Dagarna då vintern kom
Ja, vad ska man säga? För norra halvan av Sverige var väl det här med vintern redan gamla nyheter, men till Stockholm kom snön först igår, inföst av hårda vindar. Och som vanligt var trafiksituationen rent skrattretande (eller kanske inte).
Gårdagens ros, således, till den spårvägsförare på tvärbanan som väntade in mig då han såg mig komma ångande, trots att han redan stängt dörrarna och stod i begrepp att lämna plattformen. Alla tidtabeller var åt Tjottahejti, så det fanns inga begränsningar för eventuella väntetider. Jag själv kom tämligen lindrit undan igår, och slapp det värsta kaoset.
Jag lider specifikt med de skeppsbrutna sjömännen det talats om, de som fick uppleva snöstormen och det iskalla havet på mycket nära håll, och av vilka åtminstone ett par tycks ha omkommit. De flesta av dem räddades förvisso till slut, men upplevelsen måste varit ett trauma. Sådan var även min spontana känsla efter Estoniakatastrofen minns jag; jag kände nästan mer sympatiångest med de överlevande än med de döda, för de överlevande hade ju bevisligen genomlevt hela denna fruktansvärda natt i orkanen, denna oändliga kamp för överlevnad i väntan på hjälpen. Köld. Skyhöga vågor. Människans litenhet och hjälplöshet inför naturelementens makt.
Nåväl, nu visar väderleksrapporten kommande plusgrader, och trots den pågående debatten om klimatförändringarna kan jag inte annat än tycka det är ganska skönt så länge man slipper huttra.
Gårdagens ros, således, till den spårvägsförare på tvärbanan som väntade in mig då han såg mig komma ångande, trots att han redan stängt dörrarna och stod i begrepp att lämna plattformen. Alla tidtabeller var åt Tjottahejti, så det fanns inga begränsningar för eventuella väntetider. Jag själv kom tämligen lindrit undan igår, och slapp det värsta kaoset.
Jag lider specifikt med de skeppsbrutna sjömännen det talats om, de som fick uppleva snöstormen och det iskalla havet på mycket nära håll, och av vilka åtminstone ett par tycks ha omkommit. De flesta av dem räddades förvisso till slut, men upplevelsen måste varit ett trauma. Sådan var även min spontana känsla efter Estoniakatastrofen minns jag; jag kände nästan mer sympatiångest med de överlevande än med de döda, för de överlevande hade ju bevisligen genomlevt hela denna fruktansvärda natt i orkanen, denna oändliga kamp för överlevnad i väntan på hjälpen. Köld. Skyhöga vågor. Människans litenhet och hjälplöshet inför naturelementens makt.
Nåväl, nu visar väderleksrapporten kommande plusgrader, och trots den pågående debatten om klimatförändringarna kan jag inte annat än tycka det är ganska skönt så länge man slipper huttra.
Kommentarer:
Trackback