Hmmm, det här med nåd...
Som kristen tror jag ju på idealet med den oändliga nåden, tålmodigheten, förlåtelsen... i princip. För det där är komplicerat, om man ska omsätta det i verkligheten. Blir man i själva verket dumförklarad och utnyttjad om man alltid har överseende, delar med sig och låter gå? Risken finns ju.
Bussen blev försenad av två anledningar: de nonchalanta småynglens jidder och chaufförens nitiskhet inför reglerna. Ingen åker utan giltigt färdbevis, whatsoever. "Får du nåt gratis när du går in på Konsum kanske?!" Småkillarna tjatade och lirkade en bra stund, och då de märkte att det inte hjälpte spred de ut sig i en svärm och tog sig ombord i etapper genom att släppa in varann genom bakdörrarna. Chauffören gjorde sitt bästa för att verka sträng och myndig, men fick ett svettigt jobb. Ett par av ungarna vägrade helt enkelt kliva av igen, och fick således skjuts ändå... de terroriserade föraren under vägen genom att trycka på stoppknappen i onödan, och så vidare... färden blev tämligen utdragen.
Hur skulle jag själv ha gjort i chaufförens ställe? Många resenärer skulle ju säga "A'men herreguuuud, kom igen, låt småungarna gå ombord då, så vi får åka nån gång!!" Och mitt eget livsideal är som sagt förlåtelsen. Men är det alltid bra? Ska man av nåd och överseende låta folk få som de vill jämt? Är inte det att i själva verket bidra till - som i det här fallet med barnen - en dålig uppfostran?
Men för mig kvarstår ändå att det måste finnas situationer då nådidealet skall tillämpas. Så var går den gränsen då? Är det om personen med blodigt ansikte och haltande gång kan styrka sin knipa med synbarliga bevis? För annars är det ju godtyckligt. Vem tycker jag mest synd om; vem gillar jag i själva verket mest? Kan en trevlig attityd och belevat språk bidra till att jag visar större sympati för en än för en annan trots att de kanske förtjänar medkänslan lika mycket båda två?
Vem kan svara på det?
Bussen blev försenad av två anledningar: de nonchalanta småynglens jidder och chaufförens nitiskhet inför reglerna. Ingen åker utan giltigt färdbevis, whatsoever. "Får du nåt gratis när du går in på Konsum kanske?!" Småkillarna tjatade och lirkade en bra stund, och då de märkte att det inte hjälpte spred de ut sig i en svärm och tog sig ombord i etapper genom att släppa in varann genom bakdörrarna. Chauffören gjorde sitt bästa för att verka sträng och myndig, men fick ett svettigt jobb. Ett par av ungarna vägrade helt enkelt kliva av igen, och fick således skjuts ändå... de terroriserade föraren under vägen genom att trycka på stoppknappen i onödan, och så vidare... färden blev tämligen utdragen.
Hur skulle jag själv ha gjort i chaufförens ställe? Många resenärer skulle ju säga "A'men herreguuuud, kom igen, låt småungarna gå ombord då, så vi får åka nån gång!!" Och mitt eget livsideal är som sagt förlåtelsen. Men är det alltid bra? Ska man av nåd och överseende låta folk få som de vill jämt? Är inte det att i själva verket bidra till - som i det här fallet med barnen - en dålig uppfostran?
Men för mig kvarstår ändå att det måste finnas situationer då nådidealet skall tillämpas. Så var går den gränsen då? Är det om personen med blodigt ansikte och haltande gång kan styrka sin knipa med synbarliga bevis? För annars är det ju godtyckligt. Vem tycker jag mest synd om; vem gillar jag i själva verket mest? Kan en trevlig attityd och belevat språk bidra till att jag visar större sympati för en än för en annan trots att de kanske förtjänar medkänslan lika mycket båda två?
Vem kan svara på det?
Kommentarer:
Postat av: Mona
Jadu, nåd är komplicerat och inte alltid något rättvist. Men ska det alltid vara rättvist? Jag tycker inte att rättvisa i sig är det viktigaste, utan att man är vettigt rättvis, något som ofta leder till orättvisa för någon. Stackars chaufför. Fy, vad jag tycker det är skrämmande med människor, små som stora, som inte har någon respekt för andra människors yrken och måsten.
Trackback