Man kan inte alltid ha en bra dag
Jag var verkligen olycklig när jag för andra gången vaknade imorse (om jag är ledig vaknar jag alltid mer än en gång och somnar sedan om). Det var en sådan dag då den egna undergången kändes nära förestående, den självförvållade och djupt skamliga förlusten av allt anständigt liv. Detta var en dag utan hopp.
Lägenheten ser ut som Nagasaki efter atombomben, och i övermorgon har jag kompisarna på besök och vill gärna visa upp den från dess bästa sida. Imorgon har jag omtenta - tredje försöket - i psykologi, och som det känns nu kommer det att gå sämre än någonsin. Jag hinner inte plugga till den på morgonen för då har jag lektion i grekiska, där jag redan kommit efter. Jag har inte hunnit plugga till grekiskan eftersom psykologin känts prioriterad, och varje gång jag öppnat psykologiboken har den kroniska sömnigheten slagit mig med full kraft vid åsynen av facktermerna, ögonlocken har blivit blytunga och självömkans demon har viskat i mitt öra att det är meningslöst alltihop. Jag söker mig bort, bort från denna grymma tillvaro, och den artificiella och kortsiktiga trösten blir som vanligt ett välkänt cafébord och en välfylld mugg.
Bellman beskrev träffsäkert kamp/flykt-beteendet redan på sin tid:
Och du som ilsken, feg och lat
Fördömer vaggan som dig välvt
Och ändå dagligt är plakat
Till glasets sista hälft
Hans sentida arvtagare Winnerbäck fyller i:
Jag blir oinspirerad och ledsen
Av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken
Precis som du
Jag måste bryta mig ur livslögnen och återta perspektivet, och är man en gammal pessimistisk tvångsneurotiker som jag får man göra det flera gånger om dagen. Frågan är nu bara vilket av de båda lägena som är livslögnen. Det där att jag är efterbliven, oläraktig och egentligen borde ha sjukpensionerats och låsts in på skyddad verkstad för längesen - tänk om det är den insikten som faktiskt är den verkliga sanningen! Det var jag övertygad om större delen av dagen idag.
Kvällens lilla gudstjänst lyfte i alla fall mitt humör åtskilliga grader och mitt mod med påminnelsen om att det finns vänner och ett visst mått av nåd. Så nu kan jag med den kvardröjande känslan i ryggmärgen gå och lägga mig trygg och om jag bara slipper mardrömmarna så kanske det tillståndet håller i sig tills jag vaknar nästa gång. Då är det kanske kört igen.
Lägenheten ser ut som Nagasaki efter atombomben, och i övermorgon har jag kompisarna på besök och vill gärna visa upp den från dess bästa sida. Imorgon har jag omtenta - tredje försöket - i psykologi, och som det känns nu kommer det att gå sämre än någonsin. Jag hinner inte plugga till den på morgonen för då har jag lektion i grekiska, där jag redan kommit efter. Jag har inte hunnit plugga till grekiskan eftersom psykologin känts prioriterad, och varje gång jag öppnat psykologiboken har den kroniska sömnigheten slagit mig med full kraft vid åsynen av facktermerna, ögonlocken har blivit blytunga och självömkans demon har viskat i mitt öra att det är meningslöst alltihop. Jag söker mig bort, bort från denna grymma tillvaro, och den artificiella och kortsiktiga trösten blir som vanligt ett välkänt cafébord och en välfylld mugg.
Bellman beskrev träffsäkert kamp/flykt-beteendet redan på sin tid:
Och du som ilsken, feg och lat
Fördömer vaggan som dig välvt
Och ändå dagligt är plakat
Till glasets sista hälft
Hans sentida arvtagare Winnerbäck fyller i:
Jag blir oinspirerad och ledsen
Av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken
Precis som du
Jag måste bryta mig ur livslögnen och återta perspektivet, och är man en gammal pessimistisk tvångsneurotiker som jag får man göra det flera gånger om dagen. Frågan är nu bara vilket av de båda lägena som är livslögnen. Det där att jag är efterbliven, oläraktig och egentligen borde ha sjukpensionerats och låsts in på skyddad verkstad för längesen - tänk om det är den insikten som faktiskt är den verkliga sanningen! Det var jag övertygad om större delen av dagen idag.
Kvällens lilla gudstjänst lyfte i alla fall mitt humör åtskilliga grader och mitt mod med påminnelsen om att det finns vänner och ett visst mått av nåd. Så nu kan jag med den kvardröjande känslan i ryggmärgen gå och lägga mig trygg och om jag bara slipper mardrömmarna så kanske det tillståndet håller i sig tills jag vaknar nästa gång. Då är det kanske kört igen.
Kommentarer:
Postat av: Wånkan
Hellu! Hoppas att du får det trevligt på din öppet hus grej i helgen! Trist att man är bortrest! Fyller du år nu i helgen eller har du redan fyllt år? Hur som GRATTIS! *kram*
Postat av: Mona
Vad är det jag läser i kommentaren här ovan? Har du fyllt år? I så fall önskar jag dig ett stort grattis i efterskott. Och jag hoppas att din födelsedag blev munter och att du kände dig tillfreds. Det du beskriver i ditt inlägg är faktiskt allvarligheter. Du måste tala med någon. Ingen ska behöva må så här som du mår. Det är orättvist mot dig själv att du inte faktiskt förstår hur strålande klok och enastående vacker du, och dian reflektioner, är.
Kram!
Trackback