Effell's blogg

Den första världsnyhet jag nåddes av idag var - givetvis - Michael Jacksons frånfälle. Har det pratats om så mycket annat idag egentligen? Mellanöstern glöder och förblöder, men idag var det The King of Pop, närmare bestämt hans död, som nära nog fyllde hela nyhetssändningar. Och andra musiker har vittnat om hans oerhörda betydelse och om vilken förebild och inspirationskälla han var, o.s.v.
Någon som i svensk TV bröt av emot det mönstret var Alexander Bard, som telefonintervjuades i 4:ans Nyhetsmorgon imorse. Man kunde åtminstone inte beskylla honom för att hyckla...

"Vad har Michael Jackson betytt för dig?"
"Nästan ingenting."

Bard menade att Jacksons storhet just nu mest handlar om att det överhuvudtaget råder en nostalgisk hype beträffande allt som är 1980-tal, och att hans inflytande på popvärlden främst inskränker sig till västra sidan av Atlanten; europeiska låtskrivare har andra förebilder. Jag vet inte om det stämmer, men eftersom "Jacko" inte heller tillhörde mina egna främsta idoler blir jag hursomhelst inte särskilt provocerad av att han också får en och annan skopa kritik vid sidan av alla lovord.
Visst var han oerhört proffsig på det han gjorde, särskilt under sina glansdagar under 80- och början av 90-talet. Hans videos gick knappast att missa, även om man inte hade tillgång till MTV. De måste ha visats ganska ofta, med tanke på hurpass väl man minns dem. Black or White är väl kanske den jag har färskast i minne. Kan det ha varit 1991 eller något sådant?

De senaste tio-femton åren har jag nog uppriktigt sagt mest tyckt synd om killen. Som någon nyss sade: han var som ett barn i en vuxens kropp. Ett väldigt osäkert barn också, skulle jag tro. En självutnämnd Peter Pan, hypokondrisk och livrädd för att åldras. Därför får orden "Vila i frid, Michael" en extra stark innebörd.
Jag hoppas att det är just det som hänt: att han fått frid nu.

Om en stund ska jag ner i tvättstugan och byta från tvättmaskin till torktumlare. Det går oroväckande snabbt att samla på sig en "begagnad" klädhög. Korgen fylls på någon vecka, känns det som. Så är vi ju också i den svettiga årstiden. Mötte f.ö. en halvnaken tjej i trapphuset nyss (en nyduschad ung granne som gick ut till sopnedkastet, iförd endast badhandduken).

Solen gassar, och jag har försökt anpassa min klädstil till vädret. På balkongen fladdrar joggingdressen, som kommit alldeles för lite till användning. Ikväll får det nog bli en runda igen. Jag är numera formellt anmäld till Midnattsloppet i augusti, så det finns ingen återvändo. Vill jag undvika ett totalfiasko där måste jag helt enkelt träna.

Notes to self, igen: Var på skolan vid niotiden imorse, och nästa hållpunkt var tvättpasset härhemma kl 15.00, så däremellan blev det - gissa vad - fika såklart. *Harklar sig*

Från och med denna vecka ska jag föra någorlunda noggranna anteckningar över vad jag har för mig om dagarna. Detta skall nämligen redovisas såsmåningom, på projektkursen där jag går. Eftersom jag inte har skrivblock och kalender och liknande tillgängligt här för ögonblicket, gör jag min minnesanteckning här i bloggen istället.

Dagen började med ett inplanerat läkarbesök
Därpå promenad genom stan (city)
En fika på Drottninggatan
Sedan ett hastigt besök hos några kyrkbekanta på Söder
Besök hos min samtalsterapeut (ja, avtalat, såklart)
Åter ett cafébesök; drack en smoothie, eller vad det heter
Gick till ett växlingskontor för att bli av med några utländska mynt
Promenad längs Årstaviken.
Hoppade på tunnelbanan i Hornstull, och började åka hemåt.
Gjorde en avstickare till föräldrahemmet, och åt matrester där
...

