Att vara värd något

Jag trillade som hastigast dit igen, nån gång sent i måndags kväll. Frustration som övergick i förtvivlan och molande meningslöshetskänsla, ångest och sömnlöshet. Hade jag varit lagd åt billiga bortförklaringar hade jag väl säkert påpekat att jag varit vit från medicinen ett tag nu, men jag tror inte det beror på det.
Själva anledningen var som vanligt min plats på relationsmarknaden, och jag orkar inte gå in i detalj på det nu. Skulle kunna skriva en hel jätteblogg bara om det och alla aspekter av det. De få timmarna av sömn jag fick renderade mig dessutom några lagom smaskiga mardrömmar med barndomsmotiv, i sak helt osanna men lika svettigt verkliga för det.

Något slags rädsla, utanförskap, psyktrubbel har förföljt mig genom hela livet. Ända sedan mina föräldrar tvingades lämna mig ensam för övernattning på sjukhuset nån gång i ettårsåldern (ja, sådana var reglerna på den tiden) har ett namnlöst trauma seglat kring mig vart jag än går. För det mesta håller det sig på plats i sin bur, men emellanåt frigörs det och griper mig flåsande om axlarna. De som försökt massera mig har vittnat om en rätt påtaglig stelhet just där...
Minns hur jag en gång beklagade mig för en väninna över att jag kände mig som en statist i andras liv. Ni vet, en film har huvudpersoner, viktiga bipersoner, och så en fallande skala ner till statisterna, de där som ögat inte lägger märke till eftersom deras uppgift "bara" är att utgöra själva miljön. Precis så kände jag mig - en person som finns där för utfyllnad, men som är utbytbar och ointressant att engagera sig i. Vänninan svarade lite skamset att det stämde. Jag var just en statist i hennes liv.

Att vara statist i ordets mera bokstavliga mening hade jag ju för övrigt redan erfarenhet av. Under mina arbetslösa år på 90-talet skaffade jag mig kontakter med rollbesättningsteamen hos diverse film- och TV-produktionsbolag, och fick rycka in för bakgrundsroller i de dåvarande svenska såpaserierna med ojämna mellanrum. Sammantaget blev det faktiskt en hel del jobb; jag har flimrat förbi i kulisserna i Rederiet, i Skilda världar, i Tre Kronor, you name it... Det är en kul erfarenhet, fast oftast långt ifrån glamourös. Dessutom fick jag klart för mig vad typecasting innebär, alltså att du får en viss roll p.g.a. ditt utseende. De gånger jag skulle synas lite mera, alltså föreställa någon och ha betydelse för handlingen, märkte jag såsmåningom att det fanns ett fack för mig. Jag har fått spela knarkare, uteliggare, kriminell och porrbutikskund.
Jag minns en gång på vintern, det kan ha varit 1995 eller -96, då jag skulle vara med i en skolgårdsscen i Tre Kronor. Teamet hade riggat vid en skola nånstans i Mälarhöjden, och där stod vi och väntade: ett litet gäng unga statister och ett annat litet gäng unga skådisar, förmodligen ännu inte kända då men i begrepp att snart bli det. Jag följde själv serien dåligt, så jag vet inte.
Man konstaterade att jag såg äldst ut i statistgänget. Jag försågs med bomberjacka och fick veta att jag skulle spela en risig missbrukare som i den aktuella tagningen köpte knark av en av tjejerna i serien. Jag uppfattade det som att hon var en ny talang som just höll på att introduceras. Jag och skådespelerskan skakade hand, utbytte några krystade fraser där vi stod och väntade och fick såsmåningom göra vår korta scen.
Nu, mer än tio år senare, har jag plötsligt fattat att den där blyga lilla tjejen hette Johanna Sällström. Efter hennes självmord för inte så länge sedan har det pratats om hur hon så ofta spelade psykiskt trasiga personer på film, och det tragiska i att hon uppenbarligen var trasig själv utan att särskilt många anade något. Hon blev med tiden jättekänd och hamnade verkligen i rampljuset, men det är inte alls någon garanti för att vara lycklig. Hur obegripligt det än låter, så kan en människa känna sig fullständigt värdelös mitt i en ström av glada tillrop, smicker och beröm. Känna sig mycket lägre än... t.ex. en statist.

Den svacka jag hade härom natten gav långsamt med sig. Efter lite umgänge med bra vänner under påföljande dag försvann gråtklumpen och jag kunde le igen. Att jag har en gudstro kanske spelar viss roll också. Jag blir dock mer och mer varse hur bräcklig den mentala tryggheten är för mig, hur lätt den raseras. Och jag vet, jag vet rent teoretiskt att jag har det jättebra här i livet, som det är. Men det där perspektivet är så svårt att behålla, insikten är en färskvara. Och det är ofta en klen tröst att det alltid finns de som har det ännu värre än du.
Jag vore naiv om jag någon gång trodde att "nu har jag haft ångest för sista gången". Den kommer tillbaka och hälsar på igen som en trogen gammal ovän. Men försök verkligen att inte vara otålig. Försök verkligen att minnas vad du har, allt det där som du inte tänker på just när du vältrar dig i självföraktet. Jag vill gärna tro att - klyschvarning nu - att det nästan alltid finns en mening nånstans.

Undrar hur filmen skulle klara sig utan sina statister...?!

Kommentarer:
Postat av: Annaluna

Fin blogg! Du skriver väldigt bra vill jag bara säga dig. Och statister behövs:) Även om det inte kan vara så roligt att känna sig som en statist, själv har jag aldrig riktigt känt så... När jag var yngre hade jag ångest vädligt ofta, men tack och lov infinner sig känslan väldigt sällan nu mer och jag tar ingenting för givet. Jag försöker njuta av varje minut jag har som frisk, ung och bra.
Sedan vill jag tillägga att Camo som var hos mig aldrig var HAN, HAN du tänker på var nog Mario. Camo var en vän. Och, festen vi var på var hos min ena bästa tjejkompis som bor PÅ Mosebacke. Alldeles underbart nice.

Postat av: svartsmurfan

Du är iaf inte en statist i MITT liv, det hoppas jag att du förstår!

2007-07-02 @ 13:26:22

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback