Effell's blogg

... fast,nej, egentligen inte. Jag vill gärna räkna det nya året från Nyårsdagen, 1:a januari, och inte från kvällen innan. Att det sen brukar partajas och supas och skrålas ikapp med fyrverkerier på en viss dag är en annan sak. Det jag är ute efter är nystarten, det plötsligt nollställda årsräkneverket som börjar ticka igen, och chansen att inbilla sig att man orkar infria de där hurtiga så kallade löftena. Jag vet, jag är skittråkig.

Lever lite i ett vakuum dessa dagar, eftersom jag är ledig från jobbet, julen med tillhörande stress är över, och inga särskilda måsten finns på tapeten förrän om drygt någon vecka. Lyx? Tja, inte får jag mycket vettigt gjort i alla fall. Sitter och nördar med dataspel, har ätit en kanelbulle till frukost och är fortfarande inte påklädd trots att klockan närmar sig halv två.
men vänta bara, efter nyår...! Då...! Då börjar minsann ett nytt liv! *Harklar*

Blev igår vittne till ett krogslagsmål, eller snarare krogmisshandel, med tanke på att det var en som slog och en som tog emot utan att (hinna) försvara sig.

Plats: kvarterspub av den mindre lyxiga sorten, där ungefär samma personer sitter kväll efter kväll, och där det således råder något slags alla-känner-alla-mentalitet, oavsett om det stämmer eller inte.
Scenario: En kvinna med tendenser att bli ganska flirtig efter ett par öl, har numera pojkvän. De sitter för tillfället ensamma, och han - en biffig, rakad man - får veta hur mycket hon gillar honom. Plötsligt dyker en tämligen berusad gammal bekant till henne upp, och ovetandes om att personen mitt emot henne är en partner, överöser han henne med komplimanger och understryker med en kyss.
Förlopp: Behöver jag ens redogöra för det? Några sekunder senare ligger sistnämnde man på golvet och har nog ont både här och var.

Epilog: Krögarna, som naturligtvis inte vill ha något bråk på sin restaurang, väljer att avvisa den misshandlade killen. Han som slog får dock stanna kvar. Fråga mig inte om logiken här... Ren, primal självbevarelsedrift kanske? Om den aggressive snubben blivit utkastad hade han kanske blivit på ännu sämre humör och kunnat göra mer skada, även gentemot dem. Av sina polare får han ryggdunk och uppmuntrande ord.

Hursomhelst är "primalt" ett adjektiv som alltsomoftast är träffande, då det gäller den beskrivna miljön. Hannar, honor, desperation och diverse lustar... Och hur är det det där gamla talessättet lyder? "I krig och kärlek är allt tillåtet". Jag vet inte, jag.
Eftersom jag med min pessimistiska grundhållning brukar kunna fantisera ihop sådana här historier redan i förväg, har jag aldrig vågat mig på att vare sig aktivt stöta på någon eller besvara inviter då jag befunnit mig ute på lokal. Plus att jag har svårt att riktigt ta kärleksförklaringar under stark alkoholpåverkan på allvar. Då jag nu sett en av mina gamla skräckfantasier besannas, drar jag mig ett annat talessätt till minnes: "Lär dig av andras misstag".

Jag välkomnar dock med nyfikenhet vittnesmål som skulle kunna motbevisa min tes här.

Sitter precis och ser/lyssnar på TV:s sedvanliga redovisning av kungafamiljens äventyr de senaste tolv månaderna, såhär i årets sista skälvande tid. Och det påminner mig om att jag själv kanske borde göra detsamma - summera året.
Det blir ett kommande inlägg, då jag först måste bläddra i strax utgångna almanackor och bland foton, m.m, för att liksom friska upp minnet. Men att det på flera sätt har varit ett särskilt år, så mycket kan jag säga på rak arm.