Hmmm, nu råkade det som synes bli så att jag hade inte mindre än två olika läkartider inplanerade just idag. Det är alltså inte representativt för mig till vardags, bara så ni vet...! Lite mycket just nu bara.
Däremot säger nog resten en del om hur en ledig dag för mig kan se ut. Och det är ju faktiskt lite pinsamt i all sin brist på kreativitet och intitiativförmåga. Jag glider runt och... fikar. Faktum är att jag misstänker att det är detta som är själva syftet med anteckningarna - att vi ska inse hur våra liv egentligen ser ut. Öppna ögonen, liksom. Då en dryg vecka gått och de flesta hållpunkterna handlar om planlöst flanerande och glassätande, kanske man helt enkelt tvingar sig själv att göra något åt saken!

De dygn som senast förflutit har bjudit på blandad känslokompott, men utkomsten har hittills varit bra. Stundom har jag fruktat att jag ska trilla ned i en svacka liknande den för två år sedan, men än så länge känns det hela hanterligt.
Det är onsdag idag, och i övermorgon är det midsommarafton. Jag skall hem till en vän på middagsknytis, och dessförinnan försöka hinna se en skymt av ett traditionellt friande. Med risk för att låta stereotypt svenssonaktig: hoppas det här fina vädret står sig...
 

Hämtade nyss hem moccajackan från kemtvätten, och gjorde en ny spännande upplevelse. Affärsinnehavaren förklarade att jackan tydligen är fodrad med något som kemtvättsberoende jackor inte ska vara fodrade med; exakt vad framgick inte, men såhär efter tvätt och impregnering har det antagit kartong-konsistens. Han lugnade mig med att det mjukar upp sig med tiden, och jackan återgår således successivt till sitt tidigare, normala tillstånd. Men vägen dit är... ljudlig.
När jag rör mig i den, viker den eller sträcker ut den i veck och sömmar, låter det lite som när man bryter hårt tunnbröd. Eller något slags tunn plast. Fascinerande. Det knastrar, liksom. Men enligt utsago skall det alltså gå över...?

Den kommer säkert väl till pass imorgon, på Utö. Är det inte särskilt mycket mer sommar då än idag behövs säkert ett vindtätt plagg.

Kl. 22.40: Jag är sådär trött... sådär konstigt paltkoma-däst som man kan bli om man vilar sig för mycket istället för att göra nytta. Och det kanske är så det är också. Av ingen särskild anledning alls slocknade jag på sängen mitt på eftermiddagen, somnade och vaknade först efter åtta på kvällen. Typiskt. Jag hade tänkt hinna mycket idag, precis som igår.
Det är nog bäst jag lägger mig på riktigt strax, så jag inte vänder på dygnet. Skall vara på kursen vid niotiden imorgon.

Många betraktar nog 1:a juni som "första sommardagen", men ironiskt nog avslutade den en räcka med riktigt högsommarvarma dygn. Från att på sistone ha varit kring 25 grader varmt (min egen termometer har visat närmare 30!) och gassande sol har det i ett slag vänt till grått, svalt och regnigt väder.
På lördag är det Nationaldagen, vilket jag dock inte kommer att uppmärksamma nämnvärt. Då skall nämligen jag och några poesiskrivande vänner fara till Utö över dagen, medförande konstnärlig(?) picknickspackning. Hmmm... Det har som tidigare nämnts blivit ovanligt många utflykter i Stockholmsperiferin för mig den här våren, och det skadar inte, med tanke på hur stilla jag ofta håller mig annars. Det blir alltför sällan av att jag lämnar stan. Men nu har jag inom loppet av några veckor befunnit mig såväl i Norrtälje och på Väddö som i Gamla Uppsala och på Ålandskryss. En mängd fina foton och små souvernirer har det resulterat i.

Imorgon ska jag trotsa tråkvädret och ha en göra-viktiga-ärenden-dag. Typ äntligen lämna in den där jackan på kemtvätten, äntligen lämna in de där skorna på lagning, lämna tillbaka den där boken på biblioteket, avsluta storstädningen, etc. Såntdära. Någon gång emellanåt är det lika bra att man tillbringar en hel dag med sådant, så det blir av.

Nu har kontrollanten passerat här. *Lättad* Kvart över ett ungefär. Och mycket riktigt - det gick väldigt snabbt. 

Nu är jag hungrig! Fiskgratäng blir det. 

