Motsägelsen i "apatisk rastlöshet"
Jag är en hårsmån från att lyfta luren igen och ringa öppenvården, därifrån jag skrevs ut för halvannat år sedan. De hoppades slippa se mig där igen, de ville att jag skulle ta och klara mig själv nu. Så nu undrar jag således om slaget är förlorat igen.
Att jag ändå spelar min roll av oberördhet hyfsat förstod jag i onsdags då TinaSol tyckte att jag såg "oförskämt välmående" ut, eller hur hon formulerade det. Tja, liksom henne själv var jag ju svältfödd på kompissällskap och trivdes med fikastunden, men någonstans djupt i magen och bröstet gnagde det på som vanligt av livsstress. Måstets mörka gam har seglat ovanför mig länge och för var dag sänker den sig något; spärrar ut klorna något mer.
Apatin speglar min övertygelse om att jag faktiskt inte klarar något; det finns ingen möjlig karriär som passar mig. Rastlösheten speglar den ångest som denna insikt väcker hos mig och som får mig att blunda, hålla för öronen och rusa ut i det kravlösa töcknet. Bättre fly än illa fäkta. Jag förlorar för att jag inte orkar ta risken att förlora. Arbetet påminner mig om dess egen livsnödvändighet, skrämmer vettet ur mig med sin oöverskådliga omfattning. I mina böner önskar jag bara all fruktan och plåga väck, allt det där som står mellan mig och ett konstruktivt liv. Jag önskar också bort lidelsen, den onödiga kärleken som distraherar och för mig på avvägar och bereder mig sorg.
Jag vill bli känslolös men skarp. Utan fruktan och utan köttslig lust. Utan gräns och med oändligt tålamod.
Tiden rinner ut.
Min erfarenhet säger mig att när man är en hårsmån från något, som det du beskriver att du är en hårsmån från, så borde man ha lyft på luren för länge sedan. Alltså, tveka inte. Ring för tusan. Det gör ju ingenting värre. Det finns inget mer själsligt förkrympande än att spela teater för sig själv. Att sänka garden är inte ett nederlag utan en vinst. Den mest ärofyllda vinsten.
Att jag lider när någon tänker ner sig själv är ingen hemlighet, men jag lider även när människor inte ser sitt enastående jag och sitt livfulla inre. Framförallt lider jag av att människor ska behöva ha det så, av den alltför borttynande medmänskligheten som liksom vill byta ut vårt blod mot stål. Ditt blod vägrar helt enkelt bli till stål och du måste acceptera det.
Tiden går inte att stoppa, men det tiden för med sig går att förändra, vilket även kan tolkas som att tiden faktiskt går att stoppa.
Många kramar!