00-tal. Är det ett såntdär nyuppfunnet ord, eller? Förra omgången det kunnat användas måste väl ha varit decenniet före 1910 då, men det känns inte som om jag hört det förrän nu på senare tid, trots att jag är hyfsat van vid att bläddra i dammiga historieböcker. Detta leder mig f.ö. osökt in på frågan om vårt innevarande årtusendes namn:
Hur uttalar du 2000-talet? Säger du tvåtusentalet eller tjugohundratalet? Det är säkert olika, men jag förmodar att den senare konstruktionen kommer sig av att det känns så bökigt att skifta från att säga nittonhundra- till att säga tvåtusen. Man vill vara konsekvent; annars hade det ju varit logiskt att vi sagt ettusenniohundratalet om 1900-talet.
Förresten, kallar vi 1000-talet för tiohundratalet...? Det vore ju rätt logiskt med tanke på att vi kallar de påföljande seklerna för elvahundra- och tolvhundra-, o.s.v. Ja, jag vet inte vad som är bäst. Huvudsaken är väl att det funkar...

Så, i ett snarast kommande inlägg skall jag berätta om mitt tjugohundranio, och kanske även försöka mig på en sammanfattning av mitt nollnoll-tal. På återseende.

Vi är plötsligt inne i själva julveckan. I övermorgon är det julafton, och igår var det en annan intressant dag med en form av trösterikt budskap, om man så vill, nämligen vintersolståndet. Fr.o.m. nu lutar det alltså dag för dag mot vår, även om det kanske dröjer lite innan det märks något.
Julklappsjägarstressen och alltihopa har precis lagt sig för mig, efter några intensiva dagar. Nu är det mera det konstaterande tillståndet att "jag-har-gjort-vad-jag-kunnat-och-det-får-bli-som-det-blir", vilket också är rätt befriande.

God Jul allesammans, om jag inte hinner uppdatera något före julaftonen!

Ja. Själv hann jag aldrig se något luciafirande imorse, bortsett från en kör på TV. Jag sov helt enkelt för länge. (Till mitt försvar kan jag ju anföra att de traditionella luciatågen i regel går väldigt tidigt på morgnarna.) Men dagen känns inte helt bortkastad för det. En tur på stan resulterade i den första och hittills enda inköpta julklappen. Det är en bit kvar innan jag är färdig med det bestyret, förstås, men bara att det åtminståne är påbörjat ger en känsla av trygghet.

Och God jul och sånt, ja... Tiden går. Under den dryga vecka som återstår (ordet "dryg" får väl närmast en dubbel innebörd här) är det en hel del som skall hinnas med.
Och ja, jag säger återigen att jag verkligen ska försöka bli bättre på att uppdatera här.

Lampor går ideligen i min lägenhet, känns det som, och varje gång någon ska bytas så är just den sorten slut. Känns det också som.

I det här fallet gäller det vardagsrummet, där jag i och för sig även har en golvstående uplight som nästan ger bättre ljus än taklampan. Men denna gång visade det sig att lagret var tillräckligt påfyllt för en gångs skull. En sista 60-wattare med bred sockel fanns faktiskt kvar. Detta föranledde mig att även byta själva lampskärmen när jag ändå höll på där. Den där kräftmånen hade hängt kvar länge nog nu... *Harkel*

Kanske är det kaffet som står här bredvid som gör det, men jag känner mig oförskämt pigg för en vardagsnatt...! Eftersom jag ändå är ledig i morgon förmiddag kan jag lika gärna ta vara på energin i detta nu och göra något vettigt före läggdags.
Det blir en snabb hopbuntning av de sorterings-sopor som skall kånkas iväg i morgon bitti. Recyclinglådan under diskbänken är redan full igen.

Over and Out för nu.

Även om livet rullar på och det självklart sker saker i en jämn takt, så känner jag mig väldigt icke-hågad att ta mig tid att skriva om det varje dag. Inspirationen finns liksom inte, eller också kommer den där känslan av att "varför-sitter-jag-här-och-datanördar-när-det-finns-vettigare-saker-att-göra?". (Det märkliga är ju att den känslan inte alls dyker upp när jag läser andras bloggar, eller slår ihjäl tid på YouTube, Facebook eller Wikipedia.) Vill ändra på det.

*Försöker mana fram en manisk period hos mig själv*

Långsamt, långsamt går det. Men faktiskt framåt. Via personlig-utveckling-och-rehab-kursen jag gått senaste halvåret har jag nu äntligen en plats för arbetsträning (börjar officiellt på måndag). Inom kyrkan, av naturliga skäl, eftersom det är där jag redan haft mitt engagemang ett bra tag. Åratal av knutna kontakter har sakta börjat ge utdelning, kanske man pragmatiskt skulle kunna säga.
Därmed finns chans att denna sjukskrivnings-rundgång jag hamnade i förra året nu har nått något slags kulmen, och att det börjar slutta emot bättre tider.