Ja, jag sitter hemma och väntar på hantverkare. VVS-kontrollanter närmare bestämt. Det är alltså rutinmässig genomgång av hela kvarteret, antar jag, så det är vanskligt att beräkna hur dags de kan tänkas knacka på... Hade det varit ett enskilt besök hos just mig hade de här luddiga tidsramarna känts än mer tröstlösa; "vi kommer någon gång mellan 08.00 och 16.00"
Det är ju ungefär hela dagen...! För något som kanske tar tio minuter när de väl är här. Naturligtvis hade jag väl kunnat lämna in en nyckelknippa hos föreningen och låtit dem kliva på själva, men om jag nu ändå inte har något livsviktigt att bestyra, så är jag gärna ledig om folk ska komma och rota i min lägenhet. 

Nåväl. Jag passar förstås på att städa för fullt, när jag inte sitter här och bloggar och nördsurfar. Idag är det både måndag och 1:a juni...! Mitt halvautistiska sinnelag gillar när första veckodagen sammanfaller med första månadsdagen, för då blir det lättare att räkna framåt, och det känns ordningssamt och fräscht.

Nu är klockan ca kvart i elva på förmiddagen. Jag ber att få återkomma och lämna besked då hantverkarna varit här.

Har själv funderat på hurdags jag skulle komma med något nytt här, och nu får det vara dags. Senast föregående inlägg har tyvärr stundom även stämt rätt bra in på tiden sedan dess, så det har inte funnits så mycket att tillägga. Det som dock finns är typ följande:
Förra helgen tillbringade jag på kollo (!). Åtminstone kändes det så, eftersom vi - jag och en hop andra människor - hade gemenskapsläger på det s.k. Barnens ö. Så värst många *barn* var vi dock inte; medelåldern var troligen runt 55, eller nåt. Men det var inte dumt att få inviga senvåren / försommaren i skärgårdsmiljö.

Tanken är att jag ska springa Midnattsloppet i år (shit, det kanske börjar bli dags att anmäla sig nu), och för någon vecka sedan drog jag på joggingdräkten och testade hur det stod till med konditionen så här i utgångsläget, före träning. Fråga inte...! I've got a loooong way to go. Det är ju en fördel om man klarar att ta sig femhundra meter i maklig takt utan att det börjar ila som av syrebrist i hela kroppen.

Det mycket angenäma vårvädret som varit tills igår finge så gärna återvända tills imorgon, för då ska jag på nytt ut i skärgården. Denna gång på en kryss över dagen, Åland tur och retur. Tråkigt att behöva befinna sig under tak i tolv timmar p.g.a regn, menar jag.
Och mera av liknande vara blir det om ett par veckor då jag ska till Utö med några vänner. Det känns nästan som att jag tar igen det faktum att det ibland kan gå en hel sommar utan att jag satt min fot nära havet. Men det är rätt mycket tillfälligheter som gjort det den här gången.

Drönar man runt för mycket utan att göra saker ordentligt hinner strul-konsekvenserna till slut ikapp en. Det är ju ingen nyhet, och sedan igår har jag själv bombarderats med dylika påminnelser om hur svårt jag tydligen har att lära av mina misstag.

Skulle på läkarundersökning på morgonen, för rutinkontroll av min astma. Hade skrivit upp läkartiden i fickalmanackan, och bedömde att en timmes tidsmariginal hemifrån skulle räcka. Strax innan det var dags att gå till bussen kikar jag på kallelsen en sista gång - och upptäcker, först då, att jag läst den slarvigt. "Vi ber er komma 45 min före utsatt tid för att ta stickprov". Åhnej! Bara att kasta sig iväg, och hoppas att man inte blir alltför sen.
På vägen upptäcker jag dels att jag glömt patientbrickan hemma (ärligt talat vet jag inte ens var den är), dels att min mobiltelefon inte ligger i den väskficka där den vanligtvis hör hemma, ej heller i jackan... Jag inser att det betyder att om läkarbesöket drar ut på tiden kommer jag inte att kunna ringa och meddela jobbet att jag blir sen. Plus naturligtvis det faktum att jag i värsta fall kan missa viktiga samtal. Dagen har inte precis börjat jättelyckat, med andra ord.

