Är det över nu? Är det så här det känns?
Jag bad till vår Herre, med ungefär dessa ord: ”Gode Gud, hjälp mig att göra det här! Låt mig inte behöva prövas över min förmåga. Och befria mig från all fåfänga och stolthet som kan förstöra alltihop. Jag vill vara helt ärlig i mitt uppsåt! Amen.”
Såhär efteråt kan det kännas som om hjälpen kom, fastän det inte alls tedde sig så som jag hade trott. När blir det någonsin som man väntat sig i sådana här oförutsägbara situationer?! Varför kan inte förnuft och känsla gå hand i hand oftare, istället för att råka i konflikt?
Vi har känt varandra i flera år, åtminstone sedan 2002. Hon var från början bara en av flera attraktiva tjejer i den högskoleklassen, men någon gång efter nyåret -04 blev det på något sätt hon som strålade allra klarast och gjorde avtryck i mitt hjärta. Det ytliga intresset övergick i ren, personlig kärlek och jag var slutligen tvungen att bekänna det. Hon och de andra närmaste kompisarna har alltså länge vetat om det, men det har ju inte funnits något att göra åt saken. Och sedan en tid tillbaka har jag med sorg känt att jag kanske måste bryta kontakten helt. Det gör alldeles för ont efter varje gång vi träffats, en förlamande känsla som kan hålla i sig i dagar.
Så igår, då gänget skulle träffas igen, hade jag redan bestämt mig. Men hur säger man en sådan sak? En oro och en ekande tomhet sprider sig nu i kroppen. Verkligheten har väl sakta börjat sjunka in, och det är på tiden, med tanke på att snart ett dygn passerat.
11 / 3 2004 – 12 / 7 2006. Är detta alltså två ödesdatum med en fullständigt bortkastad tid däremellan? Det vill jag inte, det skriker i mig i protest! Det måste finnas någon mening med hela eländet, och måtte den inte dröja för länge med att visa sig. Som jag våndades då jag närmade mig den överenskomna mötesplatsen, jag nästan vacklade. Mer än 24 timmar hade det då gnagt i mig: ”Nu eller aldrig, jag måste avsluta det här om jag nånsin ska kunna få någon ro.” Magknip, ångest, föraningar. I andanom hade jag naturligtvis målat upp rena skräckscenarion om hur jag skulle bryta ihop och gråta hejdlöst, hålla smäktande, patetiska tal och bete mig som någon tragisk riddare. Hur de andra, och i synnerhet Hon, skulle ta mina ord personligt och tycka att jag var en självupptagen martyr som försökte ge dem dåligt samvete. Men då jag slutligen drog efter andan och äntligen förkunnade mitt dystra besked, var det snarare under inflytande av en sådan där surrealistisk känsla av overklighet som man ibland kan drabbas av. Orden kom sakligt, om än en aning stapplande, och vännerna verkade ärligt talat inte precis chockade heller. Jämfört med mina fantasier innan kändes detta både som en djup lättnad och platt fall på samma gång. Ingen som helst dramatik, på sin höjd några överraskat höjda ögonbryn. Jag tyckte rentav att Hon själv mest såg trött ut då hon tyst gick och tittade i marken efter att jag sagt som det var. Eller visste hon bara inte vad hon skulle säga?
Vänligt förklarade de andra för mig att jag såklart var välkommen tillbaka då jag kände mig mogen för det. I efterhand grämer det mig att det hela gick så fort, och att så mycket aldrig blev sagt. Halvtaskiga avsked förvandlas som bekant till långvariga och svårutplånliga skavsår.
Nu först sitter tårklumpen i halsen. Nu kan jag inte längre värja mig mot vetskapen att det jag gjort kommer att ha något slags avgörande betydelse. Jag kan ha sett Henne för sista gången på länge, för jag vill verkligen inte komma krypande tillbaks nu med svansen mellan benen och göra avbön. Det vore fullständigt bortkastat såvitt jag kan se. Men jag saknar henne redan. Leendet, den milda rösten, gesterna, alla hennes kreativa infall och tålmodiga engagemang. Nu måste jag vänja mig vid att inte se och höra henne längre, vänja mig vid att hon inte finns i närheten. Mina böner får då istället lyda: ”Gode Gud, bevara henne och låt livet vara gott mot henne. Amen.”