Min farmor var en sådan som kände av kommande väderlek i kroppen, typ fick ont i tårna om det skulle bli åska, o.s.v. Då och då senaste tiden har jag undrat om jag själv motvilligt börjat utveckla liknande meteorologiska sensorer. Åtminstone att döma av den i övrigt oförklarliga, sprängande huvudvärk jag stundom drabbats av denna sommar. Ett migränliknande tillstånd i kombination med lätt illamående, dålig mage och bara allmän trötthet.
Jag dricker sällan alkohol, och i vilket fall inga mängder att tala om, så bakfylle-alternativet kan vi räkna bort. Något närmare till hands ligger i så fall dålig kosthållning i största allmänhet. Det skall erkännas att till vardags kan mitt födointag bli rätt ensidigt och näringsfattigt. Grillad snabbmat, kaffe, vitt bröd med ost, läsk... Fast den förklaringen håller inte beträffande det senaste anfallet (idag), för på sistone har det faktiskt gått ned både sushi, grönsaker, frukt och hälsoyoghurt. Fast det kanske hänger samman, det också? Att magen är ovan, liksom.

Värken har successivt släppt under dagen, vilket är skönt. Framförallt vill jag ha klart för mig hurpass mycket av det som är psykiskt betingat. Stressrelaterat och så. Det är lite för starkt och tydligt för att bara vara inbillat, men kanske kan man ändå påverka en hel del med hur man tänker.

Ville bara visa er nedanstående skärmdump-bild härifrån bloggen, tagen för någon tid sedan. Reklambannern som alltid dyker upp under översta inlägget råkade ha ett motiv som passade så bra ihop med mitt skärgårds-sommar-foto, som var överst just då. Riktigt idylliskt blev det.

Ja, jag lever och är oskadd. Som ni säkert anat har mitt liv så att säga bara gått sin gilla gång på sistone; det har liksom inte funnits särskilt mycket att skriva. Jag klagar inte, med tanke på att jag i egenskap av förändringsrädd vanemänniska älskar när varje dag är exakt den andra lik... ungefär. Men ska det vara någon mening med att ha en blogg vill jag ju egentligen ge mig tillkänna betydligt oftare än så här. Så, här är jag en stund igen.

Hela omgivningen, tillvaron, går ju faktiskt på lågvarv de här juliveckorna, känns det som. Jag sköter mina jobb- och pluggsysslor som vanligt, men många av de människor jag ofta möter annars är nu spridda för vinden, förmodligen med hysteriskt späckade ferie-scheman ("Först till släktingarna i Ystad, sen en vecka på Kreta, sen till lantstället, och så grillparty med förra grannarna nån kväll, och så..."). Hälften av alla butiker man kanske vanligtvis besöker har semesterstängt, tjänstemän eller eventuella arbetsgivare man behöver få tag på är bortresta, och favoritcaféet har givetvis lagt sig till med "sommartider" och stänger plötsligt mycket tidigare på dagen än man önskar.
Och ändå har man inte badat. Jo, du kanske, men inte jag. Fick häromsistens vägbeskrivning till en vacker badsjö i närheten, och tyckte att nu är det väl dags, men hittade liksom inte den där sista snutten stig som leder fram till själva vattnet. Det är inte badvänlig strand hela vägen runt en sjö, och att bana sig väg genom brännässlor, snårskog och sumpmark kändes inte lockande. Jag får bege mig dit igen en annan dag och fortsätta kartlägga, tills jag hittar stranden.

Åter till real life. Vilket innebär att slita blicken från skärmen och konfrontera den här lägenheten istället.

Kom ganska nyss på att jag egentligen hade bokat tvättstugan imorse, och nu missat det totalt. Jag är lika mosig i skallen som vanligt, med andra ord. Då jag långsamt vaknar försöker jag se min almanacka framför mig i minnet, för att checka av om där står något. Den här helgen visste jag redan att det var tomt, så... Dessutom knallar jag ju permanent omkring med den där känslan av att "jag har glömt nå't, jag har glömt nå't, jag vet att jag måste ha glömt nå't..." Farligt då man till slut blir så van vid det att man börjar ignorera det. Mitt liv behöver en storstädning. Så att jag hittar allt det jag har glömt.