Besöket hos doktorn fungerade tack och lov, trots min försening. Jag anlände till jobbet i tid också, så ingen skada skedd där, åtminstone. Men senare upptäcker jag dessutom att jag har mobilen med mig - i byxfickan. Bara att lyckas undvika att lägga märke till det... Ibland blir jag rädd för mig själv.
Vid det laget tänkte jag att nu är väl dagens självförvållade olyckskvot fylld i alla fall. Icke då. Då jag kom hem och slog på datorn möttes jag av beskedet att min internetanslutning blivit avstängd på grund av obetald faktura... *Suckar* Jag får pengar på fredag, och hade hoppats att den där gamla räkningen kunde vänta tills dess. Det var bara häromdan jag insåg att den verkligen var obetald, då jag hittade originalfakturan bortglömd i ett fack i ryggsäcken.

Idag: tandläkarbesök. Även detta uppskrivet i kalendern. Men likväl upprepas gårdagens scenario. För säkerhets skull tar jag på morgonen en titt i schemat för kursen jag går på för att övertyga mig om att jag verkligen är ledig hela dagen, så som jag minns det. Det visar sig att jag minns fel. Jag har ett möte om en halvtimme! Återigen är det bara att rusa iväg, och ringa och på förhand ursäkta sig över att man blir sen.

Och - som sagt - det värsta är att det känns som att jag redan gjort samtliga de här misstagen förr.

Då jag åt lunch i föräldrahemmet häromdagen kom kommentaren, som på beställning. "Det är väl okej att du har den där på dig när du är här, men jag hoppas du inte har den när du är bland folk...! [inomhus]" Det handlar om en snygg, svart basker i grovt tyg, som jag fick på senaste födelsedagen av min vän Helena; den har faktiskt redan blivit lite av en trotjänare.
Jag är själv uppfostrad i den klassiska, västerlädska tradition som säger att åtminstone person av manligt kön skall vara barhuvad då han befinner sig under tak, ty det är anständigt och tillhör god ton. Det där sitter liksom pliktskyldigt i ryggmärgen tillsammans med liknande ettikettidéer, om hur besticken skall ligga kring tallriken eller att nedersta knappen i kavajen aldrig ska vara knäppt, o.s.v. ... Jag tar definitivt av mig huvudbonaden om jag kommer in i en kyrka, sitter i möte med ytligt bekanta eller befinner mig på anställningsintervju, etc, etc. Såpass "gammaldags" är jag.
Och på samma gång - och jag vet inte om det möjligen är en generationsfråga - kräks jag på dylika oskrivna regler då de blir alltför påtvingade. Särskilt om de mestadels är opraktiska och egentligen bara tycks fylla något slags artighetssyfte.  

Inomhusmössan har ju redan slagit igenom på ganska bred front, tidigare i form av kepsen och senare i form av hiphop-toppluvan, som man t.o.m kan se enstaka fullvuxna projektledare ha på sig i konferensrummen. Ambivalensen river i mig när jag ser det. Direkt snyggt är det inte, det tycker inte jag heller. Men än sen då? Jag har själv ganska vildvuxet, lite halvlångt hår (sen kan man ju diskutera hur praktiskt det är, i och för sig), och för mig tjänar baskern, eller annan huvudbonad, som ett slags hårspänne som håller frisyren på plats. Bland annat. Och då tycker jag ändå jag har valt en rätt snygg och just klassiskt anständig mössa, och inte vad som helst.

Sen när sommaren tågar in på allvar och solen börjar bli farlig blir det dags för bredbrättad hatt. Men det blir då det...

Kan man säga förvår? Tänk vårvinter, fast sådär på gränsen, då man knappt kan kalla det -vinter överhuvudtaget längre. Vi har, åtminstone här i södra halvan av landet, upplevt de första riktiga sådana dagarna i år. Det känns mycket välkommet.

Och det är inte bara ni bloggläsare som sett väldigt måttligt av mig senaste veckorna. Till och med en och annan IRL-kompis har börjat oroa sig. "Hallååå, lever du?" Jag har nog levt i något slags tredygnsintervall; normalt inte haft längre framförhållning i planeringen än ett par dagar... Typisk sjukskriven, antar jag. De schemalagda vardagsbesyren, typ mitt ideella arbete och planerade möten, rullar på som vanligt, medan den övriga tiden liksom flutit samman i en sömnig halvdvala där inte så mycket blir gjort.

