Håll reda på almanackan
På 1990-talet var det filofaxen; idag är det mobiltelefonen - prylen där folk samlar sin kalender och alla sina livsnödvändiga minnesanteckningar. Prylen utan vilken man är lost, som det är en mardröm att råka tappa bort.
Själv använder jag fortfarande den hederliga gamla fickalmanackan, och förra veckan gjorde jag just det där livsfarliga misstaget att liksom förlägga den i röran hemma. Man använder ju kalendern för att planera, men att lyckas slarva bort den p.g.a. att man har för mycket krafs tyder ju snarast på dålig planering...
Städningen inför kafferepet den gångna helgen bidrog förstås till att saker och ting bytte plats. Jag förstod att almanackan strax skulle dyka upp igen bara jag grävde tillräckligt länge i högarna, men vetskapen om att den inte precis är fulltecknad gjorde att jag trots allt tog det ganska lugnt. Då den återfanns häromdagen kunde jag med lättnad konstatera att hela den här veckan var så gott som "oplanerad". De regelbundna rutinerna har jag i huvudet ändå och skriver sällan upp.
Så jag hade inte missat något, trodde jag... tills jag plötsligt i förrgår blev uppringd av min samtalsterapeut som ville veta hur jag mådde. Jag blev varse att jag hade uteblivit från ett inplanerat möte i fredags, vilket fanns på pränt men som jag fullkomligt förträngt i anteckningarnas frånvaro. Jag brukar verkligen inte missa sådant och jag tackar min lyckliga stjärna att doktorn ifråga faktiskt var engagerad nog att höra av sig. Skönt att veta att de bryr sig. Det är nämligen ingenting att ta för givet!
Nu har kalendern återtagit sin plats i rätt ficka. Och där hoppas jag den stannar.
Själv använder jag fortfarande den hederliga gamla fickalmanackan, och förra veckan gjorde jag just det där livsfarliga misstaget att liksom förlägga den i röran hemma. Man använder ju kalendern för att planera, men att lyckas slarva bort den p.g.a. att man har för mycket krafs tyder ju snarast på dålig planering...
Städningen inför kafferepet den gångna helgen bidrog förstås till att saker och ting bytte plats. Jag förstod att almanackan strax skulle dyka upp igen bara jag grävde tillräckligt länge i högarna, men vetskapen om att den inte precis är fulltecknad gjorde att jag trots allt tog det ganska lugnt. Då den återfanns häromdagen kunde jag med lättnad konstatera att hela den här veckan var så gott som "oplanerad". De regelbundna rutinerna har jag i huvudet ändå och skriver sällan upp.
Så jag hade inte missat något, trodde jag... tills jag plötsligt i förrgår blev uppringd av min samtalsterapeut som ville veta hur jag mådde. Jag blev varse att jag hade uteblivit från ett inplanerat möte i fredags, vilket fanns på pränt men som jag fullkomligt förträngt i anteckningarnas frånvaro. Jag brukar verkligen inte missa sådant och jag tackar min lyckliga stjärna att doktorn ifråga faktiskt var engagerad nog att höra av sig. Skönt att veta att de bryr sig. Det är nämligen ingenting att ta för givet!
Nu har kalendern återtagit sin plats i rätt ficka. Och där hoppas jag den stannar.
Kommentarer:
Trackback