Effell's blogg

Gud hör bön. Den fösvunna tonårstjejen jag skrev om nyligen har nu återfunnits (uppenbarligen vid liv), och detta blev en stor lättnad för mig. Nu plockar jag bort inlägget om efterlysningen eftersom det blivit inaktuellt.
Samtidigt vet jag ju att en historia som slutar lyckligt kanske inte är någon tröst för alla dem som fortfarande saknar någon. Det där är svårt. Just den nämnda historien engagerade mig mycket - kanske ohälsosamt mycket, om man ser det från mitt personliga perspektiv - och jag tycks vara typen som gräver ned mig så djupt i andras olycka att jag glömmer att ta hand om mig själv på vägen. Jag har helt enkelt svårt att bestämma mig för var gränserna för det medmänskliga går. Och när det blir för mycket finns risken att pendeln till slut slår över och jag drar mig undan från nästan allt istället. Blir en av de s.k. flata svenskarna som inte bryr sig.

Jag är ängslig av mig som ni vet. Jag tar in en stor mängd blandade sinnesintryck, har livlig fantasi och målar ofta upp det värsta, som för att liksom vara på den säkra sidan och slippa bli besviken. Man blir ju ingen muntergök direkt, och sprider knappast positiva energier, men jag antar att det finns något slags försvarsbeteende i det. Och kanske en känsla av skyldighet.
Det är ju såntdär katastroftänkande min terapeut försöker få mig att balansera, för att jag inte ska bränna ut mig i ansträngningar att "rädda världen". Särskilt med tanke på att jag egentligen inte griper in och gör så värst mycket mer än de flesta andra. Jag går mest omkring och nojjar och har dåligt samvete över det.