Effell's blogg

Jag har full förståelse för att tandläkarskräck är en ganska vanligt förekommande fobi. Till snart sagt varje besök, vilket är minst en gång om året, har jag samlat på mig diverse skavanker som kräver ingrepp, och jag kan bara intyga att det trots bedövning och bekvämt ryggläge är en obehaglig upplevelse. Det man upplever på plats i tandläkarstolen kunde ju gärna få vara tillräckligt, men min erfarenhet är att det värsta kommer några timmar efteråt, då man återfått all känsel och blir varse exakt hur mörbultad man blev i munhålan. Den smärtan tar ibland lite tid på sig att gå över. Att det dessutom svider om möjligt ännu mer i plånboken vid varje tillfälle gör ju inte saken mer trösterik.

Och nu frågar ni hur det kan komma sig att just jag alltid måste lagas då. Borstar jag aldrig tänderna, eller vadå?

Jo, det gör jag. Jag använder dessutom fluorskölj flera gånger i veckan, och även tandhygieniska tuggummin förekommer. Men tyvärr räcker det inte. Det jag slarvar med är tandtråd, trots stränga tillsägelser. Detta i kombination med att min astmamedicin har en erkänt frätande effekt på tänder (och det är inte så att jag alltid har med mig en flaska vatten ut på stan, att skölja munnen med) och att min förra tandläkares lagningar nu börjar ge med sig och behöver bytas ut i en jämn takt. Därför kommer jag aldrig undan med enbart en rutinkontroll.

Men vitt och fint blir det ju på sikt åtminstone... jag misstänker att jag tillhör den sista amalgam-generationen, och nu har de gamla metallskimrande lagningarna allteftersom ersatts av diskret tandfärgad plast. Jag försöker att åtminstone glädja mig över det. Om jag blir fotomodell eller skådis nån gång i framtiden ska jag försöka komma ihåg att le brett och gapa stort, så att jag får valuta för renoveringen.