Nu befinner jag mig på sätt och vis i den värsta tiden på året. Det skulle ta lång tid att förklara vad jag menar, men under de här klassiska semesterveckorna i juli känner jag mig ofta väldigt ensam. Vilket jag egentligen inte är. Det har något att göra med säsongsskiften och min motvilja inför förändringar, o.s.v. Som sagt, jag vet inte om jag orkar gå in på hela den djupa och komplicerade psykologin i det här. Min ambition är att försöka tänka positivt.

Nu ska jag samla ihop en drös med gamla grovsopor som jag ska kånka till tippen. Det är en variant på hur jag rensar tankarna.

Någon gång efter midnatt inatt, innan jag gick och lade mig, kände jag att jag liksom var rastlös och behövde frisk luft efter timmar hemma inomhus. Så det blev en promenad sådär före läggdags. Jag fascinerades av hur jag, ännu långt efter solens nedgång, kunde gå omkring i t-shirt utan att huttra. Den tryckande, fuktiga, klibbiga luften från dagen hade blivit klar och frisk i nattmörkret, så det var behagligt.
Sedan är betongförorten kanske inte den optimala miljön för naturromantiskt flanerande vid den tiden på dygnet, men man tager vad man haver, som någon sade... 

jag har svettats ordentligt senaste dagarna, och idag kom räkningen för det varma vädret. Då jag imorse satt på ett snabbmatsställe för att få i mig något slags frukost (dålig hushållsplanering som vanligt), upplevde jag plötsligt hur det liksom "blinkade till" i luften, som av en fotoblixt. Jag såg mig omkring efter kameran, men i nästa ögonblick hördes mullret, någonstans utifrån. Det var åskan. Och inget dåligt åskväder heller! När jag kikade ut såg jag hur det stillsamma sommarvädret i ett slag hade förvandlats till kraftiga vindbyar med piskande hällregn.

Jag förstår folk som är rädda för blixten. Det är naturkrafter man ska ha förståndig respekt för, särskilt idag, med alla våra telefoner, datornätverk och olika elektriska prylar. Samtidigt tycker jag också att åskan som företeelse har något befriande med sig. Vill delge er en dikt jag skrev för drygt två år sedan:

Elektrisk trängtan,
Tordönslängtan,
Kanske med minnet av sommarfukt
Välbekant lukt, av våta gränder

Då regnet nalkas
Skall gatorna svalkas
Efter veckor av glödande solstingshot
Förlösande bot, fast med dån och bränder

Kura vid rutan,
Se rännilar leka
Belysta av blixten
Gnistrande, bleka

Livet kom åter
Nu skyarna gråter
Av lättnad, och lossar sin närande last
Ett skyfall i hast, som oss himmelen sänder,

Vattnande hårdhänt de törstande länder

---

...och efter regn kommer solsken, så även idag.

På kvällen landade jag på kvarterspuben, tog en pizza och lyssnade till karaoke. Även där rådde en smärre Jacksonfeber, om än med betoning på smärre. En medelålders gäst bad att få höra Billie Jean, men fick själv sjunga den istället. Det var annars mest via TV-skärmen i baren, där någon musikkanal visade Jacksons videor nonstop, som man påmindes om honom.
Nog finns det något förbrödrande och familjärt i karaokekulturen, något... tolerant, måste man väl nästan kalla det. Och det är väl just där hatkärleken ligger. En hop halvtrashiga förortsoriginal som oavsett sångbegåvning slåss om en mikrofon en kväll i veckan. Alla vill sjunga. En av mina finska grannar var där och rev av någon slagdänga på modersmålet, innan han såsmåningom drog sig hemåt. Aftonen bjöd i övrigt på såväl Teddybjörnen Fredriksson som The Gambler, med mera. Jag bläddrade i pärmen, men hittade inget som föll mig i smaken den här gången. Då man började sjunga Creedencelåten Down on the corner på finska(!) kände jag att det räckte för mig. Tack för kvällen.

Lördag idag. Solen skiner, och balkongen har prytts med nya blomlådor. Två plantor smultron och två lobelior hittills, och jag hoppas de växer till sig.