Uppskjutna möten
Att plugget kommer igång igen är skönt. Enda problemet är att det såhär i början, då schema-förvirring råder, krockar med annat inplanerat. Jag har inte träffat min samtalsterapeut på länge, och den senast bokade träffen fick också ställas in p.g.a. skolstarten. Nu finns risk att även nästa tänkta möte måste avbokas, eftersom det ligger på samma dag som en viktig kursstart. Det gör mig rastlös i sinnet... Jag vill ha min terapi! Vad den nu är värd, men ändå.
Känns som om jag kanske fegt måste kapitulera inför den tänkta medicinavvänjningen. Jag slutade helt ta mina tabletter i våras, och tanken var väl att jag nu skulle klara mig utan dem, komma tillbaka till ett "normalt" liv igen, liksom. Blev det så? Njae. Det blev sakta men säkert precis tvärtom. Den här våren och sommaren har varit ett känslomässigt bottenapp. Jag mår generellt inte bra. Så frågan är om jag ändå inte ska ha en medicinsk livlina där...?
Kan man klara sig helt utan psykofarmakan är ju det det allra bästa. Men nu är det till och med så att sjyssta och kloka vänner och anhöriga börjar luta åt att jag behöver en stabiliserande faktor, och att det kanske var dumt att jag slutade äta tabletterna... Och det känns svagt, men jag är beredd att hålla med dem. Kanske är det bara en slump att senaste månaderna blev jobbiga, kanske inte. Dock sammanfaller problemen ganska väl tidsmässigt med den period jag varit utan medicinen, och det oroar mig lite.
Förstår inte varför det är svagt att äta medicin. Hur mycket du än äter så knaprar jag liksom mer.
Det är viktigt att förbjuda sig själv att tänka i banor som säger att det är svagt att äta medicin.
Shit, inse vad fantastikt bra det är att det finns medicin. I dag kan man tillsätta ämnen i hjärnan via medicin istället för att må piss. Det är ju super. Att sedan en del måste äta mer medicin än andra beror ju bara på att vi är olika. Våra hjärnor är fantastiska, helt individuella. Wow!