Effell's blogg

Under veckan hinner jag säga till en och annan som jag inte riktigt känner att jag ids ta mig an, att "Vi kan väl ses typ i helgen, eller så?" Ett sätt att skjuta något besvärligt framför sig, antar jag. Så infinner sig såsmåningom nämnda helg och med den smärre samvetsbetänkligheter. Det är nu jag ska/borde ringa tillbaka, höra av mig, till dem jag halvt lovat bort mig till. Låtsas-att-jag-har-glömt gör jag ogärna, eftersom jag inte har det.

Problemet är väl att jag egentligen bara skulle vilja ha en lugn och skön, sysslolös helg utan några måsten alls. Märkligt hur t.o.m. det som är fritid lätt kan börja kännas som plikt och jobb. Men jag känner i vissa stunder av filosofisk självinsikt att jag borde vara nöjd med vad jag har. Att överhuvudtaget ha vänner och vara efterfrågad är ingen självklarhet.
Symptomatiskt nog är de jag skulle vilja umgås med ganska upptagna redan, och har lite dåligt med tid...