Den sinande lustens söndag

Jag erkänner, allt är mitt eget fel! Eller rättare sagt, jag kunde ha gjort bättre. Jag glider imorgon in i en vecka som är proppfull av stök och bök och formaliteter, och tur är det att måndagen är ledig, så att jag har en chans att hinna ikapp min tidsplan.
Så många mejl jag aldrig svarat på. Så många personer jag borde hört av mig till. Så mycket jag lovat göra. Men kring skrivbordsytan drar oupphörligt en långsam malström och begraver diskret Att göra-lapparna under böcker, kvitton och odiskade matlådor.

Livet är rätt långsamt i sitt gensvar också. Jag tycker exempelvis inte alls om "bankdagar". Det nedslående mantrat "det tar minst tre bankdagar innan din betalning registreras hos mottagaren..." Jag är trött på varor som är slut i lager just när man fått råd att skaffa dem.
Jag vill förresten ha en bekräftelse på att C. har kommit hem från Thailand och återupptagit arbetet med att ställa iordning lägenheten, men om jag ringer henne idag så är hon bergis jetlaggad och kom hem för typ tre timmar sen. Och om jag ringer om en vecka visar det sig att hon egentligen varit hemma i minst fjorton dar, men inte haft tid att höra av sig. Eller nåt.

I säkert ett par års tid har jag haft hemnumret vidarekopplat till mobilen (efter ca tre signaler). Funderar på att ändra tillbaka och återinföra den gamla hederliga telefonsvararen igen. Jag är nämligen ofta hemma när det ringer, men på toaletten. Detta med följden att då jag lyckats snubbla ut för att svara, blir det i mobilen, och samtalet blir dyrt. Det syns t.o.m i räkningarna.


Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback