar jag kan känna.
Tänk om nyheterna jag ser på TV bara är teater och specialeffekter. Tänk om Gud finns, men egentligen är ond... Tänk förresten om man plötsligt vaknar i sin kista efter att man blivit begravd, och inte kan komma ut... Och tänk om...
När det existentiella grubblet filtrerats genom hjärnvindlingarna tillräckligt många varv ger man upp...! Det som skrämmer en med sådana här fantasier är att de tänkta scenariona ligger helt utanför ens kontroll. Samtidigt är det just därför man släpper dem. Man kan ju ändå inte göra något åt det.
Jag hoppas att Gud är god, att jag är en 34-årig svensk från södra Stockholm och att ni finns, och gillar att läsa min blogg. För då har jag fattat det rätt.
Kommentarer:
Trackback