Kanske blir det ändring på det nu. Häromdagen startade kursen jag skrev om nyligen, vilken syftar till att slussa folk tillbaka till ett normalt arbetsliv. Än så länge känns det bra. Särskilt med tanke på att saker som friskvård och utvecklingssamtal finns på dagordningen. 
En annan bra metod att tvinga sig till skärpning är att skaffa sig föräldrabesök. Imorgon hälsar Far och Mor på, och nu städas det, för att slippa de allra vassaste kommentarerna.

Det var väl inte direkt så att jag besvärades av mitt nu rekordlånga skägg (rekord för mig, alltså), men lusten till förändring pockade... Så igår åkte rakmaskinen fram igen för första gången på ett bra tag. Illustrationen nedan visar före-och-efter-förhållandena. Beträffande håret är det inte kortklippt på bilderna, utan bakåtslickat.

Vad tycker jag själv då? Vet inte riktigt... Klart att det känns ovant efter att ha varit skäggig sedan sensommaren, men jag behövde väl påminna mig om varför antar jag. Mitt ansikte känns nu återigen kort och brett på ett omaskulint sätt, och dubbelhakan och finnarna syns igen. Man är väl alltid sin egen värsta kritiker då det gäller ens utseende.
Och som ni ser sparade jag precis såpass mycket att det åtminstone syns att jag har skäggväxt. Jag är rädd att om jag slätrakar mig helt kommer jag att få börja visa legitimation för folk igen, ungefär...

... det är väl aldrig direkt roligt att gå dit. Den här gången kände jag t.o.m. på förhand att det fanns saker att fixa. En flisa har gått ur en kindtand på ena sidan, och kindtänderna på motsatta sidan har ömma tuggytor.

Och så är det ju det här med min astmamedicin... Akutmedicinen Bricanyl fräter tydligen på tänder, ett faktum som tycks känt bland tandläkare men så gott som okänt bland farmaceuter. Man bör alltid skölja munnen efter inhalation, vilket det egentligen vore läge för apotekspersonal att informera om (De brukar nämligen däremot ge detta råd beträffande den förebyggande medicinen Pulmicort, som sägs kunna ge svamp i munnen).
Jag har lärt mig detta den hårda vägen - saftiga, fyrsiffriga tandläkarräkningar - och känner därför till det sedan länge, men tyvärr hjälper det inte alltid. Vissa perioder är astman värre än annars, och då besvären kommer mitt under en tur på stan är det inte säkert att handfat, fontän, vattendunk eller annan möjlighet att gurgla sig finns inom räckhåll just i ögonblicket. Och även om jag som så många andra skaffar mig den goda vanan att ständigt medföra egen vattenflaska, är ju frågan om man fördenskull får skölja-och-spotta precis varsomhelst...

Min förra tandläkare hade för vana att, om jag inte protesterade alltför högljutt, laga utan bedövning. Den nuvarande använder bedövning, men då kommer smärtsensationen retroaktivt några timmar senare istället, då känseln återvänder. Idag slapp jag undan det värsta, men har det fortfarande framför mig. Han tog röntgenplåtar, undersökte och rengjorde, och därpå bokades återbesökstid om några veckor.
Jag tycker nästan man borde bli härdad, men jag känner det snarare som om jag blir mer och mer smärtkänslig med åren. Nu tyckte jag t.o.m. att den lilla rengöringsborren sved mer än jag kunde minnas. Plus slangar och sugapparater som gör att det blir iskallt i munnen och får det att ila ännu mer. Så skönt varje gång det är över. Däremot gillar jag den där snurrande borsten med tandkrämssmak som han kör som avslutning. Det är nästan som massage för tandköttet.

Efteråt tröstade jag mig med en kopp kaffe på ett fik en bit därifrån. Fast ingen kaka...

Javisstja, en annan sak på det positiva kontot som hänt idag, är att jag gled in hos frisören. Apropå bilderna på mina frisyrer som jag publicerade nyligen. Jag har egentligen inte *bytt* frilla, utan bara kortat av den med några centimeter. Med andra ord: mittbena-page till strax nedanför örsnibben. Behövs knappast bild va? Ni fattar...