Det har varit mycket kyrka på sistone
Jag är smått (andligt) utpumpad såhär på söndagkvällen, och det kan man väl få vara... Alltsedan i tisdags har det varit en småhektisk vecka.
Onsdagen och torsdagen tillbringades för högskolans räkning i Uppsala, tillsammans med halva klassen. Vi var "andra halvan", kan man väl säga; en likadan/motsvarande resa gjordes av övriga några dagar tidigare.
Följande ett mycket späckat schema besökte vi ett otal kyrkor och till ämnet relaterade muséer, och mötte synnerligen färgstarka representanter för respektive institution. Där var pingstvänner, baptister, svenskkyrkliga, EFS:are, missionsförbundare och en och annan svårdefinierad ekumen; vi besökte gudstjänst hos såväl romersk-katolska kyrkan som Livets Ord, med pendlande känslor och om möjligt kanske fler frågor i huvudet vid hemresan än innan. Att sova på golvet i en samlingssal (varianten sovsäck + liggunderlag) påmindes jag förresten återigen om, att det är en såndär grej jag börjar bli lite för gammal för... Jag får åtminstone se till att skaffa mig en uppblåsbar madrass eller nåt, tills det är dags nästa gång. *Aj...*
Och imorse var det så dags för predikoövning - en egenhändigt och via kontakter fixad sådan, och alltså ingenting som hade med plugget att göra egentligen. Men nyttigt var det, med tanke på att det på sätt och vis var första gången "på riktigt". Betraktelser vid enstaka små studentandakter smäller inte riktigt lika högt som att faktiskt få lägga ut ordet vid en vanlig högmässa, vilket alltså nu äntligen skedde... om än i en metodistförsamling, och inte i Svenska kyrkan som jag egentligen tillhör. Det gick mycket bra. Min nervositet innan visade sig som vanligt obefogad. Folk var nöjda, och jag var smickrad över uppmärksamheten.
Imorgon är det vardag igen, och det känns som om jag kan förgylla åtminstone början av veckan med ljusa minnen från senaste dagarna. Det är en såndär känsla som gärna kunde få hänga i ett tag, om den bara ville.
Onsdagen och torsdagen tillbringades för högskolans räkning i Uppsala, tillsammans med halva klassen. Vi var "andra halvan", kan man väl säga; en likadan/motsvarande resa gjordes av övriga några dagar tidigare.
Följande ett mycket späckat schema besökte vi ett otal kyrkor och till ämnet relaterade muséer, och mötte synnerligen färgstarka representanter för respektive institution. Där var pingstvänner, baptister, svenskkyrkliga, EFS:are, missionsförbundare och en och annan svårdefinierad ekumen; vi besökte gudstjänst hos såväl romersk-katolska kyrkan som Livets Ord, med pendlande känslor och om möjligt kanske fler frågor i huvudet vid hemresan än innan. Att sova på golvet i en samlingssal (varianten sovsäck + liggunderlag) påmindes jag förresten återigen om, att det är en såndär grej jag börjar bli lite för gammal för... Jag får åtminstone se till att skaffa mig en uppblåsbar madrass eller nåt, tills det är dags nästa gång. *Aj...*
Och imorse var det så dags för predikoövning - en egenhändigt och via kontakter fixad sådan, och alltså ingenting som hade med plugget att göra egentligen. Men nyttigt var det, med tanke på att det på sätt och vis var första gången "på riktigt". Betraktelser vid enstaka små studentandakter smäller inte riktigt lika högt som att faktiskt få lägga ut ordet vid en vanlig högmässa, vilket alltså nu äntligen skedde... om än i en metodistförsamling, och inte i Svenska kyrkan som jag egentligen tillhör. Det gick mycket bra. Min nervositet innan visade sig som vanligt obefogad. Folk var nöjda, och jag var smickrad över uppmärksamheten.
Imorgon är det vardag igen, och det känns som om jag kan förgylla åtminstone början av veckan med ljusa minnen från senaste dagarna. Det är en såndär känsla som gärna kunde få hänga i ett tag, om den bara ville.
Kommentarer:
Postat av: Tina
Kul att det gick bra idag! Njut av känslan så längde det bara går.
Trackback