En lång dag i taget
När jag känner, så känner jag för mycket. Jag grubblar. Ältar. Oroar mig. Älskar och hatar om vartannat, kastas mellan hopp och förtvivlan. Det drar fullständigt uppmärksamheten från allt jag SKA göra i livet. Som t.ex. att sköta plugget så det går bra. Och att skaffa mig ett fungerande liv överhuvudtaget.
Kramen!!!!!!!
Hej, hej... läser din blogg då och då. Och jag måste säga att jag imponeras av dig: Även om du är deppig ibland och det känns svart, så är du fantastiskt bra på att analysera dina känslor, att sätta ord på vad du känner. Och dessutom är du modig: du vågar skriva helt öppet och ärligt om dig själv (verkar det som i alla fall).
Jag känner inte dig, men du är imponerande som människa! Det är inte alltid den som framstår - eller försöker framstå - som mest framgångsrik, lycklig eller "glad" som är mest imponerande. Idag är det DU som imponerar mest på mig av alla männiksor.
Ville bara säga det.
Även som gammal vän är det svårt att finna orden ibland, liksom det ibland är svårt att ta sig i kragen och höra av sig, men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig och hoppas att du ska hitta din väg genom mörkret. Ber för dig. // Din vän Thomas
varit dålig på att läsa andras bloggar på sistone... jag hoppas, hoppas du kommer må bättre.
Kram.