Effell's blogg

Jag plockade fram och rotade i högen av osorterade "viktiga papper", och fann till slut jourmottagningens brev från tidigt i våras, där det står att jag är utskriven. Det har som jag nämnt tidigare tyvärr börjat kännas dags att ringa upp igen, för jag är snart lika spröd som ett tomt äggskal. Trillar jag så kan jag kanske inte lagas igen.

Och varför blev jag inte förvånad över att mötas av den speciella signalton som, redan innan man hört svararen, indikerar att "numret har upphört"...? Jag gör mig inga illusioner om att det ska gå särskilt smidigt att ta kontakt med samhälleliga institutioner. Men desto mer rädd blev jag däremot då det nya nummer som hänvisades till var misstänkt likt numret till min närmaste vanliga vårdcentral! Skulle jag alltså befara att mottagningen lagts ned, och att man var utlämnad åt ordinära husdoktorer vilkas befogenheter sträcker sig till att skriva ut piller?! Det värsta är att jag inte blivit alldeles förvånad då heller, men inte heller lycklig.
Med en suck av lättnad kunde jag emellertid konstatera att det faktiskt diffade på någon siffra, och att min kära gamla jour ännu existerade. Att den sedan var stängd för dagen kan jag väl leva med tills imorgon. Jag får ringa upp igen då.

Jag skiter i om det här är ett svaghetstecken. Det kvittar mig om vissa personer i omgivningen suckar och undrar vad det ska vara bra för att jag hamnar i den där terapifåtöljen igen. Jag är trött på att bita ihop och orka, trött på dramatiska modsvängningar, dåligt samvete och att vandra gatan fram med en tårklump i halsen och fråga mig för vems eller vilkas skull jag lever. Jag behöver bli påmind om vem jag också är.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det, och jag tror att väldigt mycket sanning ligger i det uttrycket. Men ta hand om dig i god tid! Vänta inte tills hoppet har runnit ut.