Effell's blogg

Då jag åt lunch i föräldrahemmet häromdagen kom kommentaren, som på beställning. "Det är väl okej att du har den där på dig när du är här, men jag hoppas du inte har den när du är bland folk...! [inomhus]" Det handlar om en snygg, svart basker i grovt tyg, som jag fick på senaste födelsedagen av min vän Helena; den har faktiskt redan blivit lite av en trotjänare.
Jag är själv uppfostrad i den klassiska, västerlädska tradition som säger att åtminstone person av manligt kön skall vara barhuvad då han befinner sig under tak, ty det är anständigt och tillhör god ton. Det där sitter liksom pliktskyldigt i ryggmärgen tillsammans med liknande ettikettidéer, om hur besticken skall ligga kring tallriken eller att nedersta knappen i kavajen aldrig ska vara knäppt, o.s.v. ... Jag tar definitivt av mig huvudbonaden om jag kommer in i en kyrka, sitter i möte med ytligt bekanta eller befinner mig på anställningsintervju, etc, etc. Såpass "gammaldags" är jag.
Och på samma gång - och jag vet inte om det möjligen är en generationsfråga - kräks jag på dylika oskrivna regler då de blir alltför påtvingade. Särskilt om de mestadels är opraktiska och egentligen bara tycks fylla något slags artighetssyfte.  

Inomhusmössan har ju redan slagit igenom på ganska bred front, tidigare i form av kepsen och senare i form av hiphop-toppluvan, som man t.o.m kan se enstaka fullvuxna projektledare ha på sig i konferensrummen. Ambivalensen river i mig när jag ser det. Direkt snyggt är det inte, det tycker inte jag heller. Men än sen då? Jag har själv ganska vildvuxet, lite halvlångt hår (sen kan man ju diskutera hur praktiskt det är, i och för sig), och för mig tjänar baskern, eller annan huvudbonad, som ett slags hårspänne som håller frisyren på plats. Bland annat. Och då tycker jag ändå jag har valt en rätt snygg och just klassiskt anständig mössa, och inte vad som helst.

Sen när sommaren tågar in på allvar och solen börjar bli farlig blir det dags för bredbrättad hatt. Men det blir då det...