Uppföljning av gårdagens...
Vid besöket på kyrkogården igår passerade vi ett öppet kapell där folk slagit sig ned i enskild andakt. En lust att stanna till och bedja, för världen, min omgivning och mig själv, väcktes i mig men det kändes inte som om det fanns tid och ro, eftersom jag hade sällskap. Istället gick jag i kyrkan nu på söndagsmorgonen.
Ja, jag betraktar mig själv som en religiös människa, men numera en väldigt dålig sådan. Krucifixen och ikonerna på min vägg samlar damm i sorgsen bortglömdhet, då deras ägare i sin rastlösa jakt på förströelse har blicken riktad åt annat håll.
Datorn är mitt tempel. Jag dras till den, jag lever med, av och i den. Och när jag kommer på mig själv med det känns det inte sällan lite förnedrande – ungefär som att ha ett drogberoende. Jag tillhör den förtappade västerländska generation wannabe-kristna som kommer att tvinga Kristus att börja chatta på MSN, om han överhuvudtaget ska kunna hitta folk som har tid med honom...!
Vid kyrkkaffet dryftades f.ö. flera ting av denna smått apokalyptiska natur, även om det är svårt att alltid skilja uppriktig framtidsoro från en allmän "det-var-bättre-förr-mentalitet"... Redan i predikan beklagade prästen att den fridfulla Allhelgonahelgen fått sådan seriös konkurrens av den kommersiella och uppsluppna Halloween. Nå, det kan man väl leva med. Men överhuvudtaget har sammhället blivit råare och mer likgiltigt inför andliga ting. Då jag igår skrev här att det inte finns något att vara rädd för på kyrkogårdar syftade jag förstås främst på spöken och andra förmodade övernaturliga otäckheter. Men levande människor finns det däremot anledning att vara rädd för. Någon nämnde att rånen och stölderna ökar på kyrkogården, där bevakningen är sparsam och folk ofta promenerar ensamma. Det är väldigt tråkigt.
Med andra ord, samma problem som finns i samhället i stort letar sig in i den religiösa sfären. Och konstigt vore det väl annars. Men just därför har ju vi som kallar oss troende en del av ansvaret att kämpa emot den utvecklingen, att föregå med gott exempel.
Ja, jag betraktar mig själv som en religiös människa, men numera en väldigt dålig sådan. Krucifixen och ikonerna på min vägg samlar damm i sorgsen bortglömdhet, då deras ägare i sin rastlösa jakt på förströelse har blicken riktad åt annat håll.
Datorn är mitt tempel. Jag dras till den, jag lever med, av och i den. Och när jag kommer på mig själv med det känns det inte sällan lite förnedrande – ungefär som att ha ett drogberoende. Jag tillhör den förtappade västerländska generation wannabe-kristna som kommer att tvinga Kristus att börja chatta på MSN, om han överhuvudtaget ska kunna hitta folk som har tid med honom...!
Vid kyrkkaffet dryftades f.ö. flera ting av denna smått apokalyptiska natur, även om det är svårt att alltid skilja uppriktig framtidsoro från en allmän "det-var-bättre-förr-mentalitet"... Redan i predikan beklagade prästen att den fridfulla Allhelgonahelgen fått sådan seriös konkurrens av den kommersiella och uppsluppna Halloween. Nå, det kan man väl leva med. Men överhuvudtaget har sammhället blivit råare och mer likgiltigt inför andliga ting. Då jag igår skrev här att det inte finns något att vara rädd för på kyrkogårdar syftade jag förstås främst på spöken och andra förmodade övernaturliga otäckheter. Men levande människor finns det däremot anledning att vara rädd för. Någon nämnde att rånen och stölderna ökar på kyrkogården, där bevakningen är sparsam och folk ofta promenerar ensamma. Det är väldigt tråkigt.
Med andra ord, samma problem som finns i samhället i stort letar sig in i den religiösa sfären. Och konstigt vore det väl annars. Men just därför har ju vi som kallar oss troende en del av ansvaret att kämpa emot den utvecklingen, att föregå med gott exempel.
Kommentarer:
Trackback