Har balkongdörren öppen och får frisk luft
En gång i tiden, då jag var en något flitigare motionär än jag är idag, fick jag lära mig att det ur syreupptagnings-synpunkt skall vara perfekt läge att jogga strax efter att det regnat, för då är det tydligen lite extra mycket "andningsbar luft". Alltså extra mycket syre i luften. Säger de.
I skrivande stund spöregnar det ute, och jag myser vid tanken på att befinna mig inomhus. Dock har jag balkongdörren öppen. Och ja, det känns liksom fräscht. Och svalt.
När det inte har regnat har jag tillbringat ovanligt stor del av denna sommartid 2010 utanför stan. Och då menar jag ändå inte särskilt långt bort. Det fina med Stockholm är ju att en resa med en vanlig förortsbuss till ändstationen kan räcka för att ta en ut till en lummig landsbygd, där det knappt känns bebyggt och man ser fler djur än människor.
I verkligheten har jag inga större problem att skilja på älgar och kor (apropå bilden nedan), men ska dock medge att jag är en sjukt urbaniserad person. Därav självironin. Jag har av någon anledning haft lättare att känna mig trygg i stadsmiljön än på landet, och det finns säkert en djuppsykologisk förklaring med fina ord. Rädslor och fobier är ju ofta icke-rationella. Jag vet att det kan vara precis likadant fast tvärtom för någon som växt upp i lantmiljön.
Men dagsutflykterna som jag gjort på egen hand har definitivt varit uppbyggliga. Och hälsosamma, med tanke på det oändliga promenerandet. Under våren gick jag ned i vikt några kilo (av orsaker som känns lite oklara, med tanke på att jag inte känner att jag bytt livsstil nämnvärt...), och turerna i skogen och på landet har förmodligen bidragit till att hålla nuvarande vikten någorlunda konstant.
I skrivande stund spöregnar det ute, och jag myser vid tanken på att befinna mig inomhus. Dock har jag balkongdörren öppen. Och ja, det känns liksom fräscht. Och svalt.
När det inte har regnat har jag tillbringat ovanligt stor del av denna sommartid 2010 utanför stan. Och då menar jag ändå inte särskilt långt bort. Det fina med Stockholm är ju att en resa med en vanlig förortsbuss till ändstationen kan räcka för att ta en ut till en lummig landsbygd, där det knappt känns bebyggt och man ser fler djur än människor.
I verkligheten har jag inga större problem att skilja på älgar och kor (apropå bilden nedan), men ska dock medge att jag är en sjukt urbaniserad person. Därav självironin. Jag har av någon anledning haft lättare att känna mig trygg i stadsmiljön än på landet, och det finns säkert en djuppsykologisk förklaring med fina ord. Rädslor och fobier är ju ofta icke-rationella. Jag vet att det kan vara precis likadant fast tvärtom för någon som växt upp i lantmiljön.
Men dagsutflykterna som jag gjort på egen hand har definitivt varit uppbyggliga. Och hälsosamma, med tanke på det oändliga promenerandet. Under våren gick jag ned i vikt några kilo (av orsaker som känns lite oklara, med tanke på att jag inte känner att jag bytt livsstil nämnvärt...), och turerna i skogen och på landet har förmodligen bidragit till att hålla nuvarande vikten någorlunda konstant.
Kommentarer:
Trackback