Effell's blogg

Vi har passerat tolvslaget, och jag har inte almanackan framför mig nu... men visst var det FN-dagen idag... igår? Hur det har uppmärksammats vet jag inte, för jag har knappt tittat på TV eller nånting. Och just sådana dagar talar lite till mitt dåliga samvete. Hur mycket bidrar JAG till en bättre värld?! Och det känns så billigt att skylla på att jag "inte mått så bra på sistone", även om det i och för sig är helt sant.

Det finns så mycket man *borde* göra. Det är det som är det värsta. Och faktum är, tror jag, att ett av skälen till att man inte orkar/vågar/tar sig tid med sådana här saker är att det ofta innebär djupt känslomässigt engagemang. Åtminstone funkar jag så. Ju mer man fäster sig vid något, bryr sig om något, desto mer ont gör det om det rycks bort eller tar slut. Därför fegar man och går omvägar runt det som är jobbigt. Därför gillade jag Stadsmissionens annonskampanj nyligen, den där det stod ungefär: "Orkar du inte se nöden omkring dig - stöd någon som orkar!" Med andra ord, man kan ju ge ekonomiska bidrag också.

I de religiösa och idealistiska kretsar där jag till stor del rör mig är ju socialt engagemang inte ovanligt, även om det nog även där kan bli lite mer prat än verkstad ibland. På högskolan där jag går hade i alla fall någon häromdagen satt upp en affisch på anslagstavlan, med budskapet "Bli vän med en flykting"; alltså en önskan om att frivilliga privatpersoner med tid och lust umgås med människor som kommit hit på flykt utomlandsifrån. (Kontakt förmedlas av organisationen Swera. http://www.swera.se/ ) Med tanke på vilken hemsk situation det kan vara att vara flykting, är det ju ett gott initiativ.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något, som det heter. Jag har legat av mig, det är jag medveten om. Jag var nog betydligt mer aktiv som idealist förr.