Som det brukar. Fast med snar ändring
Jag är utspridd över två hem; föräldrarna är bortresta, så jag har stökat till hemma hos dem också. Låneböcker och anteckningspapper ligger kringströdda i deras vardagsrum sedan jag mycket hastigt och i sista sekunden pressade fram en krystad och ogenomtänkt hemtenta och fick den ivägmejlad på rätt sida tolvslaget för att deadlinen skulle anses respekterad. Härhemma hos mig har jag TVn påslagen, men kan inte titta på den på nära håll, eftersom jag har ärenden framför datorn (tycker jag); den bärbara är i det "andra" hemmet eftersom jag inte iddes kånka hem den igår - och förresten är soffan så belamrad med osorterade prylar att det ändå inte går att sitta där... Allt är precis som det brukar med andra ord.
Man kan kanske kalla det en mild form av självdestruktivitet då man i det längsta undviker ansvaret, undviker sådant man vet att man borde. Likheten med grövre och mer kända former av självplågeri är att man väljer att stanna kvar i något man känner igen, vare sig det handlar om ett missbruk, en dominant partner eller bara, som i mitt fall, ett ostrukturerat kaos i livet. Det är liksom samma sak i botten, fastän med olika gradskillnader av allvar. Man känner sig falskt trygg i det man är van vid och vågar/orkar inte prova vilka bättre alternativ som finns, för då måste man ju ändra på så mycket.
... Eller också väljer jag den intellektuellt klingande teorin bara för att skaffa mig ett alibi för något som egentligen bara är vanlig slöhet. Jag vet inte vilket. Hursomhelst har jag skaffat mig en räddningsplanka inför helgen. Nämligen att bjuda hem lite folk på fika.
För det är ju faktiskt så att det är bara inför mig själv jag kan stå för röran när det är som värst. Jag vill inte för mitt liv visa upp detta Ragnarök för någon annan. Alltså - se till att du får besök, så måste du helt enkelt städa på riktigt. Smart, eller hur? Och kulisser - att sopa under mattan och pula in i garderoberna - räcker inte. Jag har sett till att minst en småbarnsfamilj kommer, så golven bör vara både dammsugade och svabbade.
Så när jag i gott sällskap för temuggen till munnen imorgon eftermiddag kan jag förhoppningsvis känna mig stolt över mig själv för första gången på ett tag, i en glittrande ren lägenhet. Jag utlovar jämförande fotobevis här sen.
Man kan kanske kalla det en mild form av självdestruktivitet då man i det längsta undviker ansvaret, undviker sådant man vet att man borde. Likheten med grövre och mer kända former av självplågeri är att man väljer att stanna kvar i något man känner igen, vare sig det handlar om ett missbruk, en dominant partner eller bara, som i mitt fall, ett ostrukturerat kaos i livet. Det är liksom samma sak i botten, fastän med olika gradskillnader av allvar. Man känner sig falskt trygg i det man är van vid och vågar/orkar inte prova vilka bättre alternativ som finns, för då måste man ju ändra på så mycket.
... Eller också väljer jag den intellektuellt klingande teorin bara för att skaffa mig ett alibi för något som egentligen bara är vanlig slöhet. Jag vet inte vilket. Hursomhelst har jag skaffat mig en räddningsplanka inför helgen. Nämligen att bjuda hem lite folk på fika.
För det är ju faktiskt så att det är bara inför mig själv jag kan stå för röran när det är som värst. Jag vill inte för mitt liv visa upp detta Ragnarök för någon annan. Alltså - se till att du får besök, så måste du helt enkelt städa på riktigt. Smart, eller hur? Och kulisser - att sopa under mattan och pula in i garderoberna - räcker inte. Jag har sett till att minst en småbarnsfamilj kommer, så golven bör vara både dammsugade och svabbade.
Så när jag i gott sällskap för temuggen till munnen imorgon eftermiddag kan jag förhoppningsvis känna mig stolt över mig själv för första gången på ett tag, i en glittrande ren lägenhet. Jag utlovar jämförande fotobevis här sen.
Kommentarer:
Trackback