Då livet återvänder
Jag har fotograferat vårblommor i mina föräldrars trädgård idag, och flera blommor har jag sett i omgivningarna. Tussilago, snödropp, uppskjutande krokusar, en nyvaken blåsippa (tror jag det var). Våren är tiden då livet återvänder, som man ibland uttrycker det.
Ikväll fick jag även en annan upplevelse av hur livet återvände. Mitt eget liv, eller åtminstone en viss del av det, fanns plötsligt tämligen oförhappandes framför mig igen.
En av de saker som jag "ärvde" då min farmor avlidit var en liten dekorationshylla i trä som liknade ett slags altarskåp. Inget märkvärdigt egentligen, en träbyggsats som förmodligen inte var så dyr. Jag minns också att farmor hade en egenhändigt målad madonna i porslin stående i den. Då jag övertog den (hyllan alltså) målade jag om den i något slags improviserad antikstil, och målade svart inne i själva "portalen" för att skapa ett djup i den. Men jag hittade aldrig något riktigt bra användningsområde för den sedan, trots att jag har en uppsjö av andra religiöst präglade prydnadsting. Länge stod ett 3D-vykort föreställande ett svävande kors i den lilla hyllan. Jag hade helt enkelt inget som passade bättre, tyckte jag.
Nyligen flyttade jag, som bekant. Då genomgick jag en sådan där liten städfas, då jag obarmhärtigt gjorde mig av med en del sådant som jag anade att jag ändå aldrig skulle använda igen. Det är något av en kill-your-darlings-process, för att använda konstnärsspråk - man måste behärska sin materialistiska sida, lära sig att skiljas från sådant som egentligen inte har något riktigt värde för en, ungefär. Och bl.a. åkte den lilla prydnadshyllan ner i säcken med saker som skulle kånkas iväg till välgörenhetsinrättningen. Även vykortet hamnade där.
Så ikväll, passerar Effell av en händelse Myrornas butik på Götgatan efter stängningsdags. Där, i skyltfönstret, hänger farmors och min gamla prydnadshylla! Och gissa vad? De har ställt just det där vykortet i den också!
Ja, visst kändes det ganska kluvet på något sätt. En del av mitt liv hade plötsligt återvänt till mig för ett kort ögonblick. Våren - tiden då livet återvänder, var det så? Jag har en gång färglagt och försökt pynta upp den där saken, och uppenbarligen gjorde jag det ganska bra, eftersom den t.o.m. hamnar i skyltfönstret. Men då jag stoppade den i påsen för "bortskänkes" var det trots allt med något slags förhoppning om att aldrig behöva se den igen. Att slippa få personliga minnen tillbaka. Nu hänger den där, svart på vitt, i ett skyltfönster jag ganska ofta passerar. Den dag den försvunnit betyder det alltså att den köpts av någon, för en summa som inte jag har bestämt. Att den hamnat hemma hos någon jag inte har en aning om vem det är. Någon som inte har en aning om vem jag är eller vem min farmor var, någon som inte vet att den faktiskt inte sett ut exakt sådär ända från början.
Och precis så är det ju också med alla saker som jag själv köpt på second hand. Jag har ju ingen aning om deras historia. Tanken svindlar. Jag har alltså andra anonyma familjers liv och minnen stående i mina bokhyllor. Minnen som folk avsagt sig och givit upp, men vilka jag ändå kommer på mig med att känna en nästan lite motvillig vördnad inför.
Ikväll fick jag även en annan upplevelse av hur livet återvände. Mitt eget liv, eller åtminstone en viss del av det, fanns plötsligt tämligen oförhappandes framför mig igen.
En av de saker som jag "ärvde" då min farmor avlidit var en liten dekorationshylla i trä som liknade ett slags altarskåp. Inget märkvärdigt egentligen, en träbyggsats som förmodligen inte var så dyr. Jag minns också att farmor hade en egenhändigt målad madonna i porslin stående i den. Då jag övertog den (hyllan alltså) målade jag om den i något slags improviserad antikstil, och målade svart inne i själva "portalen" för att skapa ett djup i den. Men jag hittade aldrig något riktigt bra användningsområde för den sedan, trots att jag har en uppsjö av andra religiöst präglade prydnadsting. Länge stod ett 3D-vykort föreställande ett svävande kors i den lilla hyllan. Jag hade helt enkelt inget som passade bättre, tyckte jag.
Nyligen flyttade jag, som bekant. Då genomgick jag en sådan där liten städfas, då jag obarmhärtigt gjorde mig av med en del sådant som jag anade att jag ändå aldrig skulle använda igen. Det är något av en kill-your-darlings-process, för att använda konstnärsspråk - man måste behärska sin materialistiska sida, lära sig att skiljas från sådant som egentligen inte har något riktigt värde för en, ungefär. Och bl.a. åkte den lilla prydnadshyllan ner i säcken med saker som skulle kånkas iväg till välgörenhetsinrättningen. Även vykortet hamnade där.
Så ikväll, passerar Effell av en händelse Myrornas butik på Götgatan efter stängningsdags. Där, i skyltfönstret, hänger farmors och min gamla prydnadshylla! Och gissa vad? De har ställt just det där vykortet i den också!
Ja, visst kändes det ganska kluvet på något sätt. En del av mitt liv hade plötsligt återvänt till mig för ett kort ögonblick. Våren - tiden då livet återvänder, var det så? Jag har en gång färglagt och försökt pynta upp den där saken, och uppenbarligen gjorde jag det ganska bra, eftersom den t.o.m. hamnar i skyltfönstret. Men då jag stoppade den i påsen för "bortskänkes" var det trots allt med något slags förhoppning om att aldrig behöva se den igen. Att slippa få personliga minnen tillbaka. Nu hänger den där, svart på vitt, i ett skyltfönster jag ganska ofta passerar. Den dag den försvunnit betyder det alltså att den köpts av någon, för en summa som inte jag har bestämt. Att den hamnat hemma hos någon jag inte har en aning om vem det är. Någon som inte har en aning om vem jag är eller vem min farmor var, någon som inte vet att den faktiskt inte sett ut exakt sådär ända från början.
Och precis så är det ju också med alla saker som jag själv köpt på second hand. Jag har ju ingen aning om deras historia. Tanken svindlar. Jag har alltså andra anonyma familjers liv och minnen stående i mina bokhyllor. Minnen som folk avsagt sig och givit upp, men vilka jag ändå kommer på mig med att känna en nästan lite motvillig vördnad inför.
Kommentarer:
Trackback