Svenskhetens arvsynd

Under etikpasset idag diskuterade vi bl.a världspolitiska rättvisefrågor (typ fördelningen av resurser och liknande) och snuddade vid uppfattningen att födelse och medborgarskap i ett välmående I-land automatiskt medför en moralisk plikt att dela med sig till de sämre lottade. Dina pengar är inte dina bara för att det är du som har tjänat ihop dem. De bör tillfalla den som bäst behöver dem.
Ungefär. Och jag antar att för- och emot-åsikternas spridning i klassen lite diskret vittnade om vilka som privat hade socialistiska sympatier och vilka som var liberala. Överhuvudtaget har det senaste tiden börjat hetta till mer och mer mellan enskilda personer som inte delar uppfattning. Jag hoppas dock att ekumeniken och den ömsesidiga respekten skall behålla sitt famntag.

Annars är det mycket som händer nu. Flytten återkommer jag till så snart den når ett genombrott (*lite ironisk över att det tar tid*), men jag har däremot preliminärt stämt träff med ett antal människor under kommande veckoperiod. Ingen nämnd ingen glömd. Minst en gång om dagen låser jag i alla fall upp Goth-Helenas ytterdörr, stapplar in, trasslar in mig i hennes spindelvävsmönstrade halldraperi och öser upp en ny ranson kattmat åt de skygga inneboende. Lite bajsplock i lådorna blir det förstås också.
"Nu när du blir ensam kanske du vill låna en hund?" har jag fått höra av en del vänner. Ingen dum idé. Fast jag kanske ska avvakta för säkerhets skull. Om något år lär jag veta huruvida singelboendet är outhärdligt eller ej. Och tills dess har jag tillräckligt att koncentrera mig på.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback