Sensommarens saliga sammelsurium
Vi som bor / befinner oss i Stockholm märker hur stan såhär års sjuder av pretentiös festivalaktivitet; begivenheterna trängs på den offentliga scenen, och den som "inte vill missa något" har att göra tills den däckar av prestationsångest och magsår. Ungefär. Själv är jag nog lite sådan att jag nästan snarare sätter i bakhasorna när det blir för mycket på en gång.
Okej, inte för att jag ens läser evenemangs-annonserna särskilt noga... själv. Jag skulle nog missa det mesta som händer om det inte vore för ett fåtal personer jag känner, vilka har såndär flåshurtig totalkoll, och som smickrande nog vill ha med just mig på allting. Är jag inte tacksam? Mjo. Men jag ska inte hyckla här. Ärligt talat får jag ofta ut lika mycket av en hemmakväll framför TV:n eller på det invanda stamfiket som av någon kändiskonsert med fyrverkerier eller utomhusbio på storbildsskärm. För ärligt talat känns det ibland som om de här grejerna handlar lite om att efteråt kunna säga att "Jag var där". Inget fel i det, men jag vill njuta av upplevelsen också.
... För i mitt fall finns tyvärr ett drag av plikt i detta. Samvete. Konflikträdsla och oförmåga att säga nej. Jag bollas mellan min egen vilja och vikten av att inte svika. Detta märkliga inre krig, som jag t o m går i samtalsterapi och tar medicin för. Sanningen är att jag innerst inne är väldigt trött på somliga av de rastlösa vännerna ifråga - personer som är minst lika komplicerade som jag - och det är inte alltid så att lika barn leka bäst.
Det skulle vara lättare att säga nej om jag hade något konkret att skylla på, t.ex att jag ska ut med någon annan.
Förmodligen har jag helt enkelt tagit för givet att Någon Annan redan är upptagen, fullbokad och ointresserad.
Okej, inte för att jag ens läser evenemangs-annonserna särskilt noga... själv. Jag skulle nog missa det mesta som händer om det inte vore för ett fåtal personer jag känner, vilka har såndär flåshurtig totalkoll, och som smickrande nog vill ha med just mig på allting. Är jag inte tacksam? Mjo. Men jag ska inte hyckla här. Ärligt talat får jag ofta ut lika mycket av en hemmakväll framför TV:n eller på det invanda stamfiket som av någon kändiskonsert med fyrverkerier eller utomhusbio på storbildsskärm. För ärligt talat känns det ibland som om de här grejerna handlar lite om att efteråt kunna säga att "Jag var där". Inget fel i det, men jag vill njuta av upplevelsen också.
... För i mitt fall finns tyvärr ett drag av plikt i detta. Samvete. Konflikträdsla och oförmåga att säga nej. Jag bollas mellan min egen vilja och vikten av att inte svika. Detta märkliga inre krig, som jag t o m går i samtalsterapi och tar medicin för. Sanningen är att jag innerst inne är väldigt trött på somliga av de rastlösa vännerna ifråga - personer som är minst lika komplicerade som jag - och det är inte alltid så att lika barn leka bäst.
Det skulle vara lättare att säga nej om jag hade något konkret att skylla på, t.ex att jag ska ut med någon annan.
Förmodligen har jag helt enkelt tagit för givet att Någon Annan redan är upptagen, fullbokad och ointresserad.
Kommentarer:
Trackback